Vad man nu än kan tänkas tycka om Sverigedemokraternas potentiella väljare så är de rimligtvis inte enfaldigare än att de vet vilket ursprung SD har och vad de står för. Varför det är tämligen kontraproduktivt att beskylla dem för att vara det dom är.
Om den gamla damen inte längre törs gå utanför dörren efter alla griller hon fått av kvälls- och numera även morgontidningarnas störtflod av så kallad kriminaljournalistik så gör man inte saken bättre av att – befogat eller obefogat – kalla henne för en dumskalle.
Ger man sig i kast med att ta sig an SD i en debatt så har man två skyldigheter. Dels att argumentera i sak och dels att vinna debatten.
Tisdagens Debatt i SVT (09-10-20) var lika pinsam som Lars Leijonborgs fiasko i debatten mot Pia Kjaersgaard från Dank fokeparti 2002.
Argumentation av typen ”SD har sina rötter i den nynazistiska rörelsen, Jimmy Åkesson sjunger nazistsånger, SD är ett invandrarfientligt parti” är, hur sanna dessa påstående än kan tänkas vara, dålig argumentation. Eftersom människor i allmänhet och SD:S sympatisörer i synnerhet redan är väl införstådda med detta.
Problemet är inte vilka Sverigedemokraterna är eller vad dom står för. Problemet är att de människor som kan tänkas rösta på dem, likt exemplet med damen som inte vågar gå ut, inte kommer att bli av med sina idéer för att man säger att Aftonbladet eller den andra tidningen är skittidningar. Därför är det bättre att sakligt argumentera och informera om hur det faktiskt förhåller sig med brottsligheten på gator och torg.
Detta förutsätter dock att man tar människors upplevda problem på allvar. Men där är vi inte än när det gäller främlingsfientligheten i Sverige.
Idén om national-staten är en fullkomlig orimlighet. Att ge en grupp människor ett exklusivt förhållande till staten på – av nödvändighet – bekostnad av andra. I de blindas eller dövas land får man problem med alla hörande eller seende barn som föds. I varje fall om man vill upprätthålla nationen som blint, dövt, ariskt, svenskt eller judiskt. Därför är apartheid inte bara en konsekvens av nationalstaten utan också en nödvändighet. Man kan bedriva den som i forna Sydafrika eller i nutida Israel. Eller på ett mer sublimt sätt som i Sverige genom avgränsningar, klassificeringar, etiketteringar och undantagförhållningar och lagar.
Debatten om det som skiljer ut sig från det gängse svenska är ständig närvarande. Som den om niqab. En debatt som i grunden handlar om deffinitionen på nationalkaraktären och vad som skiljer ut den från andra.
Har man en gång bestämt sig för att etikettera något så blir man oundvikligen också nödgad att definiera, avgränsa och skilja ut det från annat.
En svensk kan vara och är en oerhörd mängd olika saker. Hon kan rymma flera identiteter, vara av allsköns etnisk bakgrund, social och kulturell bakgrund, allt i samma person. Men väljer man att göra svensken till fundament för nationen så tvingas man skilja ut henne från turken eller holländaren. Ett göra som i slutet av förra sekelskiftet kunde te sig något rimligare än idag. Då kunde man i någon mån tala om gemensamt språk, kultur, historia och traditioner som grund för nationalkaraktären. Så inte längre idag. I varje fall inte tillnärmelsevis i en sådan utsträckning att det kan utgöra en solid grund för definitionen av nationen.
Allt detta är dock bara ett problem om man envetet vill vidhålla nationalismens idé. Något det inte längre finns någon meningsfull grund för. Varken rationellt eller politiskt.
Det går alldeles utmärkt att bo i ett hyreshus tillsammans med flera andra människor av alla de slag utan att föreligga ett behov av enande etikettering. Därtill kommer fördelen med att varje ny invånare inte längre måste beaktas som ett potentiellt eller reellt problem.
Vad friskolornas förespråkare inte förstår, när de skapar den nya marknad som avknoppningen innebär, är att den marknadsorienterade skolan i grund och botten bygger på en tankelapsus som på sikt kommer att ta död på det egna systemet.
Den ekonomiska basen för en skola, friskola som Kommunal, utgörs av mängden elever och den skolpeng dessa genererar. Det kommer alltså att krävas en viss mängd elever för att upprätthålla en önskad standard på skolan. Den marknadsorienterade skola som nu håller på att skapas skapar därför en konkurrens om eleverna. Redan här ter det sig uppenbart att skolan kommer att bli tämligen ojämlik. Då har vi ännu inte tagit hänsyn till demografiska aspekter eller vinstintressen.
Den ökande konkurrensen innebär även att skolorna får lägga allt större summor på marknadsföring för att kunna bibehålla den ekonomiska basen. Allt eftersom konkurrensen hårdnar får man gräva allt djupare i fickorna för att överleva. Får man inga eller för få elever så kan man inte fortsätta med verksamheten.
Detta gäller friskolor i lika hög grad som offentligt ägda skolor eftersom båda tvingas spela på samma marknad.
Det säger sig självt att ett sådant system inte kan överleva på det sätt på vilket vi idag finansierar det.
Det har som argument för friskolan bland annat framförts det positiva med olika skolformer och pedagogiska inriktningar. Om detta har jag två kommentarer.
Jag har svårt att se sambandet med skolans form eller pedagogiska eller religiösa inriktning och ovan nämnda system att finansiera den på.
En bra skola behöver inte per automatik komma med ägandet, formen, religionen eller pedagogiken . Det handlar snarare om människorna än om idéerna och formerna. Det andra är snarare en förväntan. Precis som vi förväntar oss att kyrkan och präster ska vara goda eftersom religionen ju förespråkar kärlek. Vi känner alla de exempel som berättar om såväl prästers som kyrkans illdåd. Då som nu.
Jag snubblade över ett Bibelcitat på Google vars svenska tolkning fick mig att tänka till. Den engelska Bibeltolkning jag trillade över lyder: ” Dear children, let us not love with words or tongue but with actions and in truth.”. Medan den svenska översättning å andra sedan lyder: “Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.”. 1 John 3:18
Till skillnad från den svenska översättning så antyder den engelska att man med orden kan påtala att man faktiskt , ärligen, älskar någon. Här talar den svenska översättningen endast om ”tomma ord”.
”In truth” och ”sanning” avser handligen. Det duger alltså inte med en bukett rosor. Man måste mena det också.
Den engelska tolkningen är onekligen mer till-talande. Det kan vara alltför lätt att glömma eller i vardagen oavsiktligt prioritera bort att i handling visa att man älskar, bryr sig om och uppskattar någon. Medan man oftare, om än ärligen, säger att man gör det.
Om inte alltför många år kommer folk att strunta i vilket operativsystem de har i sina datorer. Inte bara för att man inte kommer märka någon större skillnad. Utan mest för att det människor tycks vilja ha är en magisk låda som man kan surfa med, skicka e-post, se på tv, skriva med och en mängd andra saker. Det är applikationerna och dess funktionalitet man är intresserad av. Inte det underliggande systemet och det sätt på vilket det arbetar.
Snart kommer valet av operativsystem vara något som endast insatta och tekniskt intresserade personer kommer intressera sig för. Precis som genomsnitts bilköparen nuförtiden ser och förstår allt mindre av det söm finns under motorhuven.
Datorernas kärnor blir allt mer avancerade och hamnar längre bort från de grafiska ytlager som är den miljö vi vanligen arbetar i. Redan idag är valet mellan olika operativsystem för de flesta människor en fråga om utseende, programfunktioner, service, tillgänglighet och vanor. Snarare än en fråga om de delar i systemet som faktiskt skiljer det från andra operativsystem.
,Hur många MAC och Windows NT (nt, xp, vista, 7, m.fl.) användare vet att de har en kärna som bygger på en så kallad microkernel. Hur många vet vad det är. Hur många bryr sig ens om det. Trots att många av oss alltjämt lägger ner både en och annan tanke på valet av operativsystem då vi ska skaffa oss någonting nytt så är det alltså oerhört få av oss som ens vet och än mindre bryr oss om de saker som, dels gör ett operativsystem till ett operativsystem och dels vad som faktiskt är den reella skillnaden mellan två system.
Det går utmärkt att köra en Windows XP emulering på ett Linux operativsystem eller tvärt om. Ingen skulle märka någon skillnad. Det är alltså inte de saker som vanligtvis avgör våra val som faktiskt skiljer ut ett system från ett annat.
Sålunda är det en magisk medialåda fylld med program att mätta våra behov med vi vill ha och som intresserar oss. Inte det operativsystem eller den plattform på vilken lådan står.
Detta innebär att företag som Microsoft och Apple, så som de lagt ut kursen nu, inte kommer att ha framtiden för sig. Våra framtida datorer kommer troligen bestå av operativsystem som bygger på Open Source. Men sannolikt så kommer våra framtida datorer inte vara som de Linux plattformar som finns ute idag. Även om dessa bygger på Open Source.
Mitt tips till den som känner sig hågad att satsa en peng är SONY playstation. Mer än Linux, MAC och Windows så är PS2 en magisk medialåda. Även om det ska till en del mera programvara för att vi ska bli helt tillfredställda så har man förstått vad det är människor vill ha. Ett användarvänligt media, kommunikation och underhållnings center. Alltså ganska långt ifrån ett operativsystem på det sätt vi har lärt oss tänka på dem.
Jag får för mig att vi i och med att vi betraktas eller betraktar oss själva som vuxna inte slutat upp med alla våra små fånigheter. Dock är vi livrädda för att någon ska komma på oss. Därför blir vår persona allt viktigare. Inte bara i egenskap av representant utan även som förebild för oss själva.
Jag får för mig att vården och omsorgen av vår persona är en betydigt större markör på att vi är vuxna snarare än att vår personlighet ändrats särskilt drastiskt. Inte så att vi slutat upp med alla våra små fånigheter. Vi blir bara bättre på och mer måna om att dölja dem.
Jag får för mig att desto tryggare man är i, och med sig själv desto mindre blir behovet av en persona. Ett offentligt jag som – på bästa sätt – ska representera mig. Det är gott när man förmår att stå rak även med alla sina tillkortakommanden och fånigheter utan att låta sin duglighet som människa vara avhängig någon fernissa.
Funderar kring om Nürnbergtribunalens artikel 6 från 1947, dvs. den om att ”ingen ska gå fri från straff även om han handlat på order”, även borde gälla i dagens civila samhälle. Där allt fler hukar sig bakom regler, bestämmelser och paragrafer för att slippa ta personligt ansvar.
Vi har alla sett reportagen om alla de människor som på olika sätt hamnat vilse i tillvaron och som lidit eller på olika sätt fått se sin situation förvärras till följd av myndighetspersoners handlande. Likaså har vi alla sett och hört ursäkterna och urskuldandena. ”Jovisst är det tråkigt men vi måste följa de bestämmelser vi har.” Varpå de pekar uppåt. Mot allt högre instanser. För det är när något är sanktionerat uppifrån som en viss sorts människor kan sova gott på natten.
Men en bestämmelse eller ens en lag är något substitut för omdömet och det sunda förnuftet.
Om den direkta konsekvensen av en människas handlig blir en annans lidande så är hon obönhörligen personligen skyldig och skall hållas ansvarig för detta.
För vad är egentligen skillnaden på att säga ”jag lydde bara order” och” vi måste följa de regler vi har” då konsekvensen blivit ett mänskligt lidande?
Bortsett från Israel så är det inget av EBU:s (European Broadcasting Union) medlemsländer som erkänt den Israeliska annekteringen av Jerusalem. Än mindre erkänt Jerusalem som Israels huvudstad. Inte heller FN erkänner den Israeliska annekteringen. Därtill har inget av FN:s medlemsländer – inte ens USA – förlagt sin ambassad i Jerusalem.
Trots detta tillåter EBU Israel att inte bara förlägga Eurovision Song Contest 1980 och 1999 i den av Israel ockuperade och annekterade staden. Utan även inför en mångmiljon publik är efter år lämna sina röster i tävlingen från Jerusalem.
I och med detta så bidrar EBU aktivt till att ge något slags inofficiellt erkännande och legitimitet av såväl ockupation som annektering. Samtidigt som man i värsta fall går den Israeliska regimens ärenden genom att på detta sätt bidra till villfarelsen att Jerusalem är en av världens (och EBU:s medlemsländer) erkänd Israelisk huvudstad. Eller i bästa fall endast agerar duktig idiot.
När Georgiens bidrag ”We don’t wanna put in” blev föremål för granskning av EBU så hänvisade man till följande utdrag från EBU:s regler ” inga texter, tal eller gester av politisk eller liknande art tillåts under Eurovision Song Contest”. Om ”put in” ansågs vara en indirekt och olämplig politisk anspelning hur ska man då förhålla sig till att Israel år efter år får lämna sina röster från Jerusalem? Och på vilket sätt är förläggandet av själva tävlingen i en ockuperad och annekterad stad inte något annat än ett politiskt uttalande?
När Jan Björklund i sitt tal på Folkpartiets riksmöte den 7:e mars säger att Malmös Socialdemokratiske ledare Ilmar Reepalu ”….genom fientliga uttalanden hetsar upp vänstergrupper och nynazister mot sex unga judiska tennisspelare på besök i Sverige” så gör han något av en liberal klassiker.
Ända sedan Per Ahlmark i början av 70-talet gav sig in på Palestina/Israel konflikten i ett försök att rädda det Folkpartistiska ungdomsförbundet som kraftigt dalat i popularitet efter att ha misslyckats med att förklara varför det är bra för demokratin att napalmbomba bondbyar i Vietnam så har man avintellektualiserat all debatt med hänvisning till antisemitism.
Att tala om antisemitism, Hitler, förintelsen eller att ”vi aldrig får glömma” är ett effektivt sätt att ta död på all seriös debatt i sakfrågan. Vilket är meningen.
För det är inte lätt att försvara alla de övergrepp mot allsköns internationella rätter som Israel ständigt gör sig skyldigt till. För att inte tala om alla de FN resolutioner som vi alla slutat räkna som man fullkomligt ignorerar.
Under snart dryga 40-år har inte mycket hänt. Såväl Folkpartister som ledarskribenter i den liberala pressen fortsätter alltjämt konsekvent att undvika all intellektuell debatt i sakfrågan.
På 70-talet ville inte den etablerade pressen publicera bilder på sprängda byar, tortyroffer och judiska bosättningar. Vilket gjorde det lättare för Israelvännerna att bemöta dessa med hänvisning till att de inte kunde vara äkta eftersom den etablerade pressen inte ville befatta sig med dem.
Idag nästintill drunknar vi i bilder från konflikten i och med den nya tekniken. I det läget blir tennismatchen i Malmö som en skänk från ovan till Jan Björklund och hans vänner. Nu kan man fritt ägna sig åt det man är bra på. Nämligen att ta död på varje seriös debatt med antisemitismbatongen. På så vis slipper man förklara varför fosforbombandet av Gaza och mördandet av 400 barn skulle vara rättfärdigat.
Jag är emot att Daniel Westling ska bli en del av det Svenska kungahuset. Han saknar nämligen den exklusivitet på vilket monarkin bygger. Det är måhända vare sig demokratiskt eller modernt men det är ändå inte det saken gäller. Är man emot de grundvalar på vilket monarkin bygger kan det vara lämpligt att fundera över alternativen.
Påven har ingen hustru. Något man kan tycka vad man vill, om. Men det går utmärkt att avskaffa såväl påven som att införa republik. Men nu har vi alltså både påve och monarki.
En kamel är och förblir ändå alltid en kamel alldeles oavsett hur mycket siden vi hänger på den.
Ortodoxt? Javisst. Men så ligger det också i monarkins natur. Det är en del av dess syfte att vara just konservativ.
Men, visst. Om Westling vill kandidera till att bli republikens första president så är jag villig att lyssna på vad han kan tänkas ha att säga.
I dagens riksdagsdebatt (09-01-28) om Gaza anspelade både Alf Svensson (kd) och Birgitta Ohlsson (fp) på antisemitism. Man menar att den ökat som en följd av Gaza kriget. Medan man å ena sidan påpekar att steget mellan Israelkritik och antisemitism hos somliga ibland tyvärr är alltför kort så använder man sig själv å andra sidan just av antisemitismen som vapen mot Israelkritikerna.
Antisemitismen blir kort sagt ett politisk slagträ.
För det är just i sin funktion av slagträ som Alf Svensson tar ordet antisemitism i sin mun. Inte företeelsen som sådant. Varken Alf Svensson eller Birgitta Ohlsson ställde sig på humanismens barrikader och varnade för den ökande islamafobin i och med terrorattentaten mot New York och Washington DC 2001.
Naturligtvis kan inte världens muslimer hållas ansvariga för allsköns terror i turban. Liksom judar inte kan ställas till svars för den Israeliska regimens göranden och låtanden.
När man i dagarna världen över högtidlighåller åminnelsen av förintelsen ter det sig synnerligen vulgärt att använda antisemitismen som retoriskt och politiskt tillhygge.
Därmed inte sagt att antisemitism eller islamafobi inte existerar, hämtar näring och sprider sig ur allsköns konflikter. Men det är aldrig ett skäl för oss som inte är fulla av dessa vansinnigheter att i politiska – eller andra – syften använda oss av dessa företeelser som retorisk ammunition.
”… and for those who seek to advance their aims by inducing terror and slaughtering innocents, we say to you now that our spirit is stronger and cannot be broken; you cannot outlast us, and we will defeat you.”
Att så här några dagar efter Gaza kriget tala om slakt av oskyldiga kan – om man vill – också ses som ett meddelande till den israeliska regeringen.
Problemet med Obamas tal och mycket av det han tidigare sagt är att det lämnar fältet fritt för allsköns tolkningar. Allt efter böjelse och förhoppning. Som till exempel hans utmalande om att han självklart skulle göra allt som står i hans makt för att förhindra att hans familjs hus blev utsatt för raketattacker. Att det inte var den diplomatiska linjen som vann tolkningsföreträde här vet vi alla. Även om det som bekant finns fler än ett sätt att se till att din granne inte finner skäl att skjuta på dig.
Det är som om Obama läst på ordentligt hos allsköns siare och orakel. Ett orakel ger profetior som är tämligen allmängiltiga och kan passa in på i stort sett vad som helst och vem som helst. Som att i valfritt horoskop läsa att du innan året är till ändå kommer att vara med om något som involverar talet två.
Det är i tvetydigheterna eller i floran av tolkningsmöjligheter som människorna kan få så många och skiftande förväntningar kopplade till honom.
Man kan tolka ovan nämnda text som ett meddelande till världen och israel om att nu har vi nått vägs ändå och att ”enough is enough”.
Att USA nu kommer att medverka till att ställa ansvariga israeler inför krigsförbrytartribunal, aktivt arbeta för att ockupationen skall upphöra och att i sista hand med våld om så krävs se till att detta sker.
Men man kan även tolka det som ett stöd för den israeliska politiken. Ett uttalande om terror och slakt av oskyldiga som direkt riktat till Hamas. En fortsättning på George W Bush krig mot terrorismen. Här väcks i alla händelser förhoppningar och förväntningar i alla läger.
Sett ur det perspektivet så kommer Obama naturligtvis att misslyckas med att tillfredsställa människors förväntningar och förhoppningar. Det behöver visserligen inte göra honom till en dålig president eller hans gärning misslyckad. Men det finns dock en risk för resignation då människor börjar förstå eller känna att om ”inte ens” Obama ordnar skivan, vem ska då göra det? Någon Obama II blir det inte.
För den ivrige läsaren går det bra att hoppa ner till ”Tillägg” längre ner på sidan.
Förtroende har kommit att bli ett nyckelord under den pågående globala finansiella krisen. Utan ett förtroende för de bärande finansiella och samhälleliga systemen riskerar vi att som nu hamna i en kris. För att en marknad eller ett samhälle ska kunna fungera så måste det finnas en tillit till att förbindelser och åtaganden skall gälla och bestå. Som yttersta garant för detta står samhället eller staten. Genom riktade instanser, lagar och rättsrådande institutioner ser samhället till att denna tillit består.
Men vad händer då samhället självt brister i förtroende? Vart ska vi vända oss då lagar inte efterlevs och myndigheter ställer krav på medborgarna utan stöd i lagen eller till och med fabricerar egna lagar, regelverk och bestämmelser som om de vore höjda ovan de lagar på vilket samhället i övrigt vilar?
Jag har råkat på just en sådan situtation där barnomsorgen i min kommundel urholkat sitt förtroendekapital genom att ignorera de lagar och rättigheter de är skyldiga att tillgodose medborgarna med. Detta har skett och sker på fljande sätt.
De föräldrar/vårdnadshavare med ba inom den kommunala barnomsorgen som tar ut föräldraledighet då de fått ett till barn anmodas ingå ett särskilt avtal med kommunen. Avsikten är att man vid uttagen föräldraledighet inte längre skall få ha sitt barn full tid på dagis. Detta formuleras i avtalstexten genom en referents till ”Lagen om föräldraledighet för vård av nyfött syskon”. Enligt denna lag och i detta avtal säger sig kommunen ha rätt att dels reglera antalet timmar per dag/vecka som man har rätt till barnomsorg. Men även vilka tider som barnet skall lämnas och hämtas. Antalet timmar som kan komma i fråga varierar lite mellan olika kommuner. I en del kommuner rör det sig om 3 timmar/dag eller 15 timmar/vecka som fallet är i Nacka kommun.. I andra som i Stockholms kommun är det 6 tim/dag eller 30 tim/vecka. Detta förfarande tycks vara legio i åtminstone storstockholmsområdet.
Det finns dock några problem med detta förfarande.
Det allvarligaste och mest prekära är att ”Lagen om föräldraledighet för vård av nyfött syskon” helt enkelt inte finns. Det är en fabrikation eller ett falsarium. Om det är ett rent påhitt eller om det rör sig om något slags missförstånd låter jag vara osagt. Redan här blir det problematiskt att motivera varför man ska ingå ett nytt avtal med kommunen då det uppgivna skälet inte lägre existerar. Än mindre varför man skall åläggas att betala maximumbelopp för barnomsorgen om man nekar att ingå detta avtal. Man refererar då o-specifikt till kommunens riktlinjer. Ingen har i samband med detta lyckats ge en tillfredställande förklaring till varför inte dessa riktlinjer (specificerade) finns som referens i avtalet istället för uppgivandet av en lag som de facto inte existerar. Jag kommer att återkomma till dessa riktlinjer längre fram.
Först vill jag understryka , eftersom detta ofta tas upp i diskussioner med kommun och barnomsorg, att lagen om föräldraledighet inte på något sätt reglerar några förhållanden som rör vare sig barnomsorg eller skola.
De lagar som berör barnomsorgen faller i huvudsak under skollagen. Där finns ett stycke som , snubblande nära påminner om den av kommunen uppgivna lag de använt sig av i avtalstexten, berör ett visst förhållande mellan föräldraledighet och barnomsorgen. Det rör alltså föräldraledighet vid vård av annat barn. Det kan vara värt , om än något finthackat, att understryka att det finns en viss inte oviktig nyansskillnad mellan vård av annat barn och nyfött syskon. Nåväl, vad denna lag hursomhelst säger är att man då är garanterad minst 3 timmars barnomsorg per dag eller 15 timmar per vecka. Jag säger det igen. Man är alltså garanterad en minimum nivå av 3 tim/dag , 15tim/vecka.
Detta innebär att de föräldrar/vårdnadshavare som redan ingått ett avtal om minst 3 timmar/dag således fått sin garanterade miniminivå tillgodosedd. All tid utöver dessa timmar är alltså avtalsgilla. Har du ett avtal om full ti på dagis så gäller således detta avtal även i det fall du tar ut din föräldraledighet för vård av annat barn. Kommunen har rätt att själva reglera hur många timmar utöver den garanterade miniminivån som de vill bidra med i det fall andra avtal inte ingåtts. Därmed kan somliga kommuner ha en nivå om 3,6 eller 8 timmar per dag. Detta är då de nivåer som faller under kommunens så kallade riktlinjer. Dock, och jag säger det igen: Om inga andra avtal där den garanterade miniminivån redan tillgodosetts ingåtts.
Det finns inget i denna lag som reglerar vilka tider som barnen skall lämnas och hämtas från dagis. Vad som allmänt sägs i skollagen är att tiderna för läning och hämtning under ramarna för dagisets öppettider är en fråga som skall avgöras i samförstånd mellan barnomsorg och föräldrar/förmyndare med tanke på barnets bästa. Här menar man inom barnomsorgen att vissa tider är mer lämpliga då det rör sig om tider till vilket de så kallade huvudaktiviteterna är förlagda. Man är dock skyldiga att ansvara för att det finns aktiviteter för barnen under hela den tid dagiset hr öppet. Vidare har man från barnomsorgens sida vare sig veto rätt eller sista ordet. Det föreligger allts inget tvång utan det är en öppen förhandlingsfråga. Det är även upp till parterna att besluta om bestämda tider skall ingå som del i avtalet eller om man vill välja att exkludera frågan om tider från avtalet.
Om detta informeras inte föräldrar/vårdnadshavarna,. Inte heller underrättas de om sin rätt att behålla tidigare ingångna avtal. Genom dessa underlåtelser och med hot om straffavgift (maximal dagis taxa) tvingas människor att ingå dessa avtal. I tron om att de inte har något val.
Mitt samlade intryck från samtal med enhetschefer och ansvariga för barnomsorgen i olika kommundelar i Stockholm är att man inte heller där är särskilt insatta i regelverken. Man agerar utifrån en slags praxis där även allt ifrågasättande och/eller kritik till synes vanemässigt och utan vidare eftertanke ignoreras. Man vill i alla händelser inte rubba den rådande ordningen.
Trots att jag påpekat och upplyst min kommundel om dessa problem och trotts att man häpnadsväckande nog vet att ”Lagen om föräldraledighet för vård av nyfött syskon” inte finns så fortsätter man att tvinga på andra föräldrar/vårdnadshavare dessa avtal. Återigen, man vill av för mig oklara anledningar inte rubba den rådande ordningen. Jag tror inte heller att en rättslig prövning skulle ha någon större effekt annat än på det enskilda fallet. Det intrycket styrks om inte annat då man beaktar hur kommunen nonchalerat den dom i högsta domstolen tidigare i år som slår fast att kommunen är skyldig att följa ingångna avtal. I det här fallet rörde det sig om en kvinna i Haninge som under två veckor blev utan barnomsorg då hennes dagmamma togs ut i strejk. Men där kommunen ändå ålade henne att betala för den uteblivna barnomsorgen. I strid mot ingånget avtal där kommunen är skyldig att leverera barnomsorg för den tid man betalar. Trots att HD:s domar är prejudicerande så fortsätter man inom barnomsorgen att i många fall neka kompensation vid utebliven barnomsorg.
Det är alltså snarare en fråga om ett slags kulturellt problem inom kommunen och barnomsorgen snarare än ett juridiskt. En fråga om mentalitet och syn på det man arbetar med. Därför hyser jag inget hopp om någon slags självsanering.
Att inte fler människor kritiskt granskat detta förhållande tror jag har att göra med det stora förtroendekapital som vi ändå tilldelar samhället och dess institutioner. Om en kommun åberopar en lag så förväntar vi oss att det ska vara korrekt och riktigt. Och om vi ängsligt höjer våra röster i undran så möts vi av en kompakt mur av förnekelse. Det allestädes rådande samhället kan inte ha fel. Men om inte samhället självt efterlever de lagar och förordningar det skapat för sitt bibehållande, vem ska då göra det?
Tillägg:
Om ni anmodats ingå ett avtal om mindre tid för erat barn på dagis till följd av att ni tagit ut föräldraledigheten (för vård av annat barn – se skollagens andra kapitel 6 b §) begär då först att få ta del av det kommunala beslut som ligger till grund för den riktlinje som enligt kommunen endast medger er ett visst antal timmar. Begär särskilt att få se den juridiska grunden till detta beslut. Den kommunala barnomsorgen är ställd under skollagens andra kapitel. Om kommunen Inerte juridisk kan styrka att ni i och med den uttagna föräldraledigheten inte har rätt till full tids barnomsorg så kan ni lugnt strunta i att ingå några nya avtal och därmed behålla erat befintliga. Ta aldrig någon tjänstemans ord för goda utan kräv att få ta del av underlag, dokumentation och beslut.
Gå gärna med i gruppen Framtidens Förskola på Facebook där ni kan läsa mer och prata med andra föräldrar kring frågor rörande barnomsorg.
Inom ramen för nationalstatstänkandet, ett folk, en kultur en nation, så har begreppet mångkultur eller mångkulturalism blivit ett samlingsnamn, en etikett på alla de kulturer som kan betraktas som avdikande i förhållande till den så kallade nationella kulturen. Det är fullt begripligt och försvarbart att vara emot denna etikettering. Detta är så långt tämligen oproblematiskt och okomplicerat.
Men jag tror att mångkulturalismens kritiker skjuter på fel mål.
Man ogillar användandet av mångkultur som etikett. Istället för att vara emot själva den nationalistiska definitionen av mångkultur so något avvikande. Det är måhända en till synes obetydlig nyansskillnad. Men vid en närmare betraktelse så kommer det att visa sig att den är avgörande.
Självklart ska vi tala om mångkultur och om det mångkulturella samhället. Men då i termer av ett pluralistisk samhälle där de många kulturer sprungna ur den mångfald som medborgarna (individerna) och deras kulturella yttringar utgör. En tolkning från vilket inga kulturer eller kulturyttringar kan särskiljas, avvikas eller äga rätten till någon slags exklusivitet. Här blir mångkultur snarare en markör på rättstaten. Som understryker att det inte är fråga om någon nationalstat, där tankar om exklusivitet, avvikelser och sådant vidare är rådande.
Mångkulturalismens motståndare missar målet därför att de i grund och botten godtagit synen på mångkultur som något avvikande. Man påkallar den nationalstatliga idén istället för den rättstatliga och kritiserar sedan dess användning. Man har inte förstått att vi lever i en rättsstat och att man underblåser den nationalistiska idén genom att godta dess definition av mångkultur som avvikande. Istället för att påbjuda den rättstatliga idéns tolkning av vad mångkultur är.
Det tjänar inga goda syften att kapitulera inför nationalisternas definition av mångkultur. Liksom man måste ”ta tillbaka flaggan” måste man även ta tillbaka tolkningsföreträdet när det gäller mångkulturalism. Och att göra detta inom ramen för de principer som rättsstaten står för.
Mångkulturalismens motståndare pläderar gärna och ofta om hur mångkultur är en styggelse som cementerar föreställningar om ”vi och dom”. Om mångkulturens innebörd kan tänkas beskrivas som en palett av allsköns kulturer eller färger, då är det i vart fall inte deras avsikt att förse den med den blå och gula färgen.
Å ena sidan lever vi i ett mångkulturellt samhälle. Detta är i sig båda självklart och tämligen oproblematiskt. Mångkulturellt i betydelsen många kulturer. Å andra sidan används begreppet mångkultur av olika människor och med varierande syften på ett sätt där det snarare reducerats ner till en slags etikett på ”svartskalle kultur”. Eller rättare sagt, förväntningar på vad en sådan kultur kan tänkas vara. Det är i denna reducerade palett som blått och gult inte hör hemma. Lika lite som klassisk balett eller makramé. Denna användning av begreppet mångkultur används lika flitigt av både dess påhejare som dess belackare.
Mångkultur är bara problematiskt eller går bara att problematisera i termer av ”svartskalle kultur”. Endast då tjänar det ett syfte att tala om känslor av ”vi och dom”. Om man betänker andra kulturyttringar och deras frånvaro av ”vi och dom ” tänkande , eller i vart fall ett problematiserat ”vi och dom ” tänkande, så kan man ställa sig frågande till vilka dessa syften är.
Jag skriver ”svartskalle kultur” istället för minoritetskultur/er. Jag har följande två skäl till det. Dels så tror jag att epitetet ”svartskalle” är mer direkt och talande hur fördomsfullt det än må tänkas låta. Alla förstår direkt vad eller vilka som avses. Minoritetskulturer leder de som alltjämt svävar i villfarelsen om att Sverige är en nationalstat att tro att det rör sig om icke-svenskar i något slags etniskt hänseende. Människor som i den klassiska nationalistiska traditionen skall assimileras och vars kultur skiljer sig från den ”gängse” och därmed kan betraktas som mindre ”fin”. Men så är alls inte fallet. Vi lever i en rättstat, åtminstone i en strikt juridisk mening. Ett samhälle till vilket vi är knutna inte genom etniska , historiska, traditionella eller kulturella band utan genom skyldigheter och rättigheter som medborgare. Rättstaten tilldelar till skillnad från nationalstaten ingen särskild grupp någon slags exklusivitet utan bygger på medborgarskapet och dess rätt och skyldigheter som gäller lika för alla. Detta är de förhållande som råder i vårt land. Åtminstone i en rent juridiskt och konstitutionell mening.
I rättstaten Sverige finns det fog för att tala om mångkultur med hänvisning till de många kulturer som medborgarna för med sig och representerar. Dit räknas såväl överklassens spretande lillfingrar, förortens graffitisprayande hop-hopare , stjärtsmiskarklubbarnas läderprydda klientel och baklavaätande södermalmsbor på orient disco.
Att allsköns rasister och nationalromantiker vill köra in en kil mellan olika grupper av människor på ett sätt som passar deras politiska agenda är fullt begripligt. Men att människor som säger sig kämpa för jämlikhet, demokrati, solidaritet och sådant mera vi gärna pratar om på finare middagar skulle göra detsamma är för mig ett fullständigt mysterium.
Det finns dock ett skäl som jag tror mig kunna förstå. Man ger de främlingsfientliga krafterna tolkningsföreträde. Alltså är mångkultur ”svartskalle kultur”. Och ”svartskalle kultur” är rasistiskt eftersom det pekar ut en – äkta eller föreställd – grupp som avviker från den grupp på vilket nationen vilar. Därmed kan dessa krafter tala om ”vi och dom”. Mdans den andra sidan ännu inte förstått att någon sådan åtskillnad inte existerar mer än åtskillnaden mellan dem och överklassen eller stjärtsmiskarna. Genom sitt motstånd ger de dom främlingsfientliga krafterna inte bara rätt utan även vatten på sin kvarn.
Detta är extra farligt då vi lever i den postmoderna eller i vart fall senmoderna tid då skillnaden mellan faktiska förhållanden och den media i vilken debatten förs suddats ut. Det går inte längre att säga om känslan av ”vi och dom” i detta sammanhang var ett faktiskt förhållande som förelåg debatten eller om debatten skapade detta förhållande. Eller om det överhuvud existerar utanför debatten. Men då, som i det här fallet, båda parter talar om samma förhållanden så riskerar de om inte annat att faktiskt skapa dem.
Denna onyanserade kritik av begreppet mångkultur mot bakgrund av ett nationalstatstänkande är endast ett ansvarslöst intellektualiserande. I alla fall så vittnar det om att man inte riktigt tror på ”svartskalle kulturens” bärkraft och oroar sig för dess framtida status. Vilka det nu är som ska avgör den? Oron bottnar sig i någon form av självömkan , en ängslan av att inte höra till det samhälle som man de facto gör. En ängslan vars argument vilar på tolkningar gjorda av främlingsfientliga och nationalistiska krafter och allsköns nyttiga idioter och ivrigt påhejade av jämlikhetssträvarna själva.
Antingen underblåser alla kulturyttringar av minoritetstyp föreställningen om ”vi och dom”. Genom sin blotta existens blir de undantag som bekräftar regeln. Eller så så är de en del av den kulturella palett som formar vårt samhälle.
Under den sommar som gått har resenärerna I Stockholms tunnelbana fått ännu en röst att lyssna på vid ankomsten till varje station. Den här gången är det en mansröst som på engelska förkunnar stationens namn.
Med tanke på de höjda priserna för kollektivtrafiken så är det oerhört glädjande att man på SL nu tagit ett initiativ för att förbättra servicen.
Den här gången tycks de dessutom ha tänkt till riktigt ordentligt. Nu skall även utländska resenärer veta vart de befinner sig. Således behövs här en översättare som på engelska talar om vad förslagsvis tunnelbanestationen Slussen heter. Detta går till på så vis att man före stationsnamnet säger ”next stop”. Genom detta finurliga lilla tillägg så vet den utländske resenären att hon befinner sig vid Slussen och inte Mörby Centrum. Det är lätt att föreställa sig vilken förvirring som skulle råda om allt som sades var stationsnamnet…
Nej, syftet är naturligtvis inte att vara informativ utan bör kanske snarare ses som en gest av vänlig artighet.
Intressantare än tunnelbanans ”next stop” tycker jag är den attityd som t.ex. Tomas Melin och många andra bloggare har i frågan. Varför ligger det närmare till hands att vara kritiskt inställd än att i första hand betrakta saken som ett utryck av en vänlighet en gest?
Varför instinktivt reagera med ”vad dumt och fånigt” istället för med ”vad hyggligt och trevligt”?
Vill man hitta fel och brister kommer man alltid att hitta dem. Men vad driver somliga att i första hand söka dem?
I direktsändning visar den konservativa nyhetskanalen Fox News upp en bild av läget i Georgien som till reporterns stora och framförallt uppenbara förtret inte var den önskade. Trotts att Fox News annars gjort sig känt för att vara et forum för republikansk propaganda så får jag lov att medge att de lyckats över all förväntan med denna intervju.
Vid varje Eurovision song contest evenemang får vi se allsköns turistbilder och annat som skall locka vårat intresse för värdlandet. Föga att förvånas över.
När australiensarna visade upp bumeranger och koalabjörnar eller då spanjorerna dansade flamenco eller när Italienarna ståtade med Pavarotti, ja inte ens när amerikanarna visade upp bataljer mellan cowboys och indianer på sina respektive OS invigningar så var det någon som höjde på ögonbrynen.
Men nu är det alltså OS i Beijing och den första fråga som ställs i SvTs OS studio är om invigningen var ett propagandaspektakel.
Efterlevde inte OS invigningen i Beijing våra förväntningar på en OS invigning. Hur ser alternativet ut? En invigning som dels ska leva upp till våra förväntningar och dels inta vara propagandistisk. Det vill säga, Inga koalabjörnar, indianer eller flamencodansare.
Högerns kritik av Beijing OS och dess tal om bojkott ter sig högst besynnerligt. Å ena sidan kastade man sig med liv och lust in i fördömandet av vänsterns flirtande med Sovjetunionen och länderna i det gamla östblocket då det begav sig. Sedan applåderar man, å andra sidan, såväl statsministerns och kungens besök i det kommunistiska Kina som de svnesk-kinesiska investeringarna i respektive länder.
Samtidigt som det är opurtunt i vissa högerkretsar att tala om bojkott av såväl OS invigningen som spelen i stort, så finns det ingen nyliberal som skulle våga sig på något så djärvt som att föreslå en ekonomisk bojkott av Kina.
Kritiken och talet om bojkott är inget annat än en höger-reflex. Ungefär som att folkpartister reflexmässigt är för allsköns jävulskap signerat US Air Force.
Någon trovärdighet när det gäller mänskliga rättigheter har nämligen inte högern. Det var inga moderater eller folkpartister som stod på barrikaderna och stödde kampen mot apartheidregimen i Sydafrika. Inte heller deltog de i nästan ett decenniums protester mot Vietnamkriget. Likväl lyser de idag med sin frånvaro i protesterna mot kriget i Irak. Det är inte genom kampen för de mänskliga rättigheterna som dessa partier gjort sig kända.
Nu är det emellertid inte så att högern inte är emot all världens jävligheter. De gör dock skillnad på bra och dåliga jävlar. Så var t.ex. Saddam Hussein en bra jävel tills amerikanarna vände på klacken, då blev han en dålig jävel. Det är ingenting mystiskt eller konstigt med hur de gör för att skilja bra från dålig jävlar. De låter helt enkelt amerikanerna sätta agendan. Därför är högern emot brott mot mänskliga rättigheter i Zimbabwe medians man gör sitt bästa för att argumentera till försvar av allsköns jävligheter signerade Israel.
Det är svårt att finna några ideologiska skäl till varför högern beter sig på det här viset. En teori är dock att man av tradition stödjer den starkare parten. Så hade också många inom högern pro tyska sympatier fram tills vändpunkten 1943. Det låg helt enkelt i den gamla adelns egenintresse, eller självbevarelsedrift att liera sig med rätt part. Men för ett politiskt parti med förutsattser att grunda sig på och stå för någon slags ideologi 2008?
Kina är en av amerikanernas viktigaste handelspartners. Allt fler amerikanska företag etablerar sig i Kina samtidigt som kineserna växer sig allt starkare på såväl den amerikanska som den globala marknaden. I ett land som utkämpat ett långt och kallt krig mot det kommunistiska sovjetunionen, så är det inte att förvånas över om presidenten som pliktskyldigast måste säga något till kineserna (läs den amerikanska opinionen) om mänskliga rättigheter och sådant vidare.
Därför är också alltför högljudd kritik eller tal om ekonomiska sanktioner mot Kina inte något vi hör från högern.
Vad vi länge haft inom vänsterrörelsen men totalt saknat i de borgerliga skikten och som troligen skulle strak dess trovärdighet är en hållning där förtryck är förtryck oavsett vem förtryckaren är (se vänsterns protester mot sovjets ockupation av Afghanistan m.m.). Först när högern tar detta steg fullt ut så kommer kampen för mänskliga rättigheter och fredsrörelsen i Sverige inte längre vara en angelägenhet mer eller mindre endast för vänstern.
Begrundar man dessutom detta ur de nya moderaternas perspektiv så är detta ännu ett sätt att bli mer ”vänster” vilket med all sannolikhet skulle påverka valresultaten.
Så vi kanske ska vara glada för att högern inte på allvar försöker sig på att vinna trovärdighet i frågan.
I fiktionens värld förväntas ofta människor förvandlas i situationer av överhängande fysiska hot och visa prov på såväl mod som hjältedåd. I verkligheten förhåller det sig dock på ett annat sätt även om våra uttalade förväntningar inte ligger i linje med den utan snarare med fantasins.
I situationer som till exempel krig tenderar människor att förstärka de egenskaper de redan har snarare än att utveckla nya och framförallt oanade. Detta är intressant då det finns en stark koppling mellan feghet och grad av själviskhet. Man kan inte gå genom livet som en egocentriker som endast ser till sitt eget bästa för att sedan, plötsligt, i en hotfull situation utveckla den upphöjda grad av osjälviskhet som är mod.
På samma sätt kan man relatera mod vid altruism. Egoismens motsats.
Vi lever i en tid där vi ständigt matas med allsköns hot, verkliga som fabricerade. Det går inte en dag utan att vi läser om barnamördare, pedofiler, kinvslagsmål, våldtäkter och misshandel. Vi känner alla namnen: Engla, Bobby, Ricardo, Knutby, Rödby, Stureplan…
Men vi lever också i ett land som mer än någonsin tidigare präglats av nyliberala ideal. Om det är någon epok som förtjänar titeln som självupptagenhetens era så är det denna. Aldrig någonsin har självupptagenheten varit så omhuldad som nu.
Det är denna självupptagenhet det direkt eller indirekt refereras till då vi talar om det hårdnande samhällsklimatet.
I ett samhälle där vi talar om förväntad omtanke, medmänsklighet och osjälviskhet men där i realiteten självupptagenheten tenderat att bli norm ökar även människors rädsla.
Som huvudskäl till att inte ingripa vid t.ex. en pågående misshandel brukar människor uppge att de kunde ha råkat illa ut själva eller att de visste med sig att inga andra skulle hjälpa till. Feghet således. Till skillnad från den modige som inte tänker på sig själv i första hand.
Detta ohejdade hyllandet av individen, jaget, egot, självupptagenheten och själviskheten är inte bara förödande för civilkuraget utan det blir också en bidragande orsak till den ökande xenofobin – främlignsrädslan.
Att mod hyllats i alla tider och i alla kulturer vittnar om någonting fundamentalt och grundläggande hos människan: Vi är sociala varelser. Det är altruismen eller själva osjälviskheten som leder till modet snarare än självupptagenheten, själviskheten eller egoismen som mänskligheten alltid hyllat.
Detta är eller borde vara en självklarhet. Och visst är det så att vi än idag hyllar mod och betraktar feghet med något mått av förakt. Men kopplingen mellan mod/feghet och graden av osjälviskhet/själviskhet och dess sociala betydelse görs inte.
Under tiden hårdnar samhällsklimatet, rädslan sprider sig, xenofoberna blir fler och allsköns politisk extremism frodas såväl i som utanför riksdagen.
Att det är de starka och framgångsrika som huvudsakligen drabbas av den gamla fina dödssynden högmod eller hybris är inget att förvånas över. Det är endast de starka och framgångsrika som på allvar kan få för sig att de är oövervinneliga eller osårbara eller på annat sätt står över de villkor som gäller för andra människor. Problemen med högmodet är dels dess sammankoppling med fatalismen eller predestinationen och dels att den är gränsöverskridande.
Det är först när vi känner konsekvenserna som vi kan skönja högmodet. Dessförinnan ,eller om det går den högmodige väl, kan det lika gärna se ut som djärvhet, handlingskraft eller visionär styrka. Det gränsar till storhet och påminner i den meningen om hyckleriet. Hyckla kan endast den som har något att hyckla om.
Det är ett vanligt förekommande missförstånd att Luther skulle ha genomsyrat vår kultur med någon slags negativ anda (läs jante lagen). Vårat samhälle har en långt mer reformert än Lutheransk prägel. Det är också Calvins syn på predestinationen som i någon mån präglar oss än idag. Enligt Calvin har Gud från begynnelsen utsett människor till salighet eller fördömelse. Den reformerte tolkade därav lycka och framgång i livet som en bekräftelse på att vara utvald. Att jämföra med andra kulturer där framgång möts med en betydligt ödmjukare attityd.
Vad den högmodige – den utvalde, osårbare och oövervinnelige – synes göra är att försöka trotsa naturen, gudarna eller ödet. Denna tolkning av högmod förutsätter någon form av fatalism eller ödestro. Det är själva trotset mot det förutbestämda som blir den högmodiges fall. Det är också detta högmod som är den klassiska Grekiska tragedins nav. Hjälten som tror sig kunna styra över sitt öde och för detta straffas hårt.
Avståndstagande från fatalismen är dock ingen legitimisering av självförhävelsen. Inte bara för dess släktskap med hyckleriet utan även för att självförhävelse i realiteten innebär att man klär sig i alltför stora plagg. Vilket i bästa fall leder till att man ser löjlig ut och i sämsta, blir ens fall. Inte så mycket på grund av ödet som av ren dumdristighet.
George W Bush stod för ett mycket gott exempel på just en sådan självförhävelse när han i ett tal till kongressen den 28:e januari 2003 sa: ” Den frihet vi sätter pris på är inte Amerikas gåva till världen utan Guds gåva till mänskligheten”. Om detta utmalande är sprunget ur någon slags puritansk predestinationslära eller ett utspel av ren och skär dumdristighet är svårt att säga. Men det kanske spelar minde roll när vi känner dess konsekvenser.
Föreställningen om att leva i ett samhälle som hyllar och respekterar de humanistiska principerna och idén om människors lika värde har alltid varit djupt rotat hos mig. Men när en överväldigande majoritet av riksdagens ledamöter i onsdags röstade igenom förslaget om vård till asylsökande så visade de prov på en människosyn så på tvärs med dessa idéer att uppvaknandet blev både omskakande och brutalt.
Lagen innebär bland annat att så kallade ”papperslösa” , det vill säga människor som uppehåller sig illegalt i landet inte ska omfattas av lagen som ger rätt till akut sjukvård.
Det är inte särskilt mycket tankekraft och fantasi man behöver uppbåda för att inse dess absurditet: ”inte omfattas av lagen om akut vård.”
När ”fel” sorts människa kommer in till akutmottagningen efter en svår trafikolycka skall denne korrekt och riktigt nekas vård. De 255 riksdagsledamöter som röstade igenom förslaget kommer att sova gott om natten i vetskapen om att det är rätt och riktigt att låta denna människa förblöda. Detta är ändå konsekvensen av någon slags ”god avsikt”.
Alldeles oavsett själva skakfrågan och alldeles oavsett motiven så handlar det i grund och botten om synen på människan. Frågan gäller trotts allt vilka människor vi vill tilldela eller inte tilldela vissa värden. Återigen en indelning av människor i grupper. Här benämnda som ”fel” (har inte rätt till vissa värden) och ”rätt” (har rätt till vissa värden) slags människor.
Det som skrämmer är inte lagförslaget i sig utan det faktum att en majoritet av den lagstiftande församlingen i Sverige bevisligen har en människosyn där de tillåter sig att dela upp folk som ”fel” och ”rätt” sorts människor.
Det är när sådant här sker snarare än vid högtidliga ceremonier som vi bör påminna oss om Auschwitz. Kanske inte så mycket som en historisk händelse som en mänsklig möjlighet. För till skillnad från människan före Auschwitz så vet vi något om människan efter Auschwitz. Helvetet är en mänsklig möjlighet och vägen dit är kantad av goda avsikter.
Inte så att Auschwitz kommer att upprepas. Men med den bland våra riksdagsledamöters regerande människosyn tar vi små steg på vägen med de goda avsikterna.
Nu har bloggen flyttats tilll en ny server och fått ett nytt domännamn: http://www.sunar.se
Förhoppningsvis ska saker och ting fungera lite bättre här. Notera att den gamla bloggadressen är låst för kommentarer. Så småningom när alla snappat upp den nya adressen så kommer den gamla att stängas ner helt.
När debatten om svindlande direktörslöner, fallskärmar och pensionsavtal i miljonklassen pågick som bäst ställdes frågan om en bristande moral inom det styrande etablissemanget också skulle sprida sig till folket. Man menade att den moral som den fifflande kommunalpolitikern som gick på bordell med skattebetalarnas pengar skulle fungera som ett incitament för bidragsfusket.
Vi förväntar oss att våra folkvalda ska föregå som goda moraliska förebilder. Och i de fall de inte gör det är vi inte sena med att ställa dem i schavotten: Obetalda TV-licenser, skattefiffel, taxiresor och lägenhetsaffärer. Varpå människor frågar sig varför de ska betala TV-licens om inte hon gör det? Och om nu han betalade svart så då kunde väl de.
Det finns således en koppling mellan det syrande etablissemangets moraliska värderingar och folkets.
Vad händer då politiker börjar laborera med grundläggande etiska principer, vad ger det för signaler?
Migrationsminister Tobias Billström (m) har kommit med ett förslag om att förvägra papperslösa vård. Han menar att vård av papperslösa ger ”fel signaler”. Det vill säga, uppmuntrar människor att olovligen stanna eller söka sig till Sverige. I sitt lagförslag säger han att ”.. obehandlad sjukdom är menad att utgöra en avskräckande påföljd för olovlig vistelse i landet.” Sjukvården skall alltså underlåtas att ge dessa människor vård som ett slags straff med andra ord.
Den gamla Afghanska kvinnan ska få lida alla helvetes kval då cancern sakta förtär henne. Den Iranska våldtagna flickan ska förnekas den vård som alla våldtagna kvinnor får. Därtill skall hon förnekas mödravård och hon får själv, med risk för liv och hälsa, föda barnet. Människor ska med sina kroppar bokstavligen betala för en politisk idé.
Det finns vissa fundamentala värderingar som bär upp våran civilisation . Det handlar om synen på vårt lika mänskliga värde och respekten för livet. Det är framförallt sådant som skiljer oss från barbaren. Det är också sådana till synes självklara värderingar som ligger till grund då vi tar till alla till buds stående medel oavsett kostnader för att rädda liv. Alldeles oavsett vems liv det är fråga om. Detta ger oss en självrespekt då vi med värdig stämma kan kalla oss civiliserade.
Barbariet uppstod inte i Sobibor, Treblinka, Tuol Sleng eller Guantanamos tortyrkammare. Det söker sitt ursprung i en bristande respekt för livet. Något som i grund och botten är emot den mänskliga naturen. Varför också alla inblandade gör sitt bästa för att distansera sig från konsekvenserna av sina beslut och handlingar.
Tobias Billström kommer att befinna sig lika långt ifrån sina offer som någonsin Pol Pot, Heinrich Himmler eller Dick Cheney. Men likväl, kommer människor – och det är Tobias Billströms utryckliga vilja – att med sina kroppar få betala för en politisk idé.
Nu kan man naturligtvis invända mot jämförelsen mellan de som skådad Gorgons ansikte och de som förvägras behandlig för en stukad fot. Men det som skiljer barbaren från den civiliserade människan är inte graden av mänskligt lidande utan idén om att orsakande av mänskligt lidande för politiska ändamål är berättigat.
Det har funnits och kommer tyvärr alltid att finnas människor som likt Tobias Billström och de Moderater, Centerpartister och Socialdemokrater som ämnar stödja hans förslag som tror att det finns politiska idéer som står högre än respekten för människan.
I sina funderingar kring vilka signaler sjukvård eller utebliven sjukvård kan tänkas ge asylsökande tycks Tobias Billström förbisett från vilket intryck hans förslag kan komma att ge folket i övrigt.
Att förslaget spelar Sverige demokraterna och allsköns andra xenofober rätt i händerna är lätt att se. Med detta lagförslag så legitimerar och understödjer självaste regeringen främlingsfientliga krafter i landet. Men det ger även en signal till folket om att vissa människor faktisk inte har samma mänskliga värde som vi andra. Och att de därmed kan och ska behandlas på ett annat sätt.
När Tobias Billström och alla de som stödjer hans förslag argumenterar för det riktiga i att låta människor lida så har de redan släppt den mentala spärr som skyddar oss mot barbariet. Nu är det endast en fråga om grad.
Den amerikanske regissören och skådespelaren Orson Welles, bloggaren Alex Schulman och den nederländske politikern och xenofoben Geert Wilders har alla det gemensamt att de förmått att ändra människors föreställningar om verkligheten.
Förnimmelsen eller känslan för verkligheten formar vi genom att pröva våra föreställningar mot våra sinneserfarenheter. En förutsättning för detta är att våra sinneserfarenheter står i något så när förbindelse med verkligheten.
Ett av vår tids växande problem ligger i själva förbindelsen. Den har förvisso aldrig varit enkel, rak eller problemfri. Men frågan är om den någonsin varit så krokig och utsatt som idag.
Efter det första Irakkriget 1991 utkom filosofen och samhällsvetaren Jean Baudrillard med boken ”Irakkriget har aldrig ägt rum”. Även om Baudrillard var en medveten provokatör så menade han inte att kriget aldrig ägt rum. Vad han hävdar är att det var ett krig där förbindelsen mellan det som hände och de vi såg hade försvagats eller i värsta fall brutits. Händelser som i ett hårt kontrollerat urval når oss efter redigering och förpackning. Varefter vi förnimmer en känsla av verkligheten.
Samma brott eller försvagning i förbindelsen orsakade också panik i New York när Orson Welles radiodramatisering av H.G. Wells roman ”världarnas krig” sändes 1938. Förbindelsen mellan verkligheten och det de hörde hade brutits. Något som uppfattades som verkligt kunde således vara något som inte ägt rum.
Man skulle kunna hävda att det förståss beror på vad som menas med verkligheten. Baudrillard menar att detta är något vi blir mer och mer osäkra på. Eftersom vi får allt svårare att skilja på vad som är verkligt och overkligt. Vi tvingas allt mer närma oss verkligheten i en medial förvirrande, och förvrängande ström av tecken och tolkningar.
Bloggaren Alex Schulman var under en tid känd som Sveriges mest lästa och kände bloggare. I hans digitala dagbok kunde tusentals människor ta del av inte bara hans privatliv, hustruns sexuella tjänster och bästa vännens behov av en dejt utan även kändisars göranden och låtanden.
Alex Schulman – eller en person som påstår sig vara Alex Schulman – uppträdde för en tid sedan i ett nytt tv program som görs av Expressens kulturredaktion och sänds i Axess TV. Han berättar att bloggaren Alex Schulman inte är Alex Schulman, att det han skriver bara är påhitt, i varje fall inte sant. Men att det hursomhelst inte spelar någon roll om det han skriver är sant eller falskt eftersom det handlar om ett ”litterärt projekt”.
IT-teknologin och mediasamhället har gett oss helt nya former att kommunicera med varandra. Men det ställer också högre krav på våran förmåga att skilja mellan verkligt och overkligt.
I den växande mediala gestaltningen av verkligheten blir det alltmer oklart vem so vill oss vad och varför.
Sedan terrorattackerna i New York den 11 september 2001 har det gjorts åtskilliga dokumentärer som med lupp och grovkorniga bilder försöker leda i bevis att det vi alla såg i själva verket var något annat än det vi såg.
Bilder som även används i Geert Wilders film ”Fitna” fast här i syftet att skildra en annan verklighet. En ”verklighet” om Islam.
Vi lever i våra ständigt skiftande och mer eller mindre välgrundade föreställningar om verkligheten så som vi uppfattar den, snarare än verkligheten som den är. Vill det sig riktigt illa kan våra föreställningar om verkligheten komma att byggas på fantasier eller rena lögner. Individer, grupper, ja ibland hela samhällen, kan bevisligen förlora verklighetskontakten.
Verkligheten kommer naturligtvis förr eller senare att göra sig påmind och anpassa våra föreställningar med våra erfarenheter.
Men ju större lögn desto större risk för att påminnelsen blir brutal.
Det sägs att somliga föräldrar transporterar sina barn i vadderade lådor till daghemmens motsvarighet till gating communities. Små isolerade öar med personal vars bröst-värn är mäktiga nog att hålla omvärlden på ett betryggande avstånd. En skyddad värld där hjälmförsedda barn i grupper om fyra eller fem leker med bomull och kanske en och annan kudde.
Dessa barn intalas inte bara om sin egen förträfflighet utan även om hur speciella de är. För även om vi alla är unika så är alla absolut inte speciella.
Vad händer när den speciella lilla förträffligheten står naken med sina tillkortakommanden i en värld hon inte är rustad att möta?
När inte längre mödrarna och de andra bomullsbarnen blir hennes spegel och bekräftelse, då är det dom som format sina liv utanför Junibackens syrenberså som blir den rosenkindade eminensens spegel.
Förmår man inte att hantera sina tillkortakommanden blir ofta räddningen att manipulera, diktera eller regissera bilden av sina medmänniskor att i jämförelsen framstå som än uslare. Ett slags strävan i den personliga karriären som inte i första hand bygger på ett klättrande uppåt utan snarare på ett pressande neråt.
Idén om den enskilde individens förträfflighet är en sjukdom. Det skapar friktion. Det bildar proppar i alla dörröppningar. Att vika undan för någon på en trottoar är inte längre en gest av hänsynsfullhet utan en underkastelse.
Och just detta, det som en gång kallades för borgerlig uppfostran – den Goda Uppfostran. Det som utmärks av ett omhändertagande av andra. Att man tänker på andra lika mycket som på sig själv. Att man öppnar en dörr, att man ställer fram en stol, att man ser till att folk i ens omgivning har det bra. Inte avbryta någon. God uppfostran har den som ser till att alla känner att de är med.
Dessa borgerliga gamla idéer om den Goda Uppfostran har sedan framförallt psykoanalysens 80-tal betraktats med ett inte ovisst mått av förakt. Resultatet därav kan vi se omkring oss i det ”hårdnande” klimat som idag präglar vårat samhälle.
I Bagdad där kriget ”i stort sett” varit avslutat sedan den 1:a Maj 2003 och där Migrationsverket – som enda myndighet i världen – konstaterat att ”ingen väpnad konflikt plågor”, jagar amerikansk militär kriminella på ett ytterst anmärkningsvärt sätt.
Det ska dock inte missförstå som att man jagar allsköns bankrånare, narkotikaförbrytare, våldtäktsmän och sådant vidare. Användningen av begreppet kriminella kommer sig av att det inte finns något motstånd mot den amerikanska ockupationen – det finns nämligen aldrig något motstånd mot amerikanska eller – för den delen - Israeliska ockupationer. Således och därav blir det ett flitigt bruk av såväl K som T ordet.
Det vanliga förfarandet i hanteringen av kriminella i de länder som utan att generas alltjämt kan kalla sig civiliserade är att helt enkelt lagföra dem. Men Irak är ett land under ockupation och således ett land som styrs av ockupationsmaktens villkor. Frågan är då hur amerikanarna ser på lag och rätt när det gäller motståndsmän som alls inte är några motståndsmän utan endast kriminella? Svaret är just så vilda västern som bara en amerikansk ockupation kan bli; ”skjut först och fråga sedan”. Eller rättare; ”fråga inte alls, i varje fall inte oss.”
Det är i dag snarare rutin än undantag att förband på makaren begär flygunderstöd. Hus, byggnader och ibland hela kvarter sprängs i bitar under dessa flygangrepp i jakten på kriminella.
Påståenden från den amerikanska militären att det är ytterst sällan oskyldiga civila dör i sådana attacker är naturligtvis något som faller på sin egen orimlighet. Det finns nämligen bara ett sätt att försäkra sig om att inga oskyldiga befinner sig i en byggnad oh det är att gå in i den och se efter. Men, jovisst, det är möjligt att amerikanerna går på husesyn eller möjligen delar ut enkäter om fastighetens invånare innan US Air Force släpper sina bomber.
Vad säger Thomas Bodström om det? JAS 39-gripen i jakten på såväl K-riminella som T-errorister. För om det går an i Irak borde det gå an i såväl Stockholm som New York. Eller är det till slut ändå bara en fråga om simpel och banal rasism?
Under parollen ”VI och DOM? Nej tack!” hör, ser och läser vi allsköns kulturskribenter, politiker och debattörer predika för ett bättre, jämlikare och rättvisare samhälle. Ett Sverige där vi alla är en enda stor familj. Där ingen statistik förs över antalet elever med turban, sjal eller kilt. Där rättstatens doktrin om alla kulturers och etniska gruppers lika rätt och värde efterlevs.
Men vad är det dom vill egentligen? Strävar de efter att de kulturer, religioner och traditioner som finns i landet ska ha samma status. Eller handlar de om att det sätt med vilket vi identifierar och skiljer oss från våra medmänniskor (läs VI och DOM) i grunden är av ondo?
I det första fallet är läget tämligen okomplicerat. Åtminstone ur ett juridiskt perspektiv: Vi är alla medborgare och lika inför lagen, ingen kultur, tradition eller etnisk grupp har ett exklusivt förhållande till staten. All problematik är därvidlag av juridisk karaktär och inget som upphetsar våra kulturskribenter. Återstår alternativ två.
När vi tänker i termer av VI och DOM så handlar det om identiteter. VI är naturligtvis den grupp med vars kultur, traditioner, utseende och vad det vara månde som vi identifierar oss med. Eller mest identifierar oss med. Alla andra blir således DOM. Den här uppdelningen anses vara av ondo och skall därför med alla till buds stående medel bekämpas.
Denna kamp är den moderna kulturnissens motsvarighet till forna dagars kamp för klassutjämning. Det är dock inte så att man vill skapa en enhetlighet eller sudda ut gränser mellan grupper i samhället. Inte alls. Eller rättare sagt; absolut inte. För även om man i sanning vill göra familjerna Al Husseini och Larsson i Stockholmsförorten Tensta till jämlikar – åtminstone i SCB:s årsbok – så vill man för pest och pina inte sammanblandas med – just det – DOM.
För är det någon kattegori i samhället som mer än någon anna slår vakt om sin grupp och särskiljer den från andra, samt upprätthåller ett sken av exklusivitet så är det just kulturnissarna.
Den som kommer i kontakt med kulturnissarnas värld kommer att märka två saker som det koketteras livligt kring: Klassresan och arbetarbakgrunden. De vars föräldrar är akademiker och som inte växt upp i någon förort kan alltid försöka åberopa någon mor- eller farförälder som kanske var enkla arbetare från Norrland. Här blir det dock svårare att hävda klassresan. Detta till skillnad från de som vuxit upp i något av Stockholms betong-ghetton. Har man dessutom haft en taskig barndom så är det att betrakta som ett bonus på kulturnissarnas middagar. Här är debet absolut inte tal om att befläcka si g med DOM. Det vill säga underklassen, arbetarklasser och till och med medelklassen. Till kulturnissens middagsbjudning kommer de som känner en gemensam exklusivitet, de som fått utrymme att utnyttja sin begåvning. Men absolut inte DOM.
Kulturnissarnas strävan uppnår förutsätter ett neråt. Ingen klass utan åtskillnad. Om än inte ekonomisk så synnerligen kulturell åtskillnad – kultur används också som klasmarkör. Precis som överklassens sinne för etikett och den Goda Uppfostran kan sägas vara ett av deras största varumärken, så försöker kulturnissarna att på olika sätt manifestera sin exklusivitet. Varav detta koketterande fyller en viktig funktion. För det är inte vad som är, utan det som synes vara som är vesäntligt.
Så kan vi också läsa om guilty pleasures. Det vill säga kulturella fenomen som man gillar fast man inte borde. Som till exempel lyssna på Madonna när man diskar, samla på star-wars dockor eller äter fiskpinnar med pulvermos. Kulturnissen går hellre genom skärselden än att bli ertappad med ett packet Kellog’s cornflakes.
Till slut är allt som återstrå endast fåfänga.
”Fåfängan är något som utmärker en svag och korrumperad natur, men självkänslan, rätt fattad, är kännetecknande för en harmonisk natur.”
Vi brukar kunna urskilja olika decennier på deras alldeles egna lättigenkänneliga stil. Som 80-talets axelvaddar och yviga frisyrer. Eller 60-talets slacks, bilåkarhuckle och håret i bulle. Även om stilar glider över årtiondena i en ren kronologisk bemärkelse så etiketterar vi dem med decennier. Man skulle kunna säga att ”70-talet” började 1967 med Beatles album ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” och slutade 1975 i och med Vietnamkrigets slut. Det var flower power, proggens och hippiens gyllene tidevarv.
När man inom filmen, teatern eller litteraturen vill återskapa en viss epok är det just genom att framhäva sådana för epoken typiska och lättigenkänneliga stilar. Men hur sann blir sådana skildringar?
De senaste 10-15 åren har präglats av sådana blandningar och mängder av lån från tidigare epoker att det aldrig riktigt utvecklat en egen form. Det sägs att 80-talet var det sista årtiondet med en alldeles egen lättigenkännelig stil.
Bernur har gjort följande både viktiga och intressanta iakttagelse gällande 90-talets musik : “det har alltid varit så att i efterhand blir decennierna mycket coolare än vad de var i realtid: i Sverige vann Tommy Steele en omröstning över Elvis Presley, och på 70-talet var det disco och inte punk som spelades överallt”.
Detta gäller naturligtvis långt mer än bara musik.
Om man ser på filmer från andra epoker som skildrar sin samtid så märker man snart en vild blandning av stilar – kläder, musik, frisyrer – som naturligtvis – då som nu – präglade den tiden. När samma epok ska återges har det komprimerats till något homogent utan motsägelser: Jeansjackor, långt hår, progg och LSD.
Det kollektiva minnet är handikappat i och med sin oförmåga att förnimma sin egen tid. Skilja det tillfälliga från det bestående, viktigt från oviktigt. Det är först när vi ser tillbaka som vi formar förflutenheten, skiljer ut motsägelser, knådar ihop något gripbart och homogent.
Det är först när epokerna sedan länge är förbi som de blir till.
Att även lågavlönade kvinnor inför något särskilt evenemang, så som ett bröllop besöker en skönhetssalong är knappast något som förvånar i vår tid. Men att dessa kvinnor dagligen skulle gå på salong för att få sin makeup anlagd innan de börjar arbetsdagen hör kanske ändå till ovanligheterna. Än ovanligare; för att få benmakeup. Eller mer exakt; för att få en strumpsöm ritad på benen. Men detta hörde en gång till vardagen i efterkrigstidens Europa.
Den moderna kroppsfärgade och syntetiska damstrumpan kan sägas ha sitt ursprung i 1920-talet. Det är då konstsiden och rayon upptäcks. Material som inte bara gav strumpan nya egenskaper utan även gjorde det möjligt att massproducera den till lägre kostnader än de dyra sidenstrumporna. Nu fick alla råd med de strumpor som det nya korta kjolmodet krävde. Det är också under den här tiden som strumpebandshållaren uppfinns. Den tidigare så otympliga korsetten som fått tjänstgöra som strumphållare läggs nu på hyllan av det glada 20-talets tangoprimadonnor. Det är från och med nu, i och med den kroppsfärgae damstrumpans popularitet och de korta kjolarna som kvinnor regelbundet börjar raka benen.
Den första nylonstrumpan kom 1939. Olyckligtvis samma år som andra världskriget. Nylonstrumporna blev oerhört populära men på grund av kriget också svåra att få tag på. Till en början fanns de så gott som uteslutande endast att tillgå på svarta börsen, varför de också blev dyra. Men strumpans popularitet var enorm. En riktig kvinna ansågs inte vara fullt klädd utan ett par nylon alternativt konstsidenstrumpor. Hade man inte råd med ett par strumpor fick man helt enkelt göra en benmakeup. Vilket innebar att man ritade sömmar på baksidan av benen med en ögonbrynspenna. Överallt öppnades skönhetssalonger som specialiserade sig på benmakeup. Efter kriget blev begäret efter nylonstrumpor enormt. Det hörde inte till ovanligheterna att kvinnor slogs om strumpor i varuhusen. Det är från den hr tiden vi ser de parodiska filmscenerna med stora skaror husmödrar som står och väntar på att bli insläppta i något varuhus, varefter de hysteriskt stormar in som vore det ett slag, för att – med våld om så krävdes – lägga beslag på ett par nylonstrumpor. I USA kallades sådana här strumpslagsmål för Nylon Riots.
När de sömlösa strumporna introduceras på 50-talet så tas de inte emot med någon större entusiasm. Orsaken var modets fixering vid benen. Bortsett från att sömmarna ansågs som något erotisk så framställdes korta eller lite kraftiga ben i en bättre dager. 1951 introducerades även stilettklacken som tillsammans med längre sömmar på strumporna fick benen att se längre ut.
50-talet är dock strumpans sitta decennium. För när strumpbyxan kommer på 60-talet så kommer det att dröja nästan 40 år innan strumpan på allvar åter blir ett vardagsplagg för kvinnor. Men det kom att dröja en bit in på 60-talet innan strumpbyxan helt tar över modet. Under decenniets första år var endast runt 20% av alla strumpor som såldes strumpbyxor. Vid dess slut skulle den siffran ha stigit upp till 80%. Strumpbyxan var ett idealiskt plagg att bära till den populära minikjolen. Den bidrog också till en följsamhet under det mer åtsittande modet. Det gav helt enkelt den perfekta 60-tals looken.
När strumpor med söm, strumpebandshållare och till och med korsetter åter blir populära under 80-talets glamour ideal då fläkt och flärd stod högt i kurs så förblir ändå strumpbyxan det dominerande vardagsplagget. Det är först i vår tid som strumpan åter blivit ett vardagsplagg för kvinnor. Bland annat tack vare de så kallade stay-upsen , som förövrigt uppfanns redan på 1950-talet. Nu ökar antalet kvinnor som använder strumpor istället för strumpbyxor stadigt för varje år.
Även om strumpor med söm och strumpebandshållare förvisso har ett erotiskt värde så finns det ändå sensationer med strumpor som de yngre generationerna helt gått miste om. Som till exempel det alldeles speciella ljud som uppstår då kvinnor med silkesstrumpor la det ena benet över det andra. Journalisten Lars Westman berättar hur han som ung grabb arbetade på Grand Hotel i Saltsjöbaden då Frank Sinatra och Ava Gardner var på besök under Sinatras Sverigeturné 1953. Under en repetitionspaus hade han och en vän beundrande stått och lyssnat på hur Ava Gardner la benen i kors. Sensuellt.
Westman kom sedermera att bli ägare till ett par av Garners silkesstrumpor. Det går som seniorer vet maskor på silkesstrumpor. Ava Gardner slängde strumpor allteftersom. Ett par av dessa norpades av en av flickorna ur personalen som många år senare berättade historien för Westman som även fick strumporna som han idag förvarar som ett par riktiga dyrgripar. Det lär ha plockats en hel del av Ava Gardners bortslängda strumpor på hotellrum i Sverige under den turnén. Vart alla dessa strumpor finns idag? Kanske är det just din farmor eller mormor som har Ava Gardners silkesstrumpor i någon gamal kartong på vinden?
En bonde och hans dotter betraktar ängsligt en kortväxt och märklig liten figur i en klarorange dräkt och en stor vit hjälm med en fallskärm släpandes efter sig.
”Var inte rädda, jag är en Sovjetmedborgare som ni, som just återvänt från rymden. Jag måste hitta en telefon och ringa Moskva.”
Det är nästan ett halvt århundrade sedan den där dagen då ytterligare ett stycke bortglömd världshistoria skrevs. För hur många av oss är det som idag talar om Juri Gagarin, den första människan i rymden och hans fantastiska resa den 12:e April 1961?
Dom första raketerna hade utvecklats av Tyskarna. Vergeltungswaffe 2 (Vedergällningsvapen 2) eller V-2 som den också kallades hade utvecklats redan på 1930-talet En av orsakerna till raketteknologins framväxt som militärt vapen i Tyskland var att de inte omnämndes i Versaillesfreden 1918. Den första rymdraketen var således också Tysk. Den 3:e Oktober 1942 lämnade en V-2:a jordens atmosfär ovanför Östersjön.
Rymdkapplöpningen mellan Sovjetunionen och USA hade aldrig varit det kalla kriget förutan.
När både Ryssar och Amerikaner på ett stundtals farsartat sätt kapat åt sig av den tyska raketteknologin i andra världskrigets slutskede så visade sig Amerikanarnas intresse till en början vara rätt svalt. De hade nu ett pärlband av allierade länder från vilket de med flyg kunde atombomba Sovjetunionen. Ryssarna som inte hade samma geografiska fördel var däremot mer eller mindre piskade till att driva raketteknologin framåt om de ville atombomba USA. Det är i den här atmosfären som framförallt den Sovjetiska militären under 50-tlat driver fram det Sovjetiska försprånget i rymdkapplöpningen som resulterade i att de blev först med att skicka människor ut i rymden.
”Dawn anropar Cedar,” (Gagarins anrops namn under färden) genljuder chefskonstruktören Sergej Korolevs röst i högtalarsystemet på Baikomur kosmodromen vid Tyura-Tam i nuvarande Kazakstan, ”nedräkningen börjar.”
”Roger, mår bra, på gott humör, redo för avfärd.” svarar Gagarin vars tv-bild syns på flera monitorer i det stora kontrollrummet. Nedräkningen går mot sitt slut och motorerna på den stora R7 raket som ska lyfta den 4.7 ton tunga Vostok kapseln med Gagarin startar. Korolevs röst hörs över radio till Gagarin och kosmodromens högtalarsystem; ”…primärt läge…sekundärt…huvudläge…AVFÄRD! Vi önskar dig en god flygning. Allt är som det ska.”
Gagarin svarar ” Pojehali!” (då kör vi)
Fem minuter efter start så har trestegsraketens bränsle förbrukats och raketens olika delar har separerats från rymdkapseln som nu fortsätter in i omloppsbana.
”Färden avlöper väl. Jag kan se Jorden. Sikten är god. Jag ser nästan allting. Det är ett större område täckt av cumulus moln. Jag fortsätter färden. Allt är bra.” rapporterar Gagarin som tittar ut genom det lilla fönstret placerat invid hans fötter.
Det har förekommit spekulationer i media att Gagarin skulle ha sagt ”Jag ser ingen Gud här uppe.” Men i den ordagranna dokumentationen av Gagarins konversation med markkontrollen finns inget sådant omnämnt. Det hela härrör troligen från ett tal av Chrusjtjov hållet i ett anti-religiöst sammanhang där han lär ha sagt; ”Gagarin flög ut i rymden och han såg ingen Gud där.” Dessa spekulationer höll dock i sig. När den första Amerikanen i rymden John Glenn återvänt från sin resa så var en av de första frågorna han fick om han hade sett Gud där uppe.
Vostok 1 fortsätter sin färd ut över Kamtjacka och över norra Stilla havet. Gagarin sänder tekniska data till markkontrollen där man fortfarande inte vet om kapseln befinner sig i omloppsbana. Det skulle ta 25 minuter innan man fått kapselns position och kunnat bekräfta dess omloppsbana. 315 kilometer under Gagarin glider Stilla havet in i natten där han passerar det i en diagonal riktning med kurs mot Syd Amerikas spets och Magelans sund. Det är under den här etappen som han befordras till major av general Nikolai Kamanin. Det är också nu som nyheten om Gagarins färd meddelas världen via Radio Moskva.
Efter att ha passerat Amerika for Vostok 1 in i soluppgången över södra Atlanten på väg mot västra Afrika och Angola. Gagarin hade vid upprepade tillfällen under nästan 20 minuters tid telegraferat tekniska data till markkontrollen. Medelanden som aldrig togs emot.
Nu händer det som kunde ha ändat hela äventyret i en katastrof.
Då Vostok 1 skulle återinträda i atmosfären var det meningen att en servicemodul skulle separeras från själva huvudmodulen där Gagarin satt. Men den kom att fastna i en mängd kablar vilket fick till följd att hela rymdkapseln försattes i vilda skakningar. Under 10 minuter gör de båda modulerna ett gemensamt återinträde i atmosfären över västra Afrika, central Afrika och ut över Egypten innan kablarna till slut brinner upp och modulerna separeras.
Gagarin telegraferar ”Allt är OK.” Han har senare sagt att han inte ville göra väsen av de kraftiga skakningarna eftersom de ändå inte påverkade Vostoks återinträde och färden i dess helhet. Nedstigningen fortsätter över Medelhavet, nära Cyperns västkust och centrala Turiket. Vostok 1 sjunker allt lägre och stävar till slut ut över Sovjetunionens Svartahavskust i närheten av Krasnodar.
7 kilometer ovanför marken skjuter Gagarin ut sig från Vostok 1 och fortsätter återstoden av resan ner i fallskärm. 4.5 kilometer längre ner utlöses rymdkapselns fallskärmar. Både han och kapseln landar 26 kilometer sydöst om Engels, 1 timme och 48 minuter efter avfärd.
Två skolflickor bevittnade Vostoks landning; ”Det var en stor boll, två eller tre meter hög. Den slog i marken, studsade och slog i igen. Det blev ett stort hål där den slog i första gången. ” En bit därifrån bevittnade en bonde och hans dotter en kortväxt märklig liten figur i en klarorange dräkt och en stor vit hjälm med en fallskärm släpandes efter sig.
Någon gång i mitten av 90-talet förekom en diskussion i döva kretsar kring en idé om att göra Öland eller Gottland till en statsbildning endast för döva. Det hela föll naturligtvis på sin egen orimlighet – vad skulle man göra med alla hörande barn som föddes etc? Men det är lätt att sätta skrattet i halsen då man relaterar detta till konsekvenserna för många nationalstatsbyggen.
Nationalstaten är en legitimeringsprincip för staten som hör samman med nationalismen. Här är sådant som etnicitet, gemensamt språk och historia samt nationella symboler av centralt värde. För nationalisten innebär således nationalstatsbyggande i bästa fall asimelering av till exempel minoriteter eller av sådant som inte speglar den nationalistiska identiteten. I värsta fall har det inneburit; förintelsen, tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper, apartheid och sådant vidare.
Debatten om nationalstatens vara eller icke vara går lätt i stå då den ofta missförstås som den modernaste formen av statsbildning – vilka stater är inte nationalstater anno 2008? – men också för att den så gott som uteslutande jämförs med sin historiska kontrapart; kungadömet av Guds nåde istället för sin moderna ; rättsstaten.
Rättsstaten grundar sig i detta sammanhang på medborgarskap snarare än etnicitet . I rättstaten har alla etniska grupper samma rättigheter, delaktighet i det politiska och ekonomiska livet. Och deras kultur värnas i samma utsträckning. Om ett statsbygge ska lyckas förutsätter det att det inte grundar sig på en enda etnicitets exklusiva förhållande till staten. Detta kan vålla problem i stater som grundats av en etnicitet – nationalstaten snarare än rättsstaten -, men där till exempel invandring förändrat demografin; till exempel hur ”svenskhet” förhåller sig till medborgarskap i Sverige respektive ett etniskt ursprung.
För undvikande av missförstånd så bör det understrykas att de flesta länder i någon mån snarare har karaktären av en rättsstat än en nationalstat. Sverige är – eller förväntas vara . en rättsstat.
I det valet är det snarare rättsstaten än nationalstaten vi borde slå vakt om. Man behöver inte gå långt för att som i fallet med Öland eller Gottland som stater för en exklusiv grupp för att inse nationalstatens orimlighet. Med ett undantag finns det heller ingen stat av sådan karaktär som världen sett på med blida ögon (Läs Tyskland för arier, Sydafrika för vita etc…). Undantaget heter Israel.
Strax efter det internationella toppmöte i den Amerikanska staden Amapolis i November förra året som var startskottet för ett nytt fredsinitiativ för Israel/Palestina konflikten intervjuades Israels premiärminister Ehud Omert i Israelisk TV. På frågan om hur han tänkte bemöta det palestinska kravet på flyktingarnas rätt till återvändande svarade han(enligt AFP); ”It will never happen. It would swamp up the Jewish state with Arabs.” Olmert deklarerar här sitt stöd för nationalstaten där en etnisk grupp skall ha en särställning I förhållande till staten. Konsekvensen av detta blir således att alla andra grupper kommer att stå i ett underlägset förhållande till samma stat. Att fenomen som apartheid och rasism då blir vanligt förekommande är därför inte förvånansvärt.
Både den amerikanske presidenten George W Bush och den tyska förbundskanslern Angela Merkel har nyligen uttalat sitt helhjärtade stöd för den Judiska staten. Men de är långt ifrån ensamma. Det är inte svårt att finna stöd för den Judiska staten i de ledande politiska skikten i världen. När Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt ger sitt stöd till Israel som en Judisk stat så är det ett stöd till en politik som i veckan tvingade 500 palestinska familjer från hus och grund i Tel-Aviv – de kunde inte visa att de ägde marken – till förmån för Judiska familjer – som från staten får dokument på att de kan börja äga marken. Etnisk rensning således. En logisk konsekvens av nationalismens idé.
Detta stöd tycks mig till synes mer bottna i något historiskt, psykologiskt snarare än som ett resultat av någon slags intellektuell tankeverksamhet.
För det förefaller tillnärmelsevis inte särskilt troligt att man skulle kunna uppbringa samma mangranna stöd för den Döva staten Öland eller ett Ariskt Tyskland.
Nationalstaten Israel byggs också på de förutsatser där historiens dom tidigare fallit hård; apartheid, tvångsförflytningar och förtryck av befolkningsgrupper, förintelsen, en etnicitets exklusiva förhållande till staten osv…
Theodor Herzls som av många betraktas som sionismens fader skriver i ett ofta citerat kapitel i slutet av sin bok Der Judenstaat (Judestaten, utgiven på tyska 1896) följande; ”Världen kommer att befrias genom vår befrielse”. Detta som en konsekvens och sedd mot bakgrund av den antisemitism som många gånger präglade det sena 1800-taletts spirande nationalism i framförallt central och Europa. Man kan tycka att som en reaktion mot detta borde Israel blivit en rättsstat snarare än en nationalstat.
Det är onekligen ett ödets kusliga ironi när navet i det Judiska folkets identitet handlar om förtryck, antisemitismen, pogromerna, förintelsen, förintelsen, förintelsen. Att då åter aktualisera Herzls ord och fråga sig vad det är för slags stat ett annat förtryckt folk, det Palestinska vill bygga åt sig?
I en intervju för några år sedan berättade skådespelerskan Helena Bergström om hur hon såg på sin egen framgång och berömmelse. Till skillnad från många människor som nått sockertoppen från vilken de ängsligt ser ner på de som ämnade göra samam resa upp mot deras topp så hade hon en betydligt ödmjukare och sympatisk inställning.
Hon betraktade sockertoppen som ett stort bord på vilket många människor – j a, alla – kunde komma upp. De som redan stod där hjälpte de som strävade att nå dit. För så måste det ändå vara, att lyckosamhet och framgång inte är beroende eller avhänigt av dess motsats någon annanstans. Viljan att stå ensam på en topp bygger i grund och botten på en önskan om att utmärka sig själv i förhållande til sin omvärld. Ett jagets manifestation över sig själv. Något som i grund och botten inte är något annat än ett självbedrägeri då jaget behöver omvärlden att spegla sig i. Det är endast den kärlekslöse och otrygge sm är i behov av blickar underifrån. Den starke ängslas inte undergången, hon går inte sönder om hon tillåter sina medmänniskor lyckosamhet och framgång.
Aldrig har det skrivits så mycket och så ofta i Sverige sedan datorerna och internet invaderade våran vardag. E-post, chattar, bloggar, hemsidor, gästböcker, nyhetsgrupper osv. Listan göras lång. Samtidigt som vi skriver alltmer och oftare så förändras också sätter på vilket vi skriver. Det talade språket får en alltmer dominerande ställning. Samtidigt som det grammatiskt korrekta allt oftare får stryka på foten til förmån för fonetiska utryck, smileys förkortningar och en villja att komprimera det skrivna. Att språket är dynamiskt och alltid under utveckling är naturligtvis i sin ordning. ”Allt går an så länge man gör sig förstådd” som den populäre språkvetaren Fredrik Lindström sa. Ett utmalande som ofta olyckligt missförståtts som att allt går an.
Men när jag läser artiklar av journalister och frilansare som vore de e-brev till deras vänner så börjar jag fundera över deras intresse för sitt yrke. Nämligen skrivandet.
En kvinna som länge arbetat i toppen på ett av sveriges största TV-bolag berättar följande intressanta historia.
Intervjuer, tester och hårda gallringar till trotts hade hon svårt att förstå varför så många hon anställde ändå blev till besvikelser. Hon hade sedermera kommit underfund med att hon glömt att ställa en helt avgörande fråga till dem: ”Tittar du på TV?”. Det visade sig nämligen att många av dessa hungriga, begåvade unga människor hon anställt var mycket intresserade av att arbeta MED TV, men egentligen inte var vidare intresserade AV TV.
Det tycks mig som om detta ingalunda är något ovanligt fenomen. Författare som skriver böcker trotts att de onekligen varken har något att säga eller verkar särskilt intresserade av litteratur. Journalister som inte har något intresse av skrivandet och än mindre för det journalistiska men som gärna kocketerar i olika sammanhang om sitt yrke.
Det är inte svårt att hitta sådana som inte blir författare för att de har något att berätta, utan berättar för att bli författare.
När man väl blivit en person som arbetar som något istället för en person som arbetar med något så är det dags att bryta upp och dra vidare.
Foto: Yvonne Åsell/SvD/SCANPIX | Montage: Politikerbloggen REPLIK. Jytte Guteland har inte läst min artikel, utan slåss istället mot väderkvarnarna i sitt eget huvud. Det skriver CUF-ordföranden Magnus Andersson i en replik till SSU-ordföranden. Jytte Guteland skriver i en replik på min artikel att Sverige behöver ”hopp”. Mycket mer än så blir det inte. […]
REPLIK. I det borgerliga Skåne finns det gott om representation av ungdomar i både regionen och kommunfullmäktige. Det skriver Charlie Levin i en replik. “Folkpartiet motarbetar ständigt unga kandidater” ett gäng missnöjde “ungdomar” från LS och LUF stormar mot FP vilka de anklagar för att motarbeta unga riksdagskandidater. Sanningen […]
STUPADE SVENSKAR. Efter att två svenska soldater stupat i strid kräver Vänstern en ny strategi för truppnärvaron i strategi. - Dagens tragiska händelse visar att vi behöver en i grunden ny strategi, säger Hans Linde, utrikespolitisk talesperson. Läs mer här. Läs mer på Anders Pihlblads blogg! Vänsterpartiets Hans Linde kommenterar den tragiska händelsen i […]
DÖDSSKJUTNINGARNA. Två svenska officerare dödades i Afghanistan under söndagen. - Mina tankar går till de drabbade och deras anhöriga, säger försvarsminister Sten Tolgfors. Läs hans kondoleanser här. Läs mer på Anders Pihlblads blogg! Försvarsminister Sten Tolgfors kondoleanser med anledning av händelsen i Afghanistan: Det är med stor sorg som jag har tag […]
Försäkringskassans generaldirektör går in i debatten om sjukförsäkringen: Tolkningen av den nya lag som riksdagen beslutade om före jul är inte självklar. Efter den debatt som blossade upp om behandlingen av cancersjuka, har vi dragit slutsatsen att vi mer aktivt behöver föra ett samtal om hur Försäkringskassan tolkar och tillämpar gällande lag. När ska det […]
