|
|
Liberalerna talar gärna och ofta om frihet. Det är gott. Ingen är emot frihet. Men vilka gränser sätter de för denna frihet? För rimligtvis är det nog så att inte ens den ihärdigaste liberal som menar att vi borde återgå till naturtillståndet. Ett tillstånd där det står var och en fritt att göra vadhelst han eller hon behagar. Oavsett vilka konsekvenser det får för medmänniskorna. I naturtillståndet går det naturligtvis utmärkt att skjuta sin granne i knäna eller campa på bondens nysådda åker.
Även liberaler förstår att friheten måste omgärdas av någon form av regelverk. Detta för att försäkra sig om att inte min frihet går ut över eller inskränker på din. En garant för att vi i våra göranden och låtanden också respekterar våra medmänniskor och deras frihet. Så långt är allt lätt att förstå och föga problematiskt eller mystiskt. Vi är alla överens.
Det är snarare i frågan om hur vi skall förhålla oss och forma vårt regelverk i skiljelinjen mellan individen och det allmänna som libaralismens anomali står att finna.
För en liberal står nämligen den individuella eller individens frihet alltid över det allmänna. I denes föreställningsvärld står individens och dennes frihet alltid i första rummet. Före kollektivets och därmed också före samhället.
Att kollektivet, det allmänna, samhället inte bara är själva förutsättningen utan också garanten för individens frihet tycks inte föresväva dem.
Detta vet vi eftersom om vi rycker undan eller underordnar själva garanten och förutsättningen – kollektivet, det allmänna, samhället – för individens fri- och rättigheter så drar vi även undan mattan för individen.
Våra lagar är inga ballonger svävande i ett limbo. Lagarna har och får sitt existensberättigande genom det allmänna, kollektivet, samhället. Dess främsta uppgift är att hålla samman samhället. Därför att det endast är i ett samhälle, en kollektiv gemenskap som de enskilda individerna kan åtnjuta ett liv som förhoppningsvis är något bättre än naturtillståndts anarki.
Den som vill sätta individen före kollektivet, det allmänna, samhället gör inte bara detsamma en otjänst. Den gör också vajre enskild individ i kollektivet en otjänst. Men framförallt. Den gör sig själv den största av otjänster.
Av H Sunar
Tweet This Post Glöm inte att du kan prenummererapå bloggen. Använd gärna kontakt formuläret om du har frågor eller vill komma i kontakt med mig.
”Det är individer, inte koellektiv, som har rättigheter” hävdar liberalerna i debatten om huruvida religiösa människor eller grupper kan ställa krav på samhället.
Att liberalerna gärna hävdar individens rättigheter före kollektivet är väl känt. Mindre uppmärksammat är den lapsus denna föreställning bygger på.
De fri- och rättigheter man anspelar på beskärs redan från den stund vi lämnar naturtillståndet och accepterar det sociala kontraktet. Vi accepterar således dessa inskränkningar för att vi anser att de fördelar den samhälleliga gemenskapen erbjuder oss är värd det. Därmed förstår vi också att våra individuella fri- och rättigheter gagnas bäst då vi uppgår i ett kollektiv.
För att samhället skall kunna erbjuda oss den trygghet som naturtillståndet inte gör – fred, stabilitet, lag och ordning och sådant vidare – så måste det inordnas ett regelverk – lagen. Den är avsedd att vara generell och gälla allmänna företeelser och verksamheter. Men lagen reglerar inte bara det allmänna. Den reglerar också individens fri- och rättigheter. Dock inte på det sätt som liberalerna gärna hänfaller åt i sin retorik – mot det allmänna. Utan snarare i det allmänna.
Det är när vi som en del av samhällskroppen eller i kollektiv form som det almännas bästa kan tillvaratas. Det är också genom allmänviljan som individens fri- och rättigheter kan erhållas. Allmänviljan skall dock inte förstås som summan av alla enskilda individers vilja.
Även om kollektivet består av individer är det som kollektiv det allmänna tar form.
Då de individuella – och enligt ovan reglerade – fri- och rättigheterna inte bara endast kan tillvaratas genom det almänna omfattar också dessa fri- och rättigheter detsamma. Därav kan varje enskild del av samhället åberopa dessa fri- och rättigheter.
De som vill begränsa det almännas – och därmed även individens – fri- och rättigheter till att inte längre omfatta hela samhällskollektivet bryter således samhällskontraktet.
Tweet This Post
Det är talande för hur den moderna demokratins födelse under 1700- och 1800 talet också på sitt sätt hänger samman med tidens vurm för den engelska trädgården. För när man under denna tid kan börja skönja frukterna av upplysningens idér så bryter man också med barockens strävan att tämja naturen.
Det är så man måste betrakta 1600-talets tuktade och regelbunda trädgårdar.
För samtidigt som naturen var allerstädes närvarande och skogen med dess träd en livsnödvändighet så upplevdes den också som skrämmande och farlig. Där hade inte bara vittran, trollet skogsrået, alven, bäckhästen och jättarna sin hemvist. Där fanns också vargen, björnen, järvenoch vildsvinen. Men också rövarbanden, desertörerna från tidens ständigt marsherande armér och de fördrivna.
Sådant som idag ses som naturliga gränser som vatten var för barockens människor sådant som förenade. Medans skogen var det mörker som siljde.
Skogen var en barriär man i möjligaste mån undvek.
Sett så, är barockens ideal om den tämda och kontrollerade trädgården förståelig.
När 1700- och 1800 talets människor i ljuset av den gryende upplysningen så åter tar sig an sina trädgårdar så är det inte för att kontrollera en fruktad natur. Tvärtom. Naturen är ett eftersträvandsvärt ideal att efterlikna.
Desto mer man kommer att känna dess väsen desto mindre blir fruktan och behovet av trädgårdssaxens ständiga tuktande.
På samma sätt förhåller det sig med demokratin.
Den som förstår demokratins väsen förstår också att dess innehåll förutsätter viljan till att ge människorna myndighet över sig själva. Utöver detta innehåll är den moderna demokratin ett regelverk för hur dessa fri- och rättigheter hanteras.
Demokrati är den åkerlapp där vi sätter våra blommor. Dess form talar om hur den ska skötas för att inte gå om intet. Men den reglerar inte valet av de blommor vi kan plantera.
Därför rymms alla val i en modern demokrati. Goda som onda. Bra som dåliga. Drivet till dess yttersta gräns också valet att välja bort friheten. Men väl där över så har man passerat gränsen och omfattas inte längre av demokratins famn.
Det är på denna gräns demokratins försvarare ska resa sina vaktposter. Med blicken vänd utåt för att försvara den mot de krafter som vill inskränka på dess innehåll. Våra fri- och rättigheter. Men inte med blicken vänd inåt i rädsla för att människorka ska välja sin undergång. För även om demokratin bjuder dem den rätten så talar oron mer för att man inte beviljar myndighet och föreställningen om att människor inte förstår sitt bästa.
En ängslan som driver de som inte hyser tilltro till människors mogenhet att tilldelas demokratins ynnest. Dessa människor är också de som gärna vill sätta villkor för demokratin. Villkor i enlighet med de värden och ideal de själva sympatiserar med. En demokrati där endast sådant de finner behag i eller åtminstone finner uthärdligt tillåts. En demokrati som mer och mer kommer att likna barockens trädgårdar.
Men på samma sätt som trädgårdsmästaren i den engelska trädgården, förstår den upplyste människan att naturens alla invånare fyller sin roll. Även de fula och oansenliga. Olyckliga mutationer ges ingen livskraft liksom fallna på sin egen orimlighet.
Det finns alltid de som vet människornas bästa. De som också tror att människor är oförmögna att skilja på ogräs och rosor. De som tror att en god natur är den plats där endast tuktade almar står på led i spikraka alér.
Den engelska trädgårdens väktare vakar också över de böjda och krokiga träden, ogrästet och de djur som inte välsignats med skönhet. Liksom han vakar över liljorna, rådjuren och vildrosorna. Han har tilltro till att naturen inte kommer att förgås av någon orimlighet i dess trädgård.
Liksom virrpannor har en rätt att vara, och kommer att falla på sin egen orimlighet. De, inte demokratin.
Alternativet är att vi börjar vilkora demokratin till att endast omfatta sådant just du eller jag finner behag i eller åtminstone finner uthärdligt.
En villkorad demokrati är ett folk-styre under förmyndarskap. Inte demokratins utan någons vars värderingar reglerar och inskränker de val folket tillåts göra.
Vem ska då vara trädgårdsmästare i en sådan villkorad demokrati och avgöra vart saxen ska gå?
Tweet This Post
I Ynglingatal, som är en fornnordisk kungalängd, står att läsa hur svearnas kung Domalde låter sig offras i Uppsala tempel efter år av missväxt. En händelse som Carl Larsson skildrat i sin tavla Midvinterblot (Nationalmuseum)
Om detta är en verklig historisk händelse eller inte är svårt att veta. Däremot säger den något om tidens syn på blodsoffer. Att våra förfäder verkligen ägnade sig åt offer av såväl människor som djur är väl känt och dokumenterat. Liksom att det var en del av den för tiden förhärjande religionen.
Det är också känt att synen på blodsoffer förändrades med tiden. Från upphörandet av människooffer till djur , mindre djur och slutligen endast materiella offer eller gåvor. Religionens innehåll och skepnad har alltså formats av dess anhängare.
Denna religion har sett olika ut i olika tider, samhällen och med olika religösa bärare. Därför är också, inte bara, tiden och det samhälle religionen härbärgerat i vesäntligt för våran förståelse och bild av den utan också de människor den omfattar och omfattas av.
Idag är denna religion inte bara bortglömd utan även att betrakta som död av den stora allmänheten.
Naturligtvis inte död i den meningen att vi inte kan plocka fram den i någon bok. Studera och kanske tycka något om den. Men den har inget liv bland människorna i det samhälle vi lever och verkar i.
Religion som dokument betraktat, d.v.s som en kropp utan de människor som är dess hjärta och hjärna, eller själ för dem som vill, är således inte bara död utan också politiskt ointressant. Eftersom den inte omfattar eller omfattas av de människor som är det samhälle politiken åstundar att påverka och förändra.
Trots det i och för sig behjärtansvärda rimliga i att kritisera en religion som inte rygar för blodsoffer så saknar det politisk bäring i ett samhälle där religionen inte ges ett liv av människor.
Religion och människor hör ihop.
Så när vi talar om religion eller idkar religionskritik så handlar det ytterst om människor.
Därmed inte sagt att alla religionens anhängare också är anhängare av varje enskildhet av den eller delar alla föreställningar om dess bokstav. Men som anhängare och bärare har man inte bara inflytande över religionen, dess innehåll och skepnad. Man är också en del av den kropp som kommer i oomnämnande.
Religionen och dess anhängare är samma kropp til vilken man talar även då den bär på en cysta. Därför är utalanden om att man måste skilja på religionen och dess anhängare olyckligt.
Sålunda är tal om religion separerad från anhängare och /eller bärare tal om en död kropp. Eller i varje fall om ett dokument utan politisk bäring.
Tweet This Post
Under det senaste året har liberala journalister, skribenter och debattörer sysselsatt sig med att sätta en religiös etikett på människor. Inte mot bakgrund av dessa människors religiösa tillhörighet utan snarare mot bakgrund av en kulturell, eller i varje fall påstådd eller förväntad kulturell, tillhörighet.
”Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer…” Som Dilsa Demirbag-Steen skriver i DN Debatt
Samtidigt har man öst skeppan full med tal om religionens fördärvlighet gentemot alla de sköna värden de flesta av oss delar. Mänskliga fri- och rättigheter, upplysningens ideal, demokrati, jämlikhet, yttrandefrihet och sådant vidare.
Det är mot bakgrund av denna retorik man måste förstå liberalernas tal om att man måste ”skilja mellan muslimer och Islam”.
Med ett sådant resonemang ger logiken vid handen att det finns två sorters muslimer. Dels de som etiketterats som muslimer mot bakgrund av kulturell tillhörighet. Dessa muslimer är goda muslimer eftersom de inte kan omfattas av religionens fördärvlighet.
Vilket däremot den troende och således vad som måste uppfattas som den dåliga muslimen kan.
Då liberalernas kritikkk av Islam är så svavelosande kompakt så får den till följd atreligionensss anhängare eller bärare , muslimerna, både som kollektiv och som individer sotas ner av denna kritik.
Det finns nämligen en logik i att muslimer per definition också är anhängare av Islam.
Därför finns det ett behov hos liberalerna av innovationer som att sätta religiösa etiketter på icke religiösa människor i försvar för dessa människor då de inte omfattas av den religion man kritiserar. Då fyller dessa påhittade muslimer en funktion som retoriskt slagträ man kan slå i huvudet på de som dels beskyller religionkritikerna för att vara Islamofober, dels på dem som hävdar att religionkritiken svartmålar en betydande grupp av invandrarna.
Dessa muslimer kan inte omfattas i kritiken av Islam eftersom de egentligen inte är muslimer utan snarare sekulära ateister som inte ens tror på Gud. Men som gärna ”ringer mamma och säger grattis på Ramazan”.
Men även en liberal vet att det som sekulär ateist inte räcker med att tycka det är kul med jul för att definieras som katolik.
När man säger att Jesus inte är Guds son eftersom Gud inte finns och synnerligen inte skapade världen så omfattar dessa ord alla de som tror på Jesus som Guds son. Då kan man inte plocka fram en person som inte tror på Jesus och kalla honom för kristen och säga att man måste skilja mellan kristendomen och kristna.
Än mindre hålla honom som förebild för de flesta ”normala” kristna.
Religioner liksom politiska ideologier är mänskliga företeelser. Därför är kritik mot sådana företeelser också kritik mot människor. Då kan man inte blunda och ersätta dessa människor med substitut som inte är vare sig anhängare eller bärare av religionen och tro sig komma undan kritiken av människor.
Just människorna blir då stenen i skon för liberalerna.
”Religionkritik skulle inte störa en liberal, om det inte hade varit för sättet som islam och muslimer sammanblandades.” Dilsa Demirbag-Steen (Expressen 18/4 )
Att idka religionkritik är naturligtvis fullt legitimt. Men då hör det till hederligheten att också förstå att den kritiken omfattar människor. Det vill säga alla muslimer. Inte bara virrpannorna på Chop-Chop Square i Riad. Men synnerligen inte sekulära ateister som tycker det är kul med jul eller ramazan.
Tweet This Post
I vårt land finns det ingen ärlig sin intelligens som skulle få för sig att kalla icke troende för troende. Förslagsvis kristna. Oavsett hur mycket kristen kulturmiljö. Tradition eller kristna ”matvanor” de må ha förtärt.
Julafton eller Midsommar gör inte Christer Sturmark – ordförande i Förbundet Humanisterna och ateist – till vare sig kristen eller hedning.
Ett undantag görs dock mot denna okontroversiella självklarhet. Det är liberalernas kategorisering av somliga icke troende medborgare som muslimer.
Något man använder samma argument som varför andra icke troende medborgare kan kattegoriseras som kristna. Nämligen kulturmiljö, tradition och ”matvanor”.
I en tid då de troendes religion, Islam, utmålas som ett hot från alltifrån yttrandefrihetsförespråkare till minaretsmotståndare så görs en betydande del av vår befolkning till ett retoriskt och politiskt slagträ.
Förespråkarna för denna föreställning gör sig till nyttiga idioter i händerna på allsköns virrpannor som Sverigedemokraterna till allehanda mörkretsmakter.
Av Håkan Sunar
Tweet This Post
Vad man nu än kan tänkas tycka om Sverigedemokraternas potentiella väljare så är de rimligtvis inte enfaldigare än att de vet vilket ursprung SD har och vad de står för. Varför det är tämligen kontraproduktivt att beskylla dem för att vara det dom är.
Om den gamla damen inte längre törs gå utanför dörren efter alla griller hon fått av kvälls- och numera även morgontidningarnas störtflod av så kallad kriminaljournalistik så gör man inte saken bättre av att – befogat eller obefogat – kalla henne för en dumskalle.
Ger man sig i kast med att ta sig an SD i en debatt så har man två skyldigheter. Dels att argumentera i sak och dels att vinna debatten.
Tisdagens Debatt i SVT (09-10-20) var lika pinsam som Lars Leijonborgs fiasko i debatten mot Pia Kjaersgaard från Dank fokeparti 2002.
Argumentation av typen ”SD har sina rötter i den nynazistiska rörelsen, Jimmy Åkesson sjunger nazistsånger, SD är ett invandrarfientligt parti” är, hur sanna dessa påstående än kan tänkas vara, dålig argumentation. Eftersom människor i allmänhet och SD:S sympatisörer i synnerhet redan är väl införstådda med detta.
Problemet är inte vilka Sverigedemokraterna är eller vad dom står för. Problemet är att de människor som kan tänkas rösta på dem, likt exemplet med damen som inte vågar gå ut, inte kommer att bli av med sina idéer för att man säger att Aftonbladet eller den andra tidningen är skittidningar. Därför är det bättre att sakligt argumentera och informera om hur det faktiskt förhåller sig med brottsligheten på gator och torg.
Detta förutsätter dock att man tar människors upplevda problem på allvar. Men där är vi inte än när det gäller främlingsfientligheten i Sverige.
Av Hakan Sunar
Tweet This Post
Idén om national-staten är en fullkomlig orimlighet. Att ge en grupp människor ett exklusivt förhållande till staten på – av nödvändighet – bekostnad av andra. I de blindas eller dövas land får man problem med alla hörande eller seende barn som föds. I varje fall om man vill upprätthålla nationen som blint, dövt, ariskt, svenskt eller judiskt. Därför är apartheid inte bara en konsekvens av nationalstaten utan också en nödvändighet. Man kan bedriva den som i forna Sydafrika eller i nutida Israel. Eller på ett mer sublimt sätt som i Sverige genom avgränsningar, klassificeringar, etiketteringar och undantagförhållningar och lagar.
Debatten om det som skiljer ut sig från det gängse svenska är ständig närvarande. Som den om niqab. En debatt som i grunden handlar om deffinitionen på nationalkaraktären och vad som skiljer ut den från andra.
Har man en gång bestämt sig för att etikettera något så blir man oundvikligen också nödgad att definiera, avgränsa och skilja ut det från annat.
En svensk kan vara och är en oerhörd mängd olika saker. Hon kan rymma flera identiteter, vara av allsköns etnisk bakgrund, social och kulturell bakgrund, allt i samma person. Men väljer man att göra svensken till fundament för nationen så tvingas man skilja ut henne från turken eller holländaren. Ett göra som i slutet av förra sekelskiftet kunde te sig något rimligare än idag. Då kunde man i någon mån tala om gemensamt språk, kultur, historia och traditioner som grund för nationalkaraktären. Så inte längre idag. I varje fall inte tillnärmelsevis i en sådan utsträckning att det kan utgöra en solid grund för definitionen av nationen.
Allt detta är dock bara ett problem om man envetet vill vidhålla nationalismens idé. Något det inte längre finns någon meningsfull grund för. Varken rationellt eller politiskt.
Det går alldeles utmärkt att bo i ett hyreshus tillsammans med flera andra människor av alla de slag utan att föreligga ett behov av enande etikettering. Därtill kommer fördelen med att varje ny invånare inte längre måste beaktas som ett potentiellt eller reellt problem.
Av Hakan Sunar
Tweet This Post
Vad friskolornas förespråkare inte förstår, när de skapar den nya marknad som avknoppningen innebär, är att den marknadsorienterade skolan i grund och botten bygger på en tankelapsus som på sikt kommer att ta död på det egna systemet.
Den ekonomiska basen för en skola, friskola som Kommunal, utgörs av mängden elever och den skolpeng dessa genererar. Det kommer alltså att krävas en viss mängd elever för att upprätthålla en önskad standard på skolan. Den marknadsorienterade skola som nu håller på att skapas skapar därför en konkurrens om eleverna. Redan här ter det sig uppenbart att skolan kommer att bli tämligen ojämlik. Då har vi ännu inte tagit hänsyn till demografiska aspekter eller vinstintressen.
Den ökande konkurrensen innebär även att skolorna får lägga allt större summor på marknadsföring för att kunna bibehålla den ekonomiska basen. Allt eftersom konkurrensen hårdnar får man gräva allt djupare i fickorna för att överleva. Får man inga eller för få elever så kan man inte fortsätta med verksamheten.
Detta gäller friskolor i lika hög grad som offentligt ägda skolor eftersom båda tvingas spela på samma marknad.
Det säger sig självt att ett sådant system inte kan överleva på det sätt på vilket vi idag finansierar det.
Det har som argument för friskolan bland annat framförts det positiva med olika skolformer och pedagogiska inriktningar. Om detta har jag två kommentarer.
Jag har svårt att se sambandet med skolans form eller pedagogiska eller religiösa inriktning och ovan nämnda system att finansiera den på.
En bra skola behöver inte per automatik komma med ägandet, formen, religionen eller pedagogiken . Det handlar snarare om människorna än om idéerna och formerna. Det andra är snarare en förväntan. Precis som vi förväntar oss att kyrkan och präster ska vara goda eftersom religionen ju förespråkar kärlek. Vi känner alla de exempel som berättar om såväl prästers som kyrkans illdåd. Då som nu.
Hakan Sunar
Tweet This Post
Jag snubblade över ett Bibelcitat på Google vars svenska tolkning fick mig att tänka till. Den engelska Bibeltolkning jag trillade över lyder: ” Dear children, let us not love with words or tongue but with actions and in truth.”. Medan den svenska översättning å andra sedan lyder: “Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.”. 1 John 3:18
Till skillnad från den svenska översättning så antyder den engelska att man med orden kan påtala att man faktiskt , ärligen, älskar någon. Här talar den svenska översättningen endast om ”tomma ord”.
”In truth” och ”sanning” avser handligen. Det duger alltså inte med en bukett rosor. Man måste mena det också.
Den engelska tolkningen är onekligen mer till-talande. Det kan vara alltför lätt att glömma eller i vardagen oavsiktligt prioritera bort att i handling visa att man älskar, bryr sig om och uppskattar någon. Medan man oftare, om än ärligen, säger att man gör det.
Tweet This Post
Om inte alltför många år kommer folk att strunta i vilket operativsystem de har i sina datorer. Inte bara för att man inte kommer märka någon större skillnad. Utan mest för att det människor tycks vilja ha är en magisk låda som man kan surfa med, skicka e-post, se på tv, skriva med och en mängd andra saker. Det är applikationerna och dess funktionalitet man är intresserad av. Inte det underliggande systemet och det sätt på vilket det arbetar.
Snart kommer valet av operativsystem vara något som endast insatta och tekniskt intresserade personer kommer intressera sig för. Precis som genomsnitts bilköparen nuförtiden ser och förstår allt mindre av det söm finns under motorhuven.
Datorernas kärnor blir allt mer avancerade och hamnar längre bort från de grafiska ytlager som är den miljö vi vanligen arbetar i. Redan idag är valet mellan olika operativsystem för de flesta människor en fråga om utseende, programfunktioner, service, tillgänglighet och vanor. Snarare än en fråga om de delar i systemet som faktiskt skiljer det från andra operativsystem.
,Hur många MAC och Windows NT (nt, xp, vista, 7, m.fl.) användare vet att de har en kärna som bygger på en så kallad microkernel. Hur många vet vad det är. Hur många bryr sig ens om det. Trots att många av oss alltjämt lägger ner både en och annan tanke på valet av operativsystem då vi ska skaffa oss någonting nytt så är det alltså oerhört få av oss som ens vet och än mindre bryr oss om de saker som, dels gör ett operativsystem till ett operativsystem och dels vad som faktiskt är den reella skillnaden mellan två system.
Det går utmärkt att köra en Windows XP emulering på ett Linux operativsystem eller tvärt om. Ingen skulle märka någon skillnad. Det är alltså inte de saker som vanligtvis avgör våra val som faktiskt skiljer ut ett system från ett annat.
Sålunda är det en magisk medialåda fylld med program att mätta våra behov med vi vill ha och som intresserar oss. Inte det operativsystem eller den plattform på vilken lådan står.
Detta innebär att företag som Microsoft och Apple, så som de lagt ut kursen nu, inte kommer att ha framtiden för sig. Våra framtida datorer kommer troligen bestå av operativsystem som bygger på Open Source. Men sannolikt så kommer våra framtida datorer inte vara som de Linux plattformar som finns ute idag. Även om dessa bygger på Open Source.
Mitt tips till den som känner sig hågad att satsa en peng är SONY playstation. Mer än Linux, MAC och Windows så är PS2 en magisk medialåda. Även om det ska till en del mera programvara för att vi ska bli helt tillfredställda så har man förstått vad det är människor vill ha. Ett användarvänligt media, kommunikation och underhållnings center. Alltså ganska långt ifrån ett operativsystem på det sätt vi har lärt oss tänka på dem.
Av Hakan Sunar
Tweet This Post
Jag får för mig att vi i och med att vi betraktas eller betraktar oss själva som vuxna inte slutat upp med alla våra små fånigheter. Dock är vi livrädda för att någon ska komma på oss. Därför blir vår persona allt viktigare. Inte bara i egenskap av representant utan även som förebild för oss själva.
Jag får för mig att vården och omsorgen av vår persona är en betydigt större markör på att vi är vuxna snarare än att vår personlighet ändrats särskilt drastiskt. Inte så att vi slutat upp med alla våra små fånigheter. Vi blir bara bättre på och mer måna om att dölja dem.
Jag får för mig att desto tryggare man är i, och med sig själv desto mindre blir behovet av en persona. Ett offentligt jag som – på bästa sätt – ska representera mig. Det är gott när man förmår att stå rak även med alla sina tillkortakommanden och fånigheter utan att låta sin duglighet som människa vara avhängig någon fernissa.
Av Hakan Sunar
Tweet This Post
Funderar kring om Nürnbergtribunalens artikel 6 från 1947, dvs. den om att ”ingen ska gå fri från straff även om han handlat på order”, även borde gälla i dagens civila samhälle. Där allt fler hukar sig bakom regler, bestämmelser och paragrafer för att slippa ta personligt ansvar.
Vi har alla sett reportagen om alla de människor som på olika sätt hamnat vilse i tillvaron och som lidit eller på olika sätt fått se sin situation förvärras till följd av myndighetspersoners handlande. Likaså har vi alla sett och hört ursäkterna och urskuldandena. ”Jovisst är det tråkigt men vi måste följa de bestämmelser vi har.” Varpå de pekar uppåt. Mot allt högre instanser. För det är när något är sanktionerat uppifrån som en viss sorts människor kan sova gott på natten.
Men en bestämmelse eller ens en lag är något substitut för omdömet och det sunda förnuftet.
Om den direkta konsekvensen av en människas handlig blir en annans lidande så är hon obönhörligen personligen skyldig och skall hållas ansvarig för detta.
För vad är egentligen skillnaden på att säga ”jag lydde bara order” och” vi måste följa de regler vi har” då konsekvensen blivit ett mänskligt lidande?
Av Hakan Sunar
Tweet This Post
Bortsett från Israel så är det inget av EBU:s (European Broadcasting Union) medlemsländer som erkänt den Israeliska annekteringen av Jerusalem. Än mindre erkänt Jerusalem som Israels huvudstad. Inte heller FN erkänner den Israeliska annekteringen. Därtill har inget av FN:s medlemsländer – inte ens USA – förlagt sin ambassad i Jerusalem.
Trots detta tillåter EBU Israel att inte bara förlägga Eurovision Song Contest 1980 och 1999 i den av Israel ockuperade och annekterade staden. Utan även inför en mångmiljon publik är efter år lämna sina röster i tävlingen från Jerusalem.
I och med detta så bidrar EBU aktivt till att ge något slags inofficiellt erkännande och legitimitet av såväl ockupation som annektering. Samtidigt som man i värsta fall går den Israeliska regimens ärenden genom att på detta sätt bidra till villfarelsen att Jerusalem är en av världens (och EBU:s medlemsländer) erkänd Israelisk huvudstad. Eller i bästa fall endast agerar duktig idiot.
När Georgiens bidrag ”We don’t wanna put in” blev föremål för granskning av EBU så hänvisade man till följande utdrag från EBU:s regler ” inga texter, tal eller gester av politisk eller liknande art tillåts under Eurovision Song Contest”. Om ”put in” ansågs vara en indirekt och olämplig politisk anspelning hur ska man då förhålla sig till att Israel år efter år får lämna sina röster från Jerusalem? Och på vilket sätt är förläggandet av själva tävlingen i en ockuperad och annekterad stad inte något annat än ett politiskt uttalande?
Av Hakan Sunar
Tweet This Post
När Jan Björklund i sitt tal på Folkpartiets riksmöte den 7:e mars säger att Malmös Socialdemokratiske ledare Ilmar Reepalu ”….genom fientliga uttalanden hetsar upp vänstergrupper och nynazister mot sex unga judiska tennisspelare på besök i Sverige” så gör han något av en liberal klassiker.
Ända sedan Per Ahlmark i början av 70-talet gav sig in på Palestina/Israel konflikten i ett försök att rädda det Folkpartistiska ungdomsförbundet som kraftigt dalat i popularitet efter att ha misslyckats med att förklara varför det är bra för demokratin att napalmbomba bondbyar i Vietnam så har man avintellektualiserat all debatt med hänvisning till antisemitism.
Att tala om antisemitism, Hitler, förintelsen eller att ”vi aldrig får glömma” är ett effektivt sätt att ta död på all seriös debatt i sakfrågan. Vilket är meningen.
För det är inte lätt att försvara alla de övergrepp mot allsköns internationella rätter som Israel ständigt gör sig skyldigt till. För att inte tala om alla de FN resolutioner som vi alla slutat räkna som man fullkomligt ignorerar.
Under snart dryga 40-år har inte mycket hänt. Såväl Folkpartister som ledarskribenter i den liberala pressen fortsätter alltjämt konsekvent att undvika all intellektuell debatt i sakfrågan.
På 70-talet ville inte den etablerade pressen publicera bilder på sprängda byar, tortyroffer och judiska bosättningar. Vilket gjorde det lättare för Israelvännerna att bemöta dessa med hänvisning till att de inte kunde vara äkta eftersom den etablerade pressen inte ville befatta sig med dem.
Idag nästintill drunknar vi i bilder från konflikten i och med den nya tekniken. I det läget blir tennismatchen i Malmö som en skänk från ovan till Jan Björklund och hans vänner. Nu kan man fritt ägna sig åt det man är bra på. Nämligen att ta död på varje seriös debatt med antisemitismbatongen. På så vis slipper man förklara varför fosforbombandet av Gaza och mördandet av 400 barn skulle vara rättfärdigat.
Hakan Sunar
Tweet This Post
Jag är emot att Daniel Westling ska bli en del av det Svenska kungahuset. Han saknar nämligen den exklusivitet på vilket monarkin bygger. Det är måhända vare sig demokratiskt eller modernt men det är ändå inte det saken gäller. Är man emot de grundvalar på vilket monarkin bygger kan det vara lämpligt att fundera över alternativen.
Påven har ingen hustru. Något man kan tycka vad man vill, om. Men det går utmärkt att avskaffa såväl påven som att införa republik. Men nu har vi alltså både påve och monarki.
En kamel är och förblir ändå alltid en kamel alldeles oavsett hur mycket siden vi hänger på den.
Ortodoxt? Javisst. Men så ligger det också i monarkins natur. Det är en del av dess syfte att vara just konservativ.
Men, visst. Om Westling vill kandidera till att bli republikens första president så är jag villig att lyssna på vad han kan tänkas ha att säga.
Tweet This Post
I dagens riksdagsdebatt (09-01-28) om Gaza anspelade både Alf Svensson (kd) och Birgitta Ohlsson (fp) på antisemitism. Man menar att den ökat som en följd av Gaza kriget. Medan man å ena sidan påpekar att steget mellan Israelkritik och antisemitism hos somliga ibland tyvärr är alltför kort så använder man sig själv å andra sidan just av antisemitismen som vapen mot Israelkritikerna.
Antisemitismen blir kort sagt ett politisk slagträ.
För det är just i sin funktion av slagträ som Alf Svensson tar ordet antisemitism i sin mun. Inte företeelsen som sådant. Varken Alf Svensson eller Birgitta Ohlsson ställde sig på humanismens barrikader och varnade för den ökande islamafobin i och med terrorattentaten mot New York och Washington DC 2001.
Naturligtvis kan inte världens muslimer hållas ansvariga för allsköns terror i turban. Liksom judar inte kan ställas till svars för den Israeliska regimens göranden och låtanden.
När man i dagarna världen över högtidlighåller åminnelsen av förintelsen ter det sig synnerligen vulgärt att använda antisemitismen som retoriskt och politiskt tillhygge.
Därmed inte sagt att antisemitism eller islamafobi inte existerar, hämtar näring och sprider sig ur allsköns konflikter. Men det är aldrig ett skäl för oss som inte är fulla av dessa vansinnigheter att i politiska – eller andra – syften använda oss av dessa företeelser som retorisk ammunition.
Tweet This Post
Appropå Barack Obamas installations.
”… and for those who seek to advance their aims by inducing terror and slaughtering innocents, we say to you now that our spirit is stronger and cannot be broken; you cannot outlast us, and we will defeat you.”
Att så här några dagar efter Gaza kriget tala om slakt av oskyldiga kan – om man vill – också ses som ett meddelande till den israeliska regeringen.
Problemet med Obamas tal och mycket av det han tidigare sagt är att det lämnar fältet fritt för allsköns tolkningar. Allt efter böjelse och förhoppning. Som till exempel hans utmalande om att han självklart skulle göra allt som står i hans makt för att förhindra att hans familjs hus blev utsatt för raketattacker. Att det inte var den diplomatiska linjen som vann tolkningsföreträde här vet vi alla. Även om det som bekant finns fler än ett sätt att se till att din granne inte finner skäl att skjuta på dig.
Det är som om Obama läst på ordentligt hos allsköns siare och orakel. Ett orakel ger profetior som är tämligen allmängiltiga och kan passa in på i stort sett vad som helst och vem som helst. Som att i valfritt horoskop läsa att du innan året är till ändå kommer att vara med om något som involverar talet två.
Det är i tvetydigheterna eller i floran av tolkningsmöjligheter som människorna kan få så många och skiftande förväntningar kopplade till honom.
Man kan tolka ovan nämnda text som ett meddelande till världen och israel om att nu har vi nått vägs ändå och att ”enough is enough”.
Att USA nu kommer att medverka till att ställa ansvariga israeler inför krigsförbrytartribunal, aktivt arbeta för att ockupationen skall upphöra och att i sista hand med våld om så krävs se till att detta sker.
Men man kan även tolka det som ett stöd för den israeliska politiken. Ett uttalande om terror och slakt av oskyldiga som direkt riktat till Hamas. En fortsättning på George W Bush krig mot terrorismen. Här väcks i alla händelser förhoppningar och förväntningar i alla läger.
Sett ur det perspektivet så kommer Obama naturligtvis att misslyckas med att tillfredsställa människors förväntningar och förhoppningar. Det behöver visserligen inte göra honom till en dålig president eller hans gärning misslyckad. Men det finns dock en risk för resignation då människor börjar förstå eller känna att om ”inte ens” Obama ordnar skivan, vem ska då göra det? Någon Obama II blir det inte.
Tweet This Post
För den ivrige läsaren går det bra att hoppa ner till ”Tillägg” längre ner på sidan.
Förtroende har kommit att bli ett nyckelord under den pågående globala finansiella krisen. Utan ett förtroende för de bärande finansiella och samhälleliga systemen riskerar vi att som nu hamna i en kris. För att en marknad eller ett samhälle ska kunna fungera så måste det finnas en tillit till att förbindelser och åtaganden skall gälla och bestå. Som yttersta garant för detta står samhället eller staten. Genom riktade instanser, lagar och rättsrådande institutioner ser samhället till att denna tillit består.
Men vad händer då samhället självt brister i förtroende? Vart ska vi vända oss då lagar inte efterlevs och myndigheter ställer krav på medborgarna utan stöd i lagen eller till och med fabricerar egna lagar, regelverk och bestämmelser som om de vore höjda ovan de lagar på vilket samhället i övrigt vilar?
Jag har råkat på just en sådan situtation där barnomsorgen i min kommundel urholkat sitt förtroendekapital genom att ignorera de lagar och rättigheter de är skyldiga att tillgodose medborgarna med. Detta har skett och sker på fljande sätt.
De föräldrar/vårdnadshavare med ba inom den kommunala barnomsorgen som tar ut föräldraledighet då de fått ett till barn anmodas ingå ett särskilt avtal med kommunen. Avsikten är att man vid uttagen föräldraledighet inte längre skall få ha sitt barn full tid på dagis. Detta formuleras i avtalstexten genom en referents till ”Lagen om föräldraledighet för vård av nyfött syskon”. Enligt denna lag och i detta avtal säger sig kommunen ha rätt att dels reglera antalet timmar per dag/vecka som man har rätt till barnomsorg. Men även vilka tider som barnet skall lämnas och hämtas. Antalet timmar som kan komma i fråga varierar lite mellan olika kommuner. I en del kommuner rör det sig om 3 timmar/dag eller 15 timmar/vecka som fallet är i Nacka kommun.. I andra som i Stockholms kommun är det 6 tim/dag eller 30 tim/vecka. Detta förfarande tycks vara legio i åtminstone storstockholmsområdet.
Det finns dock några problem med detta förfarande.
Det allvarligaste och mest prekära är att ”Lagen om föräldraledighet för vård av nyfött syskon” helt enkelt inte finns. Det är en fabrikation eller ett falsarium. Om det är ett rent påhitt eller om det rör sig om något slags missförstånd låter jag vara osagt. Redan här blir det problematiskt att motivera varför man ska ingå ett nytt avtal med kommunen då det uppgivna skälet inte lägre existerar. Än mindre varför man skall åläggas att betala maximumbelopp för barnomsorgen om man nekar att ingå detta avtal. Man refererar då o-specifikt till kommunens riktlinjer. Ingen har i samband med detta lyckats ge en tillfredställande förklaring till varför inte dessa riktlinjer (specificerade) finns som referens i avtalet istället för uppgivandet av en lag som de facto inte existerar. Jag kommer att återkomma till dessa riktlinjer längre fram.
Först vill jag understryka , eftersom detta ofta tas upp i diskussioner med kommun och barnomsorg, att lagen om föräldraledighet inte på något sätt reglerar några förhållanden som rör vare sig barnomsorg eller skola.
De lagar som berör barnomsorgen faller i huvudsak under skollagen. Där finns ett stycke som , snubblande nära påminner om den av kommunen uppgivna lag de använt sig av i avtalstexten, berör ett visst förhållande mellan föräldraledighet och barnomsorgen. Det rör alltså föräldraledighet vid vård av annat barn. Det kan vara värt , om än något finthackat, att understryka att det finns en viss inte oviktig nyansskillnad mellan vård av annat barn och nyfött syskon. Nåväl, vad denna lag hursomhelst säger är att man då är garanterad minst 3 timmars barnomsorg per dag eller 15 timmar per vecka. Jag säger det igen. Man är alltså garanterad en minimum nivå av 3 tim/dag , 15tim/vecka.
Detta innebär att de föräldrar/vårdnadshavare som redan ingått ett avtal om minst 3 timmar/dag således fått sin garanterade miniminivå tillgodosedd. All tid utöver dessa timmar är alltså avtalsgilla. Har du ett avtal om full ti på dagis så gäller således detta avtal även i det fall du tar ut din föräldraledighet för vård av annat barn. Kommunen har rätt att själva reglera hur många timmar utöver den garanterade miniminivån som de vill bidra med i det fall andra avtal inte ingåtts. Därmed kan somliga kommuner ha en nivå om 3,6 eller 8 timmar per dag. Detta är då de nivåer som faller under kommunens så kallade riktlinjer. Dock, och jag säger det igen: Om inga andra avtal där den garanterade miniminivån redan tillgodosetts ingåtts.
Det finns inget i denna lag som reglerar vilka tider som barnen skall lämnas och hämtas från dagis. Vad som allmänt sägs i skollagen är att tiderna för läning och hämtning under ramarna för dagisets öppettider är en fråga som skall avgöras i samförstånd mellan barnomsorg och föräldrar/förmyndare med tanke på barnets bästa. Här menar man inom barnomsorgen att vissa tider är mer lämpliga då det rör sig om tider till vilket de så kallade huvudaktiviteterna är förlagda. Man är dock skyldiga att ansvara för att det finns aktiviteter för barnen under hela den tid dagiset hr öppet. Vidare har man från barnomsorgens sida vare sig veto rätt eller sista ordet. Det föreligger allts inget tvång utan det är en öppen förhandlingsfråga. Det är även upp till parterna att besluta om bestämda tider skall ingå som del i avtalet eller om man vill välja att exkludera frågan om tider från avtalet.
Om detta informeras inte föräldrar/vårdnadshavarna,. Inte heller underrättas de om sin rätt att behålla tidigare ingångna avtal. Genom dessa underlåtelser och med hot om straffavgift (maximal dagis taxa) tvingas människor att ingå dessa avtal. I tron om att de inte har något val.
Mitt samlade intryck från samtal med enhetschefer och ansvariga för barnomsorgen i olika kommundelar i Stockholm är att man inte heller där är särskilt insatta i regelverken. Man agerar utifrån en slags praxis där även allt ifrågasättande och/eller kritik till synes vanemässigt och utan vidare eftertanke ignoreras. Man vill i alla händelser inte rubba den rådande ordningen.
Trots att jag påpekat och upplyst min kommundel om dessa problem och trotts att man häpnadsväckande nog vet att ”Lagen om föräldraledighet för vård av nyfött syskon” inte finns så fortsätter man att tvinga på andra föräldrar/vårdnadshavare dessa avtal. Återigen, man vill av för mig oklara anledningar inte rubba den rådande ordningen. Jag tror inte heller att en rättslig prövning skulle ha någon större effekt annat än på det enskilda fallet. Det intrycket styrks om inte annat då man beaktar hur kommunen nonchalerat den dom i högsta domstolen tidigare i år som slår fast att kommunen är skyldig att följa ingångna avtal. I det här fallet rörde det sig om en kvinna i Haninge som under två veckor blev utan barnomsorg då hennes dagmamma togs ut i strejk. Men där kommunen ändå ålade henne att betala för den uteblivna barnomsorgen. I strid mot ingånget avtal där kommunen är skyldig att leverera barnomsorg för den tid man betalar. Trots att HD:s domar är prejudicerande så fortsätter man inom barnomsorgen att i många fall neka kompensation vid utebliven barnomsorg.
Det är alltså snarare en fråga om ett slags kulturellt problem inom kommunen och barnomsorgen snarare än ett juridiskt. En fråga om mentalitet och syn på det man arbetar med. Därför hyser jag inget hopp om någon slags självsanering.
Att inte fler människor kritiskt granskat detta förhållande tror jag har att göra med det stora förtroendekapital som vi ändå tilldelar samhället och dess institutioner. Om en kommun åberopar en lag så förväntar vi oss att det ska vara korrekt och riktigt. Och om vi ängsligt höjer våra röster i undran så möts vi av en kompakt mur av förnekelse. Det allestädes rådande samhället kan inte ha fel. Men om inte samhället självt efterlever de lagar och förordningar det skapat för sitt bibehållande, vem ska då göra det?
Tillägg:
Om ni anmodats ingå ett avtal om mindre tid för erat barn på dagis till följd av att ni tagit ut föräldraledigheten (för vård av annat barn – se skollagens andra kapitel 6 b §) begär då först att få ta del av det kommunala beslut som ligger till grund för den riktlinje som enligt kommunen endast medger er ett visst antal timmar. Begär särskilt att få se den juridiska grunden till detta beslut. Den kommunala barnomsorgen är ställd under skollagens andra kapitel. Om kommunen Inerte juridisk kan styrka att ni i och med den uttagna föräldraledigheten inte har rätt till full tids barnomsorg så kan ni lugnt strunta i att ingå några nya avtal och därmed behålla erat befintliga. Ta aldrig någon tjänstemans ord för goda utan kräv att få ta del av underlag, dokumentation och beslut.
Gå gärna med i gruppen Framtidens Förskola på Facebook där ni kan läsa mer och prata med andra föräldrar kring frågor rörande barnomsorg.
Tweet This Post
Inom ramen för nationalstatstänkandet, ett folk, en kultur en nation, så har begreppet mångkultur eller mångkulturalism blivit ett samlingsnamn, en etikett på alla de kulturer som kan betraktas som avdikande i förhållande till den så kallade nationella kulturen. Det är fullt begripligt och försvarbart att vara emot denna etikettering. Detta är så långt tämligen oproblematiskt och okomplicerat.
Men jag tror att mångkulturalismens kritiker skjuter på fel mål.
Man ogillar användandet av mångkultur som etikett. Istället för att vara emot själva den nationalistiska definitionen av mångkultur so något avvikande. Det är måhända en till synes obetydlig nyansskillnad. Men vid en närmare betraktelse så kommer det att visa sig att den är avgörande.
Självklart ska vi tala om mångkultur och om det mångkulturella samhället. Men då i termer av ett pluralistisk samhälle där de många kulturer sprungna ur den mångfald som medborgarna (individerna) och deras kulturella yttringar utgör. En tolkning från vilket inga kulturer eller kulturyttringar kan särskiljas, avvikas eller äga rätten till någon slags exklusivitet. Här blir mångkultur snarare en markör på rättstaten. Som understryker att det inte är fråga om någon nationalstat, där tankar om exklusivitet, avvikelser och sådant vidare är rådande.
Mångkulturalismens motståndare missar målet därför att de i grund och botten godtagit synen på mångkultur som något avvikande. Man påkallar den nationalstatliga idén istället för den rättstatliga och kritiserar sedan dess användning. Man har inte förstått att vi lever i en rättsstat och att man underblåser den nationalistiska idén genom att godta dess definition av mångkultur som avvikande. Istället för att påbjuda den rättstatliga idéns tolkning av vad mångkultur är.
Det tjänar inga goda syften att kapitulera inför nationalisternas definition av mångkultur. Liksom man måste ”ta tillbaka flaggan” måste man även ta tillbaka tolkningsföreträdet när det gäller mångkulturalism. Och att göra detta inom ramen för de principer som rättsstaten står för.
Tweet This Post
|
|
