Vi brukar kunna urskilja olika decennier på deras alldeles egna lättigenkänneliga stil. Som 80-talets axelvaddar och yviga frisyrer. Eller 60-talets slacks, bilåkarhuckle och håret i bulle. Även om stilar glider över årtiondena i en ren kronologisk bemärkelse så etiketterar vi dem med decennier. Man skulle kunna säga att ”70-talet” började 1967 med Beatles album ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” och slutade 1975 i och med Vietnamkrigets slut. Det var flower power, proggens och hippiens gyllene tidevarv.
När man inom filmen, teatern eller litteraturen vill återskapa en viss epok är det just genom att framhäva sådana för epoken typiska och lättigenkänneliga stilar. Men hur sann blir sådana skildringar?
De senaste 10-15 åren har präglats av sådana blandningar och mängder av lån från tidigare epoker att det aldrig riktigt utvecklat en egen form. Det sägs att 80-talet var det sista årtiondet med en alldeles egen lättigenkännelig stil.
Bernur har gjort följande både viktiga och intressanta iakttagelse gällande 90-talets musik : “det har alltid varit så att i efterhand blir decennierna mycket coolare än vad de var i realtid: i Sverige vann Tommy Steele en omröstning över Elvis Presley, och på 70-talet var det disco och inte punk som spelades överallt”.
Detta gäller naturligtvis långt mer än bara musik.
Om man ser på filmer från andra epoker som skildrar sin samtid så märker man snart en vild blandning av stilar – kläder, musik, frisyrer – som naturligtvis – då som nu – präglade den tiden. När samma epok ska återges har det komprimerats till något homogent utan motsägelser: Jeansjackor, långt hår, progg och LSD.
Det kollektiva minnet är handikappat i och med sin oförmåga att förnimma sin egen tid. Skilja det tillfälliga från det bestående, viktigt från oviktigt. Det är först när vi ser tillbaka som vi formar förflutenheten, skiljer ut motsägelser, knådar ihop något gripbart och homogent.
Det är först när epokerna sedan länge är förbi som de blir till.
No relaterade artiklar.