Att det är de starka och framgångsrika som huvudsakligen drabbas av den gamla fina dödssynden högmod eller hybris är inget att förvånas över. Det är endast de starka och framgångsrika som på allvar kan få för sig att de är oövervinneliga eller osårbara eller på annat sätt står över de villkor som gäller för andra människor. Problemen med högmodet är dels dess sammankoppling med fatalismen eller predestinationen och dels att den är gränsöverskridande.
Det är först när vi känner konsekvenserna som vi kan skönja högmodet. Dessförinnan ,eller om det går den högmodige väl, kan det lika gärna se ut som djärvhet, handlingskraft eller visionär styrka. Det gränsar till storhet och påminner i den meningen om hyckleriet. Hyckla kan endast den som har något att hyckla om.
Det är ett vanligt förekommande missförstånd att Luther skulle ha genomsyrat vår kultur med någon slags negativ anda (läs jante lagen). Vårat samhälle har en långt mer reformert än Lutheransk prägel. Det är också Calvins syn på predestinationen som i någon mån präglar oss än idag. Enligt Calvin har Gud från begynnelsen utsett människor till salighet eller fördömelse. Den reformerte tolkade därav lycka och framgång i livet som en bekräftelse på att vara utvald. Att jämföra med andra kulturer där framgång möts med en betydligt ödmjukare attityd.
Vad den högmodige – den utvalde, osårbare och oövervinnelige – synes göra är att försöka trotsa naturen, gudarna eller ödet. Denna tolkning av högmod förutsätter någon form av fatalism eller ödestro. Det är själva trotset mot det förutbestämda som blir den högmodiges fall. Det är också detta högmod som är den klassiska Grekiska tragedins nav. Hjälten som tror sig kunna styra över sitt öde och för detta straffas hårt.
Avståndstagande från fatalismen är dock ingen legitimisering av självförhävelsen. Inte bara för dess släktskap med hyckleriet utan även för att självförhävelse i realiteten innebär att man klär sig i alltför stora plagg. Vilket i bästa fall leder till att man ser löjlig ut och i sämsta, blir ens fall. Inte så mycket på grund av ödet som av ren dumdristighet.
George W Bush stod för ett mycket gott exempel på just en sådan självförhävelse när han i ett tal till kongressen den 28:e januari 2003 sa: ” Den frihet vi sätter pris på är inte Amerikas gåva till världen utan Guds gåva till mänskligheten”. Om detta utmalande är sprunget ur någon slags puritansk predestinationslära eller ett utspel av ren och skär dumdristighet är svårt att säga. Men det kanske spelar minde roll när vi känner dess konsekvenser.
No relaterade artiklar.