När Jan Björklund i sitt tal på Folkpartiets riksmöte den 7:e mars säger att Malmös Socialdemokratiske ledare Ilmar Reepalu ”….genom fientliga uttalanden hetsar upp vänstergrupper och nynazister mot sex unga judiska tennisspelare på besök i Sverige” så gör han något av en liberal klassiker.
Ända sedan Per Ahlmark i början av 70-talet gav sig in på Palestina/Israel konflikten i ett försök att rädda det Folkpartistiska ungdomsförbundet som kraftigt dalat i popularitet efter att ha misslyckats med att förklara varför det är bra för demokratin att napalmbomba bondbyar i Vietnam så har man avintellektualiserat all debatt med hänvisning till antisemitism.
Att tala om antisemitism, Hitler, förintelsen eller att ”vi aldrig får glömma” är ett effektivt sätt att ta död på all seriös debatt i sakfrågan. Vilket är meningen.
För det är inte lätt att försvara alla de övergrepp mot allsköns internationella rätter som Israel ständigt gör sig skyldigt till. För att inte tala om alla de FN resolutioner som vi alla slutat räkna som man fullkomligt ignorerar.
Under snart dryga 40-år har inte mycket hänt. Såväl Folkpartister som ledarskribenter i den liberala pressen fortsätter alltjämt konsekvent att undvika all intellektuell debatt i sakfrågan.
På 70-talet ville inte den etablerade pressen publicera bilder på sprängda byar, tortyroffer och judiska bosättningar. Vilket gjorde det lättare för Israelvännerna att bemöta dessa med hänvisning till att de inte kunde vara äkta eftersom den etablerade pressen inte ville befatta sig med dem.
Idag nästintill drunknar vi i bilder från konflikten i och med den nya tekniken. I det läget blir tennismatchen i Malmö som en skänk från ovan till Jan Björklund och hans vänner. Nu kan man fritt ägna sig åt det man är bra på. Nämligen att ta död på varje seriös debatt med antisemitismbatongen. På så vis slipper man förklara varför fosforbombandet av Gaza och mördandet av 400 barn skulle vara rättfärdigat.
Hakan Sunar
Nu kan du även följa bloggen på Twitter
No relaterade artiklar.