Jag får för mig att vi i och med att vi betraktas eller betraktar oss själva som vuxna inte slutat upp med alla våra små fånigheter. Dock är vi livrädda för att någon ska komma på oss. Därför blir vår persona allt viktigare. Inte bara i egenskap av representant utan även som förebild för oss själva.
Jag får för mig att vården och omsorgen av vår persona är en betydigt större markör på att vi är vuxna snarare än att vår personlighet ändrats särskilt drastiskt. Inte så att vi slutat upp med alla våra små fånigheter. Vi blir bara bättre på och mer måna om att dölja dem.
Jag får för mig att desto tryggare man är i, och med sig själv desto mindre blir behovet av en persona. Ett offentligt jag som – på bästa sätt – ska representera mig. Det är gott när man förmår att stå rak även med alla sina tillkortakommanden och fånigheter utan att låta sin duglighet som människa vara avhängig någon fernissa.
Av Hakan Sunar
Nu kan du även följa bloggen på Twitter
No relaterade artiklar.