Under det senaste året har liberala journalister, skribenter och debattörer sysselsatt sig med att sätta en religiös etikett på människor. Inte mot bakgrund av dessa människors religiösa tillhörighet utan snarare mot bakgrund av en kulturell, eller i varje fall påstådd eller förväntad kulturell, tillhörighet.
”Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer…” Som Dilsa Demirbag-Sten skriver i DN Debatt
Samtidigt har man öst skeppan full med tal om religionens fördärvlighet gentemot alla de sköna värden de flesta av oss delar. Mänskliga fri- och rättigheter, upplysningens ideal, demokrati, jämlikhet, yttrandefrihet och sådant vidare.
Det är mot bakgrund av denna retorik man måste förstå liberalernas tal om att man måste ”skilja mellan muslimer och Islam”.
Med ett sådant resonemang ger logiken vid handen att det finns två sorters muslimer. Dels de som etiketterats som muslimer mot bakgrund av kulturell tillhörighet. Dessa muslimer är goda muslimer eftersom de inte kan omfattas av religionens fördärvlighet.
Vilket däremot den troende och således vad som måste uppfattas som den dåliga muslimen kan.
Då liberalernas kritikkk av Islam är så svavelosande kompakt så får den till följd atreligionensss anhängare eller bärare , muslimerna, både som kollektiv och som individer sotas ner av denna kritik.
Det finns nämligen en logik i att muslimer per definition också är anhängare av Islam.
Därför finns det ett behov hos liberalerna av innovationer som att sätta religiösa etiketter på icke religiösa människor i försvar för dessa människor då de inte omfattas av den religion man kritiserar. Då fyller dessa påhittade muslimer en funktion som retoriskt slagträ man kan slå i huvudet på de som dels beskyller religionkritikerna för att vara Islamofober, dels på dem som hävdar att religionkritiken svartmålar en betydande grupp av invandrarna.
Dessa muslimer kan inte omfattas i kritiken av Islam eftersom de egentligen inte är muslimer utan snarare sekulära ateister som inte ens tror på Gud. Men som gärna ”ringer mamma och säger grattis på Ramazan”.
Men även en liberal vet att det som sekulär ateist inte räcker med att tycka det är kul med jul för att definieras som katolik.
När man säger att Jesus inte är Guds son eftersom Gud inte finns och synnerligen inte skapade världen så omfattar dessa ord alla de som tror på Jesus som Guds son. Då kan man inte plocka fram en person som inte tror på Jesus och kalla honom för kristen och säga att man måste skilja mellan kristendomen och kristna.
Än mindre hålla honom som förebild för de flesta ”normala” kristna.
Religioner liksom politiska ideologier är mänskliga företeelser. Därför är kritik mot sådana företeelser också kritik mot människor. Då kan man inte blunda och ersätta dessa människor med substitut som inte är vare sig anhängare eller bärare av religionen och tro sig komma undan kritiken av människor.
Just människorna blir då stenen i skon för liberalerna.
”Religionkritik skulle inte störa en liberal, om det inte hade varit för sättet som islam och muslimer sammanblandades.” Dilsa Demirbag-Sten (Expressen 18/4 )
Att idka religionkritik är naturligtvis fullt legitimt. Men då hör det till hederligheten att också förstå att den kritiken omfattar människor. Det vill säga alla muslimer. Inte bara virrpannorna på Chop-Chop Square i Riad. Men synnerligen inte sekulära ateister som tycker det är kul med jul eller ramazan.
No relaterade artiklar.