I Ynglingatal, som är en fornnordisk kungalängd, står att läsa hur svearnas kung Domalde låter sig offras i Uppsala tempel efter år av missväxt. En händelse som Carl Larsson skildrat i sin tavla Midvinterblot (Nationalmuseum)
Om detta är en verklig historisk händelse eller inte är svårt att veta. Däremot säger den något om tidens syn på blodsoffer. Att våra förfäder verkligen ägnade sig åt offer av såväl människor som djur är väl känt och dokumenterat. Liksom att det var en del av den för tiden förhärjande religionen.
Det är också känt att synen på blodsoffer förändrades med tiden. Från upphörandet av människooffer till djur , mindre djur och slutligen endast materiella offer eller gåvor. Religionens innehåll och skepnad har alltså formats av dess anhängare.
Denna religion har sett olika ut i olika tider, samhällen och med olika religösa bärare. Därför är också, inte bara, tiden och det samhälle religionen härbärgerat i vesäntligt för våran förståelse och bild av den utan också de människor den omfattar och omfattas av.
Idag är denna religion inte bara bortglömd utan även att betrakta som död av den stora allmänheten.
Naturligtvis inte död i den meningen att vi inte kan plocka fram den i någon bok. Studera och kanske tycka något om den. Men den har inget liv bland människorna i det samhälle vi lever och verkar i.
Religion som dokument betraktat, d.v.s som en kropp utan de människor som är dess hjärta och hjärna, eller själ för dem som vill, är således inte bara död utan också politiskt ointressant. Eftersom den inte omfattar eller omfattas av de människor som är det samhälle politiken åstundar att påverka och förändra.
Trots det i och för sig behjärtansvärda rimliga i att kritisera en religion som inte rygar för blodsoffer så saknar det politisk bäring i ett samhälle där religionen inte ges ett liv av människor.
Religion och människor hör ihop.
Så när vi talar om religion eller idkar religionskritik så handlar det ytterst om människor.
Därmed inte sagt att alla religionens anhängare också är anhängare av varje enskildhet av den eller delar alla föreställningar om dess bokstav. Men som anhängare och bärare har man inte bara inflytande över religionen, dess innehåll och skepnad. Man är också en del av den kropp som kommer i oomnämnande.
Religionen och dess anhängare är samma kropp til vilken man talar även då den bär på en cysta. Därför är utalanden om att man måste skilja på religionen och dess anhängare olyckligt.
Sålunda är tal om religion separerad från anhängare och /eller bärare tal om en död kropp. Eller i varje fall om ett dokument utan politisk bäring.
No relaterade artiklar.