Det är talande för hur den moderna demokratins födelse under 1700- och 1800 talet också på sitt sätt hänger samman med tidens vurm för den engelska trädgården. För när man under denna tid kan börja skönja frukterna av upplysningens idér så bryter man också med barockens strävan att tämja naturen.
Det är så man måste betrakta 1600-talets tuktade och regelbunda trädgårdar.
För samtidigt som naturen var allerstädes närvarande och skogen med dess träd en livsnödvändighet så upplevdes den också som skrämmande och farlig. Där hade inte bara vittran, trollet skogsrået, alven, bäckhästen och jättarna sin hemvist. Där fanns också vargen, björnen, järvenoch vildsvinen. Men också rövarbanden, desertörerna från tidens ständigt marsherande armér och de fördrivna.
Sådant som idag ses som naturliga gränser som vatten var för barockens människor sådant som förenade. Medans skogen var det mörker som siljde.
Skogen var en barriär man i möjligaste mån undvek.
Sett så, är barockens ideal om den tämda och kontrollerade trädgården förståelig.
När 1700- och 1800 talets människor i ljuset av den gryende upplysningen så åter tar sig an sina trädgårdar så är det inte för att kontrollera en fruktad natur. Tvärtom. Naturen är ett eftersträvandsvärt ideal att efterlikna.
Desto mer man kommer att känna dess väsen desto mindre blir fruktan och behovet av trädgårdssaxens ständiga tuktande.
På samma sätt förhåller det sig med demokratin.
Den som förstår demokratins väsen förstår också att dess innehåll förutsätter viljan till att ge människorna myndighet över sig själva. Utöver detta innehåll är den moderna demokratin ett regelverk för hur dessa fri- och rättigheter hanteras.
Demokrati är den åkerlapp där vi sätter våra blommor. Dess form talar om hur den ska skötas för att inte gå om intet. Men den reglerar inte valet av de blommor vi kan plantera.
Därför rymms alla val i en modern demokrati. Goda som onda. Bra som dåliga. Drivet till dess yttersta gräns också valet att välja bort friheten. Men väl där över så har man passerat gränsen och omfattas inte längre av demokratins famn.
Det är på denna gräns demokratins försvarare ska resa sina vaktposter. Med blicken vänd utåt för att försvara den mot de krafter som vill inskränka på dess innehåll. Våra fri- och rättigheter. Men inte med blicken vänd inåt i rädsla för att människorka ska välja sin undergång. För även om demokratin bjuder dem den rätten så talar oron mer för att man inte beviljar myndighet och föreställningen om att människor inte förstår sitt bästa.
En ängslan som driver de som inte hyser tilltro till människors mogenhet att tilldelas demokratins ynnest. Dessa människor är också de som gärna vill sätta villkor för demokratin. Villkor i enlighet med de värden och ideal de själva sympatiserar med. En demokrati där endast sådant de finner behag i eller åtminstone finner uthärdligt tillåts. En demokrati som mer och mer kommer att likna barockens trädgårdar.
Men på samma sätt som trädgårdsmästaren i den engelska trädgården, förstår den upplyste människan att naturens alla invånare fyller sin roll. Även de fula och oansenliga. Olyckliga mutationer ges ingen livskraft liksom fallna på sin egen orimlighet.
Det finns alltid de som vet människornas bästa. De som också tror att människor är oförmögna att skilja på ogräs och rosor. De som tror att en god natur är den plats där endast tuktade almar står på led i spikraka alér.
Den engelska trädgårdens väktare vakar också över de böjda och krokiga träden, ogrästet och de djur som inte välsignats med skönhet. Liksom han vakar över liljorna, rådjuren och vildrosorna. Han har tilltro till att naturen inte kommer att förgås av någon orimlighet i dess trädgård.
Liksom virrpannor har en rätt att vara, och kommer att falla på sin egen orimlighet. De, inte demokratin.
Alternativet är att vi börjar vilkora demokratin till att endast omfatta sådant just du eller jag finner behag i eller åtminstone finner uthärdligt.
En villkorad demokrati är ett folk-styre under förmyndarskap. Inte demokratins utan någons vars värderingar reglerar och inskränker de val folket tillåts göra.
Vem ska då vara trädgårdsmästare i en sådan villkorad demokrati och avgöra vart saxen ska gå?
No relaterade artiklar.