”Det är individer, inte koellektiv, som har rättigheter” hävdar liberalerna i debatten om huruvida religiösa människor eller grupper kan ställa krav på samhället.
Att liberalerna gärna hävdar individens rättigheter före kollektivet är väl känt. Mindre uppmärksammat är den lapsus denna föreställning bygger på.
De fri- och rättigheter man anspelar på beskärs redan från den stund vi lämnar naturtillståndet och accepterar det sociala kontraktet. Vi accepterar således dessa inskränkningar för att vi anser att de fördelar den samhälleliga gemenskapen erbjuder oss är värd det. Därmed förstår vi också att våra individuella fri- och rättigheter gagnas bäst då vi uppgår i ett kollektiv.
För att samhället skall kunna erbjuda oss den trygghet som naturtillståndet inte gör – fred, stabilitet, lag och ordning och sådant vidare – så måste det inordnas ett regelverk – lagen. Den är avsedd att vara generell och gälla allmänna företeelser och verksamheter. Men lagen reglerar inte bara det allmänna. Den reglerar också individens fri- och rättigheter. Dock inte på det sätt som liberalerna gärna hänfaller åt i sin retorik – mot det allmänna. Utan snarare i det allmänna.
Det är när vi som en del av samhällskroppen eller i kollektiv form som det almännas bästa kan tillvaratas. Det är också genom allmänviljan som individens fri- och rättigheter kan erhållas. Allmänviljan skall dock inte förstås som summan av alla enskilda individers vilja.
Även om kollektivet består av individer är det som kollektiv det allmänna tar form.
Då de individuella – och enligt ovan reglerade – fri- och rättigheterna inte bara endast kan tillvaratas genom det almänna omfattar också dessa fri- och rättigheter detsamma. Därav kan varje enskild del av samhället åberopa dessa fri- och rättigheter.
De som vill begränsa det almännas – och därmed även individens – fri- och rättigheter till att inte längre omfatta hela samhällskollektivet bryter således samhällskontraktet.
Relaterade artiklar :