Liberalerna talar gärna och ofta om frihet. Det är gott. Ingen är emot frihet. Men vilka gränser sätter de för denna frihet? För rimligtvis är det nog så att inte ens den ihärdigaste liberal som menar att vi borde återgå till naturtillståndet. Ett tillstånd där det står var och en fritt att göra vadhelst han eller hon behagar. Oavsett vilka konsekvenser det får för medmänniskorna. I naturtillståndet går det naturligtvis utmärkt att skjuta sin granne i knäna eller campa på bondens nysådda åker.
Även liberaler förstår att friheten måste omgärdas av någon form av regelverk. Detta för att försäkra sig om att inte min frihet går ut över eller inskränker på din. En garant för att vi i våra göranden och låtanden också respekterar våra medmänniskor och deras frihet. Så långt är allt lätt att förstå och föga problematiskt eller mystiskt. Vi är alla överens.
Det är snarare i frågan om hur vi skall förhålla oss och forma vårt regelverk i skiljelinjen mellan individen och det allmänna som libaralismens anomali står att finna.
För en liberal står nämligen den individuella eller individens frihet alltid över det allmänna. I denes föreställningsvärld står individens och dennes frihet alltid i första rummet. Före kollektivets och därmed också före samhället.
Att kollektivet, det allmänna, samhället inte bara är själva förutsättningen utan också garanten för individens frihet tycks inte föresväva dem.
Detta vet vi eftersom om vi rycker undan eller underordnar själva garanten och förutsättningen – kollektivet, det allmänna, samhället – för individens fri- och rättigheter så drar vi även undan mattan för individen.
Våra lagar är inga ballonger svävande i ett limbo. Lagarna har och får sitt existensberättigande genom det allmänna, kollektivet, samhället. Dess främsta uppgift är att hålla samman samhället. Därför att det endast är i ett samhälle, en kollektiv gemenskap som de enskilda individerna kan åtnjuta ett liv som förhoppningsvis är något bättre än naturtillståndts anarki.
Den som vill sätta individen före kollektivet, det allmänna, samhället gör inte bara detsamma en otjänst. Den gör också vajre enskild individ i kollektivet en otjänst. Men framförallt. Den gör sig själv den största av otjänster.
Av H Sunar
Relaterade artiklar :