Lisa Abramowicz säger i en artikel i Newsmill att palestinagrupperna i Sverige (PGS) inte erkänner israels rätt att existera som en ”judisk demokrati”. Abramowicz förespråkar ett Israel för judarna. Märk väl skillnaden ”Israel åt israelerna” & ”Israel åt judarna”. Den slags nationalism som resten av världen efter andra världskrigets fasor lagt på den historiska soptippen. En nationalism som bygger på någon form av etnisk ”renhet”.
Apartheid blir inte bara följden av en sådan politik utan också en nödvändighet. En apartheid vi redan kan se i dagens Israel. Där icke judar i allmänhet och palestinier i synnerhet särbehandlas. Ett exempel på detta är lagförsslaget om att icke-judar ska avkrävas lojalitet.
Man kan fråga sig hur Abramowicz och svensk Israel-information (SII), som säger sig vilja ge en ”balanserad” bild av landet, ställer sig till alla de andra folkgrupper som bor där och vilken status de har och kommer att få i ett land som grundar sig på en särskild grupps exklusivitet i förhållande till staten – judarna.
Abramowiczs vilja att erkänna en särskilt ”judisk” demokrati ligger skrämmande nära den israeliska utrikesministern , ultra-nationalisten och bosättaren, Avigdor Liebermans utalande i FN om att utväxla de 20% av israels befolkning som är palestinier mot bosättarna på västbanken i en framtida fredsöverenskommelse. Den rimmar också oerhört väl med den förre premiärministern Ehud Olmerts utalande om att han aldrig kommer gå med på att flyktingarna ska få återvända. Eftersom en sådan mängd palestinier skulle ”swamp up the jewish state with arabs”.
Den ultra-nationalistiska ideologin saknar inte bara stöd av flertalet judar i världen utan också av många israeler. Något varken Abramowicz eller SII nämner i sin ”balanserade” bild av Israel.
Av H. Sunar
No relaterade artiklar.
2 kommentarer
Lisa Abramowicz säger:
november 9, 2010 vid 10:46 (UTC 2 )
För att läsa mer om Palestinska Myndighetens avsikter för den kommande palestinska staten läs gärna:
http://spme.net/cgi-bin/articles.cgi?ID=7279
Lisa Abramowicz säger:
november 9, 2010 vid 9:30 (UTC 2 )
Judisk stat eller inte?
Återigen har frågan om Israel som judisk stat aktualiserats. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas sade på krigsoffrens dag i Israel, ett dygn före Israels självständighetsdag, att han inte kommer att erkänna Israel som en judisk stat.
”För min del kan israelerna kalla sin stat “Den hebreiska socialistrepubliken”, men jag kommer aldrig erkänna att det rör sig om en judisk stat.”
Abbas är inte ensam om att inte erkänna att Israel är en judisk stat. Han har meningsfränder i såväl arabvärlden som i väst. Motivet är att en stat som kallar sig judisk per definition är en rasistisk stat som därmed diskriminerar sina icke-judiska medborgare.
Det är lite knepigt att hänga med i det resonemanget med tanke på att Israel är omgivet av 22 länder som stolt kallar sig för arabiska. Det inkluderar även den Palestinska myndigheten som dessutom uttalar att man inte kommer att tolerera några judar boende inom det som ska bli den palestinska staten. Av dessa definierar sig 20 arabländer som muslimska, inklusive den Palestinska Myndigheten. Trots att icke-arabiska eller icke-muslimska minoriteter har förföljts och förföljs i dessa länder är det få som kallar dessa länder för rasistiska. Ett exempel på särbehandling av minoriteter är den förföljelse som ledde till flykten av nära
900 000 judar (främst 1940- och 50-talen) och det faktum att kristna och andra minoriteter flyr arabländerna. Knappast någon kritik har riktats mot arabvärlden för detta, särskilt inte i FN eller andra organ för världssamfundet.
Och, om man är emot nationalstater generellt, vilket är helt legitimt, så bör väl i så fall det gälla alla länder, inte bara den judiska staten?
77 procent av Israels araber vill absolut inte bo någon annanstans än i Israel.
De icke-judiska minoriteterna i Israel har rösträtt, kan bilda partier, inklusive antisionistiska sådana, har yttrandefrihet och ibland även positiv särbehandling som t ex tillträde till särskilt populära högskoleutbildningar och officiella ämbeten. Arabiska är ett av de officiella språken i Israel. 77 procent av Israels araber vill absolut inte bo någon annanstans än i Israel.
Därför luktar det minst sagt särbehandling att på detta vis stigmatisera just den judiska staten. Något som från vänsterhåll brukar påpekas för att bevisa Israels ”rasistiska” natur är att judar har rätt att invandra till Israel och få medborgarskap ganska omgående, medan andra, som t ex palestinier, inte har denna rätt. Först ska konstateras att icke-judar har visst rätt att invandra till Israel, men efter sedvanlig naturalisation på ca fem år.
Det flesta västländer, inkl Sverige, har invandringsregler som gynnar vissa folkgrupper framför andra beroende på etnisk tillhörighet, tidigare medborgarskap, språk eller kulturkrets. T ex tar det två år för en nordbo att bli medborgare i Sverige, medan det tar fem år för alla andra.
Man får inte heller glömma anledningen till Lagen om återvändande, som instiftades 1952, nämligen att judar för bara två generationer sedan inte hade någonstans i hela världen att fly till från förföljelse och folkmord. Världens länder kunde delas in i länder där man inte kunde bo, och länder dit man inte fick flytta. Denna situation får inte upprepas och antisemitismen i delar av världen har inte visat tecken på att avta.
Israel är inget perfekt land och skulle absolut kunna förbättra sin behandling av sina minoriteter ännu mer, liksom många andra länder i världen. Men att kalla just Israel rasistiskt är inget annat än en medveten demonisering av landet. Man kan undra varför?