Naturligtvis kan det vara meningsfullt att i särskilda sammanhang kattegorisera människor. Som då vi talar om arbetslösa i debatten kring arbetsmarknadspolitiken. Alla förstår att det är dessa människor i deras egenskap av att vara arbetslösa som åsyftas. Inte deras egenskaper som föräldrar, restaurangbesökare, golfspelare eller musikälskare. Det är tämligen självklart och man kan undra varför jag ens bemödar mig med att nämna detta. Jag har dock ett skäl.
Liberala debattörer som Dilsa Demirbag-Sten har gjort till ovana att sätta en religiös etikett på en grupp människor i debatten om och kring islam utan att åsyfta deras egenskap som religiösa. Dilsa DEmirbag-Sten talar istället om vad hon kallar för ”kulturella” och – mysteriöst nog – ”icke troende” muslimer. Det är alltså som att tala om arbetslösa i deras egenskap av något annat än just arbetslösa. För att försäkra sig om att ingen missförstår denna omvända ordning tilläger hon att dessa muslimer inte bara är muslimer – utan också golfspelare, tv-tittare, färäldrar m.m. Dessutom, som grädden på denna besynnerliga mos, tilläger hon ”vem orkar vara muslim hela tiden”.
På vilket sätt människors matvanor, musiksmak, tv-tittande eller vad det nu kan vara, skulle ha någon relevans i debatten kring islam är inte lätt att förstå. Än midre lättbegripligt är hur detta på något sätt skulle vara ett kriterium för att etiketteras som muslim.
Men märkligheterna tar inte slut här. Demirbag-Sten har vid åtskilliga tillfällen påpekat att det finns en skillnad mellan religion och utövare. Varför religionkritik inte skulle handla om människor utan endast om religionen. Också detta ett mycket märkligt betraktelsesätt. Man kan fråga sig vilken politisk bäring religionkritik har om den inte omfattas av människor. För det är vare sig någon teologisk eller, än mindre, en akademisk debatt Demirbag-Sten för. Hur ska vi förstå uttalanden som ”det finns lika många tolkningar av islam som det finns muslimer”? Hade inte Demirbag-Sten en tanke om att skilja religion från utövare? Vems eller vilkas tolkning av islam är förövrigt religionkritiken baserad på?
Insikten om att islam liksom alla religioner har sin egen tolkning och tillämpning hos olika individer och grupper är både riktig och klok. Men att icke troende tv-tittare med oklara matvanor skulle utgöra en grogrund för religionkritik är befängt. I det ljuset är Dilsa Demirbag-Stens önskan att skilja mellan islam och utövare begriplig.
Den uppmärksamme läsaren har säkert noterat ordet ”utövare” och dragit slutsatsen att Demirbag-Sten här syftar på troende muslimer. Det är naturligtvis en poäng att ta fasta på.
Hade Demirbag-Stens kritik mot islam begränsat sig till irrpannorna och kvinnoförtryckarna vore problemet ringa. Då förstår alla vad och vilka som åsyftas. Liksom kritik av Jimmie Åkesson inte på något sätt skulle sammanblandas med kritik mot svenskar. Men eftersom Demirbag-Stens religionfientlighet är kompakt så uppstår , om inte annat, ett pedagogiskt problem. Då uppfattas kritiken som gällande alla muslimer. Varför Demirbag-Sten gör en åtskillnad mellan vad vi skulle kunna kalla bra och dåliga muslimer. Där de goda muslimerna alls inte är några muslimer utan snarare icke troende tv-tittare med oklara matvanor. Således blir de återstående troende utövarna dåliga kvinnoförtryckare. Önskan att skilja utövare från religionen handlar därmed om att skilja de icke troende golfspelarna med oklar musiksmak från islam. Det är heller inte dessa som ligger till grund för någon religionkritik. De är ju icke troende. Medan de övrigas tolkningar av islam blir föremål för kritik.
En något säregen och akrobatisk pedagogik kan tyckas. Men också ett sätt att undvika anklagelser om islamafobi. Hur kan den som inget har något emot vare sig tv-tittande eller människors matvanor vara islamofob?
Varför det , återigen, blir fullt begripligt när Demirbag-Sten säger att ”Religionkritik skulle inte störa en liberal, om det inte hade varit för sättet som islam och muslimer sammanblandades.” (Expressen 18/4 )
Av H. Sunar
Relaterade artiklar :