Yttrandefrihet är – naturligtvis – inte det samma som skyldigheten att framföra eller publicera ett yttrande. En musé chef eller en chefredaktör har sin fulla rätt och frihet att – oavsett argument – neka till en utställning eller en publicering.
Friheten att yttra sig innebär således inte friheten att få yttra sig var som helst. Yttrandefriheten är heller ingen frisedel in till alla forum och arenor.
Det kommer inte stå någon Sakine Madon på yttrandefrihetens barikader om jag inte får min text publicerad i Expressen. Det är varken någonting mystiskt eller märkvärdigt med det.
Därför finns det ett inte alltför obefogat skäl att misstänka att somliga, som t.e.x juzst Sakine Madon, snarare ömmar för en viss slags yttranden, , till skillnad från t.e.x min text, ska priveligeras med någonglags frikort in till allsköns forum och arenor.
Kan Madon på ett trovärdigt sätt skingra den misstanken?
Det är ett djupt ohederligt och inkosekvent förfarande att använda yttrandefriheten som ett slagträ att slå i huvudet på alla de som, helt i sin fulla rätt och oavsett argument, nekar ett yttrande. Eller snarare, en särskild sorts yttrande på sin arena. Det ligger inte i yttrandefrihetens intresse att på ett sådant sätt skrämma människor till att underkasta sig något de inte har någon skyldighet att befatta sig med.
Om den kontroversielle konstnären vill skildra vilket skithål vår värld är genom att kladda avföring på väggarna så får han naturligtvis göra det. Men inte i mitt hem. Eller på mitt museum eller tv-studio om jag – oavsett argument – inte vill det. Den friheten har han inte. Men kladda får han bäst han vil. På en arena hos den som vill. Vill ingen är han alltjämt fri att göra det på sin egen. Yttrandefriheten kan ingen ta ifrån honom. Men någon skyldighet att ställa våra väggar till hans förfogande kan ingen tvinga på oss. Inte ens om man slår oss i huvudet med yttrandefrihetsklubban.
Av H Sunar
No relaterade artiklar.