Varför lämnade Ivar Kamprad Sverige?

Det finns en liberal konspirationsteori som går ut på att Ivar Kamprad alls inte lämnade Sverige av skatteskäl utan i rädslan för att få sitt företag konfiskerat. Idén bygger på ett uttalande av Rudolf Meidner som tillsammans med Anna Hedborg och Gunnar Fon på LO:s räkning utformade det första förslaget på löntagarfonder. Meidner skalle enligt utsago ha hotat med konfiskering av privata företag. Man menar att Meidners plan gick ut på att förstatliga det privata näringslivet. När Ivar Kamprad får höra detta skulle han , för att undvika konfiskering, ha flytt landet.

Således hävdar Fredrik Segerfeldt och andra att SAP hade för avsikt att förstatliga industrin i Sverige på 70-talet.

Det är inte bara en sanslös befängd idé. Det är också ett idiotförklarande av Ivar Kamprad.

SAP hade aldrig några ambitioner på att ifrågasätta det privata ägandet. Detta var inte bara väl känt av näringslivet för tiden. Det var också en förutsättning för de förbindelser SAP hade med näringslivet. Något som omöjligen kan ha varit okänt av Kamprad.

LO och SAP hade inte fört några samtal i frågan. När så förslaget presenterades 1975 höjer följdaktligen Palme på ögonbrynen av pur motvilja och förvåning. ”De gick längre än vad jag i min vildaste fantasi trott.” Förslaget var helt oacceptabel för partiledningen vars inställning till privat ägande sedan tidigare redan var både känt och grundmurat. Förslaget förpassades således till soptunnan. Året därpå, 1976, bosätter sig Kamrpad i Schweiz.

Löntagarfonderna blev dock realitet 1983 efter att borgarna i valen från 76 med Centerledaren Torbjörn Fäldin i spetsen gjort det till en huvudfråga. SAP var emellertid inte så entusiastiska.

1978 vänder dock SAP och förklarar på partikongressen att löntagarfonder ska införas. Trots detta är såväl partiledningen som Palme föga entusiastiska. Palme lär inför det verkställande utskottet ha sagt ”Det är ett helvete, men det är ett helvete vi måste igenom”

Den 21 december beslutar riksdagen att införa fonderna. I den föregående riksdagsdebatten fångade en fotograf ytterligare ett bevis på oviljan inom SAP:s ledning mot fonderna. Finansminister Kel-Olof Feldts dikt ”löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ändå hit…”

1983 års proposition skilde sig avsevärt från Meidners ursprunliga förslag.

Om detta kunde naturligtvis inte Kamprad 1976 veta något om. Men det belyser SAP:s ovilja att ifrågasätta det privata ägandet. Något som var känt redan innan Meidners förslag 75 eller Kamprads flytt.

Bortsett från att något förslag om vare sig konfiskering eller förstatligande av privat ägande inte står att finna i Meidner,Hedborg och Fonds förslag från 1975 – vilken Kamprad inför en sådan småsak som att flytta ett helt företag inte ens skulle ha bemödat sig om att ens ögna igenom – så är Meidners ord tomma hot.

Det förstod också näringslivet som annars hade lämnat skeppet inför hotet om att få sina företag konfiskerade. Att påstå att en enntrepenör som Ivar Kamprad skulle få för sig att SAP hade någonslags hemlig plan om att förstatliga industrin är i sanning att undervärdera hans förstånd.

Slutligen. Hans Rausing till vars Rudolf Meidners ord var riktade flyttade inte Tetra Pak från Sverige förän 1980. 5 år efter att Meidner presenterat sitt – av SAP ratade – förslag.

Den omarbetade versionen som lades fram av SAP – och gick igenom 1983 – innebar att ingen fond fick äga mer än 8% av företagets aktier. Fonderna var därtill skyldiga att bistå med riskapital till företagen. Finansieringen av fonderna skulle ske genom s.k vinstskatt & vinstdelningskatt. Här finns heller ingenting om vare sig konfiskering eller förstatligande av privata företag.

Betänker man att Hans Rausing och Ivar Kamprad är en av världens mest framgångsrika entreprenörer så bär det inte sannolikhetens prägel att de båda så fullständigt skulle ha tappad huvudet. De flyr landet utan att ens ha läst förslagen eller undersökt saken närmare med kollegorna inom näringslivet och med SAP.

Meidners hot ”Den typen av företag, de familjeägda, ska vi inte ha i det framtida Sverige” skulle alltså ha vägt tyngre än deras omdöma?

Det förefaller också märkligt att inför hotet om konfiskering och förstatligande av privat ägande inte blir ett formidabelt lämmeltåg ut ur landet.

Eller också var 8% för mycket för Rausings smak och de 20% det första förslaget föreslog för mycket för Kamprad. Utöver det höga skattetrycket i övrigt.

Av H. Sunar

Dela på Facebook

Skriv ut / Spara

No relaterade artiklar.