Man skulle kanske kunnat förvänta sig att när religionkritiken åter
trädde in i det offentliga samtalet så skull den i första hand drivas
av vänstern. En samling materialister som i samlad trupp marscherar ut
på Ladugårdslandet för att slå Marx och Engels i huvudet på en
kulturkonservativ och vidskeplig borgerlighet. Så kunde dansen ha gått.
Men så ser det inte ut – inte idag. Dagens religionkritiker på
allsköns ledar-, debatt- och kultursidor står i huvudsak till höger på
den politiska skalan. Det har förstås att göra med kritikens syfte och
ursprung.
Vänstern har förvisso förstått ursprunget. Nämligen ”kriget
mot terrorismen”. Ett krig mot någonting tämligen konturlöst men där
islam fått fungera som ram. Alltså betraktas religionkritiken då den i
första hand riktar sig mot islam som ett led i den amerikanska
krigföringen. Därvidlag tror sig vänstern också ha förstått syftet.
Att religionkritiken också – om än i mindre mån – omfattar
kristendomen ses mer som ett sätt att skaffa legitimitet för att det
verkligen är fråga om religionkritik och alls inte någonslags del av
amerikansk politik – i bästa fall – eller islamofobi - i värsta fall.
Den religionkritik som nu förs i det offentliga samtalet utgår i huvudsak från två typer av argumentation. Det ena hämtar sin näring från ett
slags vetenskapligt perspektiv där huvudargumentet i korta drag går ut
på att religionen endast är ett hopkok av sagor. – Gud är ingen skäggig
gubbe på ett moln omgiven av änglar. Vi har nämligen undersökt saken och kan
försäkra att så inte är fallet. Varpå man förpassar de religiösa
skrifterna till sagohörnan.
Det andra perspektivet bygger på argument om att religioner i mångt
och mycket förtrycker människor. Könstympning, förbud mot
preventivmedel, påbud om särskilda kläder etcetera.
De flesta som bedriver den här sortens religionkritik säger inte att
de har någonting emot religioner eller att människor är religiösa
eller vidskepliga. – Vill du tro på små gröna män från Mars, gör så. Men
du får inte tvinga din hustru att bära antenner på huvudet. Religionen
ska kort sagt vara envars privatsak. Men den får inte orsaka andra
människor något ont och den får lov stanna i hemmet.
Den politiska slutsats som religionkritikerna drar, och i vilken nämnda
argument mynnar ut i, är, som tidigare nämnts, att religionen ska vara en
privatsak som – vilket är det viktigaste – inte ska ha i samhället i
övrigt att göra. Alltså att religionen inte får ta plats i
samhällsapparaten och politiken. Ett yrkande som vid närmare
eftertanke faktiskt är någonting oerhört.
För vad betyder egentligen det? -Ja, vi kan inte lära barnen att det
bor små gröna män på Mars. säger någon. -Nej, och några
sharialagar ska vi inte ha i Sverige. säger en annan. Nej, det är det
nog få som tycker. Men det är just det. Det är också några få som
tycker just så. Javisst är de stollar. Men låt oss fundera lite kring
vad demokratin säger om stollar.
Den moderna demokratin består dels av en samling värden, dels en form. Värdena kan enklast summeras med vad vi vanligen menar med de ”universella rättigheterna”. Sådant som mänskliga fri- och rättigheter. Humanistiska värden. Som att vi ska visa respekt för människan och tillvarata och skydda hennes integritet etcetera. Formen är det ramverk som reglerar det förfarande vi anväder oss av för omsättning av folkviljan, delegerande av makt. Valsystemet kort sagt.
Demokrati är inte detsamma som att göra ”goda val” eller att fatta ”kloka” beslut. Det är en form som tillåter oss att fatta beslut inom ramen för de demokratiska värdena. Varav vi med det sistnämnda hyser en förhoppning om att besluten också ska tillvarata dessa värden. Något vi i den politiska vardagen, som bekant, har en högst varierad framgång med.
Religionkritikerna hävdar att religioner som politiska ideologier inte hör hemma på denna arena. Dels därför att – menar man – de inte stämmer överens med dess värden. Dels för att dess idér skulle vara av ondo. – Vi kan inte tillåta oss shamaner som ersättning för läkare inom vården.
Men det är ändå så att konsekvenser av religioner som politisk ideologi i likhet med vilken politisk ideologi som helst kan hamna varsomhelst på en skala från ren harmlöshet till katastrof. Härvidlag har religionen samma status som politiska ideologier.
Alla politiska ideologier, också den religiösa, måste ta sig igenom de demokratiska värdenas nålsöga. Något som ändå erkänner religionen en möjlighet att ta sig in på den politska arenan. För avstår man från antennbärar-tvång så handlar det bara om religionkritiker som inte känner sig bekväma med religiösa idér på samma sätt – och nivå – som liberaler och socialister inte känner sig bekväma med varandra.
Religiion är i lika hög grad som politiken en allmän mänsklig företeelse. En idé om hur våra liv och vårt samhälle bör vara. Därför ska alla politiska idér äga samma status. Åtminstone är det orättfäridgt att hävda att somliga idér – som du eller jag inte är bekväma med – ska förpassas från den tillåtna politiska arenan för att endast bli, få vara, en privatsak.
- Men hur blir det då med shamaner inom vården, undervisning om gröna små män på Mars etcetera? Vår demokrati är inget skydd för eller garant mot mänsklig dumhet. Men undvikandet av sådant eller vad som anses vara sådant hör hemma i den vardagliga politiska debatten. Förhoppningsvis blir det svårt att vinna gehör hos majoriteten för sådana beslut. Men skulle det itll äventyrs göra det så blir det en skada i samma stil eller i varje fall av samma status som allsköns beslut beskrivs vara av ondo av den oposition som motsätter sig dem. Allt annat vore som att försöka förbjuda riksdagens partier att fatta dumma beslut. Vem som förövrigt nu ska avgöra vad som är dumt.
Återigen, alla idér, också de religiösa, om hur våra liv och vårt samhälle ska se ut har samma status och samma rätt till att beredas plats i samhället. Religionen kan i den bemärkelsen inte förpassas till hemmets vrå.
No relaterade artiklar.