Åt var och en efter förmåga

Det finns de som beskriver sin situation som arbetslös som ”arbetsfri” eller ”jag befinner mig mellan två jobb”. Att det är förskönande omskrivningar av en otacksam situation förstår vi. Men varför beaktas arbetslöshet på ett negativt sätt i vårt samhälle? För det är inte endast det misshaget av att inte kunna försörja sig som ger arbetslösheten dess negativa ton.

Vi lever i en tid och i ett samhälle som i hög grad präglas av doktrinen ”åt var och en efter förmåga”. Men det räcker med att skrapa lite på ytan på denna idé för att förstå att det rymmer och betyder, eller i varje fall fått en betydelse, vida utöver föreställningen om att lön ska relateras till prestation. Hur och vem som förövrigt ska mäta den. Men sant är att idén medger att vi tillmäts någotslags värde baserat på vår förmåga, eller i varje fall förväntande förmåga.

Det kan också beskrivas så att ditt värde utmäts av din duglighet. Men exakt vad detta värde och förmåga eller duglighet består av eller förväntas bestå av är inte helt lätt att säga. Men jag skulle vilja påstå att det rådande samhällsklimatet ändå ger en god fingervisning om vartåt det pekar.

Den som är arbetslös är eller betraktas i någon mening som mindre duglig. Han har inte förmått. Detta ger honom ett mindre värde än den duglige, den som har ett arbete, den som förmått. Men värdet relateras i samhällsjälen inte – bara – i kronor och ören utan snarare i någotslags mänsklig värde.

De som inte deltar i produktionen är mindre värda än de som deltar. De är i värsta fall en belastning – ”de närande och de tärande”.

Alla de som inte förmått, som inte dugt till och som inte varit förtjänstfulla utsätts för negativ särbehandling av såväl statsmakten som medborgare.

Men det är inte något som endast drabbar eller omfattar arbetslösa. Det gäller i lika hög grad människor som har ett arbete som inte omges av den framgångsrike duglingens attribut. Att ljuga, försköna eller bygger upp myter om oss själva för att framhäva vår duglighet – som människa – är vare sig ovanligt eller obegripligt. Det är de förväntningar som attributen eller omskrivningar som ”jag befinner mig mellan två jobb” ger oss som – hoppas vi – ska tillmäta oss ett – högre – värde. Göra oss värde-fulla och ge oss ett existensberättigande. Eftersom vi – duger.

Vi anmodas jaga förtjänster. Kaxighet och vassa armbågar är vår tids dygder. Vi väjer alltmer sällan för varandra på trottoaren eller i tunnelbanan för att undvika friktion. Mötet på gångbanan blir en tuppfäktning där ett steg åt sidan blir till en underkastelse. För det finns ett annat sätt att skina än genom äkta glans. En matt lampa kommer att se stark ut i mörkret. Men den kommer inte att synar alls mot solen. Så vi trycker nedåt för att komma uppåt på duglighets och- förtjänststegen. Ju sämre jag får dig att framstå desto bättre är jag. I kraft av din oduglighet snarare än min duglighet.

I Inte nog med att ett vi blir mindre benägna att i ett sådant samhällsklimat förunna varandra framgång. Där växer också bitterheten hos alla de dugliga som inte ”fått vad de förtjänar”. Särskilt då människor, inte så mycket i kraft av kompetens eller prestation, sätts på piedestaler hyllas och värderas högt. Som om ”åt var och en efter förtjänst” här vore gällande. Det är attributen, piedestalen och den status vi tillmäter dessa som skapar förväntningar på någons förmåga. Vilken vi sedan anmodas värdera – högt.

Därför denna statuskåthet bland människorna.

Det är en tragedi då attribut och den status som följer därav förväntas återspegla människors värde. Som medaljer vi tilldelas och hänger på oss. Även en medioker skribent i en kvällstidning har ett beaktansvärt värde. Men det borde – i sanning – inte i första hand utmätas av den piedestal – tidningen – han sitter i. Utan snarare på dennes duglighet som människa.

”Åt var och en efter förtjänst” speglar i grund och botten en tragisk människosyn. Där var och en av oss betraktas och beaktas som vore vi mer eller mindre betydelsefulla delar av (samhälls)-maskinen. Det handlar inte bara om ekonomisk förtjänst för given prestation. Åtminstone går konsekvenserna av detta tankesätt vida därutöver.

H, Sunar

Dela på Facebook

Skriv ut / Spara

No relaterade artiklar.