När Taimour Abdulwahab sprängde sig själv till döds på en gågata i centrala Stockholm i december 2010 höjdes många röster och varnade för riskerna med att kolektivt skuldbelägga muslimer. ” Låt oss inte falla i fällan och åberopa kollektiv skuld. Om vi gör det kommer de att skörda ännu en seger.” Skriver Dilsa Demirbag-Sten i Expressen. En insikt som bottnar i det rimliga antagandet att muslimer – i egenskap av att vara muslimer – inte har något med terrorism att göra. En slutsats dragen alldeless oavsett vad terroristen själv säger sig representera.
Den insikten hade inte varit anorlunda om terroristen sagt sig representera eller utföra sin illgärning i alla kvinnors namn. Få, särskillt inte den kvinliga befolkningen, hade känt sig manade att särskilt deklarera ett avstånds-tagande i egenskapen av att vara kvinnor. Någon misstanke om att landets kvinnor skulle hysa en närhet till terrorism finns inte ens på kartan.
Att ta avstånd från terrorism kan vi alla göra. Men då blir det en fråga om fördömande och en markering om att vi inte anser att terror är okej. Men inte för att distansiera oss från en misstanke eller förväntning om att det finns någon slags närhet mellan oss och terroristerna. Det är givet. Det är också skälet till att varken Demirbag-Sten eller någon annan får för sig att lyfta ett varnande finger om riskerna med att skuldbelägga kvinnor, judar eller brevbärare när en jihadist utför ett terrorattentat.
Men det finns en annan slags avståndstagande. Nämligen det slags av-stånd man tar, i egenskap av någoting, för att bestrida en misstanke eller förväntning eller fantasi eller – i värsta fall, en anklagelse om närhet till det ena eller andra.
Det är de misstankarna eller förväntningarna eller fördomarna eller beskyllningarna som får muslimer, i egenskap av att vara muslimer, att ta avstånd från jihadister. Det självklara i att muslimer har lika lite närhet till jihadister som socialdemokrater eller vänsterpartister har till RAF eller moderater till neo-nazister förstår vi.
Det är först när någon inte förstår det som ett upplysande finger ”sannolikt” gör ”nytta” genom att markera ett avståndstagande.
Det är inte illdådarens bevekelsegrund eller vad han säger sig representera som uppmanar till någons eller någras specifika avståndstagande. Det är allmänhetens, eller i varje fall någons eller någras, uppfattning om relationen mellan – sann eller falsk – avståndstagaren och det han tar avstånd ifrån som är avgörande för avståndstagandets relevans.
Att bedöma om det finns skäl för än den ena elle rän den andra att ta avstånd bbygger inte bara, eller i varje fall inte alltid, på fördomar, fantasier eller dåligt omdöme. Det handlar lika ofta om var och ens politiska uppfattning och omdöme.
Det finns onekligen de som är av uppfattningen att muslimer och jihadister visst har ett näraliggande förhållande. Att så är fallet vittnar inte minst de varningar om risken av att skuldbelägga muslimer.
Många av oss anser att SD ligger tillräckligt nära höger-extremister som Breivik på den politiska skalan att det finns skäl för SD att markera en position eller avståndstagande.
Den politiska träta som uppstår i frågor om vem eller vilka som borde eller inte borde ta avstånd från allsköns ofog handlar också om olika uppfattningar om den förmodade avståndstagarens relation till ilgärningen och mindre om det självklara i att vi alla, eller i varje fall de flesta av oss, borde fördöma illdåd.
I den meningen är det naturligtvis lika självklart för muslimer att fördöma islamistisk terror som vilken annan terror som helst. Eller , för den delen, för judar att fördöma den israeliska statens illgärningar lika gärna som RAF:s terror.
Men för att judar eller muslimer i egenskap av att vara just judar eller muslimer bör ta avstånd från israels respektive islamisters illdåd måste vi beskriva en relation. Den beskrivningen är i högsta grad politisk präglad.
Av Hakan Sunar
No relaterade artiklar.