Vi är alla medvetna om språkets och ordens betydelse i det offentliga samtalet. Men det är färre av oss som uppmärksammar den betydelsen. Det blir oftast en akademisk diskussion förlagd utanför den aktuella samhällsdebatten. Utom möjligen i något enstaka fall där någon beskylls för ”ordmärkning”.
Det är synd. För en mer kritisk granskning av vad människor faktiskt avser med det sagda skulle höja den intellektuella nivån på all debatt. Särskilt i de fall då avsikten med ett ord eller begrepp inte i första hand är dess verkliga innebörd utan snarare de förväntningar vi , förmodas, ha på det.
Ett exempel på ett sådant retoriskt grepp är förre arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins , för det politiska etablissemanget, popularisering av uttrycket ”jag konstaterar bara att…”. Vilket låter som ett förtäljande av ett objektivt sakförhållande. Vilket det naturligtvis inte är fråga om. Begreppets gängse innebörd är en konklusion av en faktiskt, mätbar och således kontrollerbar iakttagelse. Något som därigenom ger fog för det sagda. Det är vår förväntning på ett just sådant fog som Littorin vill påkalla.
Sådana retoriska knep kan ibland leda till rena missbruk av begrepp. Där begreppens betydelse i längden riskerar att urholkas. Ett sorgligt exempel på detta är missbruket av begreppet ”antisemitism”. Vi känner alla dess betydelse och innebörd. Det är fullkomligt begripligt att den som utpekas, eller misstänkligörs, för att vara antisemit diskvalificeras från all seriös diskussion. Vilket är avsikten då begreppet missbrukas som politiskt slagträ. Alltså då det saknas seriöst fog för påståenden i begreppets sanna innebörd. Men där våra förväntningar ska diskvalificera, eller åtminstone svartmåla, den eller de som omnämns. Ett frekvent missbruk riskerar därutöver att urholka begreppets verkliga innebörd och, i det här fallet, riskera att förvandla det till ett allmänt invektiv.
Ett aktuellt exempel på hur man med retoriska knep och missbruk av begrepp försöker vinna vårt förtroende går att finna i debatten om manlig omskärelse.
De som är emot omskärelse av pojkar stärker sina argument och motivering med ord som ”stympning”. Eller genom att referera till mänskliga rättigheter och barns rätt till kroppslig integritet och sådant vidare. Det säger sig självt. Den som här misstänks för, eller utpekas som, anhängare av ”stymmmpning” av barn och motståndare till mänskliga rättigheter och barns rätt till kroppslig integritet, naturligtvis kommer att diskvalificeras från all seriös debatt. Med en sådan retorik är det inte ens tal om någon debatt. Saken är, till synes, redan avgjord. Vilket är avsikten.
En okritisk acceptans av sådan retorik är naturligtvis inte bara förödande för det offentliga samtalat som därigeno avintellektueliseras. Det får också politiska konsekvenser då riksdagen stundtals fattar beslut med utgångspunkt från dylik debatt.
Att vifta med mänskliga rättigheter som argument är oerhört tacksamt. Då de flesta av oss bejakar dessa som både odiskutabla och absoluta. Det är således en oerhört stadig klippa att vila sin argumentation på. Men om man inte är tydlig med vad man faktiskt avser blir det en mer porös grund. Än mer porös då det visar sig att det, säkert oavsiktligen, avsedda inte alls visar sig vara absolut utan snarare, tävrtom, relativt.
För det är här inte vilka mänskliga rättigheter som helst som avses. Inte ens mänskliga rättigheter i största allmänhet. Så saknar till exempel rätten att leva/överleva relevans i frågan. Vad som avses är barns rätt till kroppslig integritet. En rätt, som vi alla vet, är högst relativ. Så klipper vi exempelvis bebisens naglar utan några som helst hänsyn till någonslags integritet. Eller, för de som intresserar sig för ireversibilitetsaspekten, kan en blindtarm avlägsnas i preventivt syfte i samband med en bukoperation på ett barn. Poängen med dessa två exempel gäller inte kropdelen, eler dess eventuella status, i fråga. Det är en illustration på att barns kroppsliga integritet är relativ. Vore den absolut skulle vi alltid tillmäta barnen rätten att bestämma över sina kroppar.
Påståendet att ett barns hår alltid växer ut igen är i grund och botten en motivering för att eventuellt kränka ett barns integritet. Ett barn kan känna sig oerhört kränkt av att bli klippt. Också motargumentet att ”hår inte är samma sak som förhud” kan tjäna som god illustration på denna ”rätts” relativitet. Det vill säga. ”Rätten” tillmäts då bara om motivet är tilltalande. Annars inte. Relativt således.
Att motiveringar som ”barnets bästa” (se barnkonventionen) ibland åberopas gör inte rätten till integritet mindre relativ. Det råder förövrigt delade meningar vad som ibland är barnets bästa. Som till exempel i frågan om vacinering av små barn. Återigen, med ”barnets bästa” reglerar vi bara barnets högst relativa rätt till kroppslig integritet.
Om en motivering är relativ får den, naturligtvis, inte samma tyngd och status som ett argument som uppfattas som absolut. Det är vår spontana förväntning på ”mänskliga rättigheter” – här, rent konkret, barns rätt till kroppslig integritet – som någonting absolut som författarna till artikeln i DN Debatt , i första hand, åberopar. Vi får således ingen debatt om vad som faktiskt avses. Istället läser vi, då fullt begripligt, kommentarer som ”hur kan kösnstymmpning av barn tillåtas i Sverige 2011?”
På samma sätt förhåller det sig med orden ”stymmmmpning” och ”invalidisering” Eller jämförelser med omskärelse av kvinnor. Det är referenser till någonting helt annat än vad saken faktiskt gäller.
Författarna till nämda artikel i DN Debatt gör sig förövrigt skyldiga till en märklig självmotsägelse. De är nämligen inte alls motståndare till ”stymmmpning” och ”invalidisering” – av vuxna. Vilket är ett påstående som inte bär trovärdighetens prägel. Det är i alla händelser svårt att föreställa sig att någon som kallar sig för humanist skulle vara för att vuxna exempelvis tilläts hugga av /stymmmpa en fot och därmed invalidisera sig. Än mindre med lagens medgivande och på skattebetalarnas bekostnad i den offentliga vården och vad som därutöver tillkommer i samhällskostnader.
Men den sortens stymmpning och – därmed – invalidisering är det naturligtvis inte fråga om. Det är inte heller avsikten med bruket av sådana ord i det här sammanhanget. Syftet är att demonisera omskärelse av pojkar. Det blir naturligtvis slagkraftigare om man i namn av mänskliga rättigheter vill förbjuda stymmpning av småpojkar. Det är ett språkbruk som talar mer till våra känslor än till vårt förstånd.
Om att det inte är fråga om vare sig smärta, stymmmpning eller invaliditet skriver Göran Rosenberg: ”I några tusen år har judar omskurit sina nyfödda pojkar på den åttonde dagen. Detta har såvitt vi vet inte förorsakat judiska män några fysiska eller psykiska handikapp, inte heller någon smärta – såvitt de själva minns [läs hela Rosenbergs text ]…”
Strax under ytan på debatten om manlig omskärelse pyr en annan debatt om religionens roll i samhället. Här nyttjas samma slags språkbruk, som ovan, med åberopande av ”oomkullrunkeliga” storheter som mänskliga rättigheter och sådant vidare.
Det visar på, också, en annan dimension av språkets betydelse. Orden är illustratörer av vår verklighetsuppfattning. Eller, snarare, de definierar och skapar vår uppfattning av verkligheten.
Så har till exempel den numera gängse uppfattningen av samhället som ett rum vi befolkar blivit rådande. Varför mycket i det offentliga samtalet har kommit att handla om olika sorters regleringar av rummet och dess regelverk. Det är en lättillgänglig och många gånger tilltalande, eller i varje fall, lättbegriplig liknelse. I rummet är alla/inte alla välkomna. I rummet tar vi av oss/behåller skorna på.
I ett sådant kontext blir uttalanden som att religionen inte hör hemma i det offentliga samhället – rummet – lätta att förstå och kanske till och med att ta till sig.
Men om vi beskriver samhället som summan av vad vi alla är blir sådana påståenden inte lika lättillgängliga. Det är i varje fall svårare att hävda att samhället med given självklarhet ska vara något annat än vad det är. Därmed inte sagt att allt i samhället är önskvärt (läs kriminalitet etcetera). Men debatten får med en sådan beskrivning av samhället en annan nyans och dimension.
Av H. Sunar
No relaterade artiklar.