Att liberalerna gärna hävdar individens rättigheter före kollektivet är väl känt. Mindre uppmärksammat är den lapsus denna föreställning bygger på.

De fri- och rättigheter man anspelar på beskärs redan från den stund vi lämnar [...]]]> ”Det är individer, inte koellektiv, som har rättigheter” hävdar liberalerna i debatten om huruvida religiösa människor eller grupper kan ställa krav på samhället.

Att liberalerna gärna hävdar individens rättigheter före kollektivet är väl känt. Mindre uppmärksammat är den lapsus denna föreställning bygger på.

De fri- och rättigheter man anspelar på beskärs redan från den stund vi lämnar naturtillståndet och accepterar det sociala kontraktet. Vi accepterar således dessa inskränkningar för att vi anser att de fördelar den samhälleliga gemenskapen erbjuder oss är värd det. Därmed förstår vi också att våra individuella fri- och rättigheter gagnas bäst då vi uppgår i ett kollektiv.

För att samhället skall kunna erbjuda oss den trygghet som naturtillståndet inte gör – fred, stabilitet, lag och ordning och sådant vidare – så måste det inordnas ett regelverk – lagen. Den är avsedd att vara generell och gälla allmänna företeelser och verksamheter. Men lagen reglerar inte bara det allmänna. Den reglerar också individens fri- och rättigheter. Dock inte på det sätt som liberalerna gärna hänfaller åt i sin retorik – mot det allmänna. Utan snarare i det allmänna.

Det är när vi som en del av samhällskroppen eller i kollektiv form som det almännas bästa kan tillvaratas. Det är också genom allmänviljan som individens fri- och rättigheter kan erhållas. Allmänviljan skall dock inte förstås som summan av alla enskilda individers vilja.

Även om kollektivet består av individer är det som kollektiv det allmänna tar form.

Då de individuella – och enligt ovan reglerade – fri- och rättigheterna inte bara endast kan tillvaratas genom det almänna omfattar också dessa fri- och rättigheter detsamma. Därav kan varje enskild del av samhället åberopa dessa fri- och rättigheter.

De som vill begränsa det almännas – och därmed även individens – fri- och rättigheter till att inte längre omfatta hela samhällskollektivet bryter således samhällskontraktet.

Tweet This Post

Det är så man måste betrakta 1600-talets [...]]]> Det är talande för hur den moderna demokratins födelse under 1700- och 1800 talet också på sitt sätt hänger samman med tidens vurm för den engelska trädgården. För när man under denna tid kan börja skönja frukterna av upplysningens idér så bryter man också med barockens strävan att tämja naturen.

Det är så man måste betrakta 1600-talets tuktade och regelbunda trädgårdar.
För samtidigt som naturen var allerstädes närvarande och skogen med dess träd en livsnödvändighet så upplevdes den också som skrämmande och farlig. Där hade inte bara vittran, trollet skogsrået, alven, bäckhästen och jättarna sin hemvist. Där fanns också vargen, björnen, järvenoch vildsvinen. Men också rövarbanden, desertörerna från tidens ständigt marsherande armér och de fördrivna.

Sådant som idag ses som naturliga gränser som vatten var för barockens människor sådant som förenade. Medans skogen var det mörker som siljde.

Skogen var en barriär man i möjligaste mån undvek.

Sett så, är barockens ideal om den tämda och kontrollerade trädgården förståelig.

När 1700- och 1800 talets människor i ljuset av den gryende upplysningen så åter tar sig an sina trädgårdar så är det inte för att kontrollera en fruktad natur. Tvärtom. Naturen är ett eftersträvandsvärt ideal att efterlikna.

Desto mer man kommer att känna dess väsen desto mindre blir fruktan och behovet av trädgårdssaxens ständiga tuktande.

På samma sätt förhåller det sig med demokratin.

Den som förstår demokratins väsen förstår också att dess innehåll förutsätter viljan till att ge människorna myndighet över sig själva. Utöver detta innehåll är den moderna demokratin ett regelverk för hur dessa fri- och rättigheter hanteras.

Demokrati är den åkerlapp där vi sätter våra blommor. Dess form talar om hur den ska skötas för att inte gå om intet. Men den reglerar inte valet av de blommor vi kan plantera.

Därför rymms alla val i en modern demokrati. Goda som onda. Bra som dåliga. Drivet till dess yttersta gräns också valet att välja bort friheten. Men väl där över så har man passerat gränsen och omfattas inte längre av demokratins famn.

Det är på denna gräns demokratins försvarare ska resa sina vaktposter. Med blicken vänd utåt för att försvara den mot de krafter som vill inskränka på dess innehåll. Våra fri- och rättigheter. Men inte med blicken vänd inåt i rädsla för att människorka ska välja sin undergång. För även om demokratin bjuder dem den rätten så talar oron mer för att man inte beviljar myndighet och föreställningen om att människor inte förstår sitt bästa.

En ängslan som driver de som inte hyser tilltro till människors mogenhet att tilldelas demokratins ynnest. Dessa människor är också de som gärna vill sätta villkor för demokratin. Villkor i enlighet med de värden och ideal de själva sympatiserar med. En demokrati där endast sådant de finner behag i eller åtminstone finner uthärdligt tillåts. En demokrati som mer och mer kommer att likna barockens trädgårdar.

Men på samma sätt som trädgårdsmästaren i den engelska trädgården, förstår den upplyste människan att naturens alla invånare fyller sin roll. Även de fula och oansenliga. Olyckliga mutationer ges ingen livskraft liksom fallna på sin egen orimlighet.

Det finns alltid de som vet människornas bästa. De som också tror att människor är oförmögna att skilja på ogräs och rosor. De som tror att en god natur är den plats där endast tuktade almar står på led i spikraka alér.

Den engelska trädgårdens väktare vakar också över de böjda och krokiga träden, ogrästet och de djur som inte välsignats med skönhet. Liksom han vakar över liljorna, rådjuren och vildrosorna. Han har tilltro till att naturen inte kommer att förgås av någon orimlighet i dess trädgård.

Liksom virrpannor har en rätt att vara, och kommer att falla på sin egen orimlighet. De, inte demokratin.

Alternativet är att vi börjar vilkora demokratin till att endast omfatta sådant just du eller jag finner behag i eller åtminstone finner uthärdligt.

En villkorad demokrati är ett folk-styre under förmyndarskap. Inte demokratins utan någons vars värderingar reglerar och inskränker de val folket tillåts göra.

Vem ska då vara trädgårdsmästare i en sådan villkorad demokrati och avgöra vart saxen ska gå?

Tweet This Post

Om detta är en verklig historisk händelse eller inte är svårt att veta. Däremot säger den något om tidens syn på blodsoffer. [...]]]> I Ynglingatal, som är en fornnordisk kungalängd, står att läsa hur svearnas kung Domalde låter sig offras i Uppsala tempel efter år av missväxt. En händelse som Carl Larsson skildrat i sin tavla Midvinterblot (Nationalmuseum)

Om detta är en verklig historisk händelse eller inte är svårt att veta. Däremot säger den något om tidens syn på blodsoffer. Att våra förfäder verkligen ägnade sig åt offer av såväl människor som djur är väl känt och dokumenterat. Liksom att det var en del av den för tiden förhärjande religionen.

Det är också känt att synen på blodsoffer förändrades med tiden. Från upphörandet av människooffer till djur , mindre djur och slutligen endast materiella offer eller gåvor. Religionens innehåll och skepnad har alltså formats av dess anhängare.

Denna religion har sett olika ut i olika tider, samhällen och med olika religösa bärare. Därför är också, inte bara, tiden och det samhälle religionen härbärgerat i vesäntligt för våran förståelse och bild av den utan också de människor den omfattar och omfattas av.

Idag är denna religion inte bara bortglömd utan även att betrakta som död av den stora allmänheten.
Naturligtvis inte död i den meningen att vi inte kan plocka fram den i någon bok. Studera och kanske tycka något om den. Men den har inget liv bland människorna i det samhälle vi lever och verkar i.

Religion som dokument betraktat, d.v.s som en kropp utan de människor som är dess hjärta och hjärna, eller själ för dem som vill, är således inte bara död utan också politiskt ointressant. Eftersom den inte omfattar eller omfattas av de människor som är det samhälle politiken åstundar att påverka och förändra.

Trots det i och för sig behjärtansvärda rimliga i att kritisera en religion som inte rygar för blodsoffer så saknar det politisk bäring i ett samhälle där religionen inte ges ett liv av människor.

Religion och människor hör ihop.

Så när vi talar om religion eller idkar religionskritik så handlar det ytterst om människor.

Därmed inte sagt att alla religionens anhängare också är anhängare av varje enskildhet av den eller delar alla föreställningar om dess bokstav. Men som anhängare och bärare har man inte bara inflytande över religionen, dess innehåll och skepnad. Man är också en del av den kropp som kommer i oomnämnande.

Religionen och dess anhängare är samma kropp til vilken man talar även då den bär på en cysta. Därför är utalanden om att man måste skilja på religionen och dess anhängare olyckligt.

Sålunda är tal om religion separerad från anhängare och /eller bärare tal om en död kropp. Eller i varje fall om ett dokument utan politisk bäring.

Tweet This Post

”Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer…” Som Dilsa Demirbag-Steen skriver i DN Debatt [...]]]> Under det senaste året har liberala journalister, skribenter och debattörer sysselsatt sig med att sätta en religiös etikett på människor. Inte mot bakgrund av dessa människors religiösa tillhörighet utan snarare mot bakgrund av en kulturell, eller i varje fall påstådd eller förväntad kulturell, tillhörighet.

”Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer…” Som Dilsa Demirbag-Steen skriver i DN Debatt
Samtidigt har man öst skeppan full med tal om religionens fördärvlighet gentemot alla de sköna värden de flesta av oss delar. Mänskliga fri- och rättigheter, upplysningens ideal, demokrati, jämlikhet, yttrandefrihet och sådant vidare.

Det är mot bakgrund av denna retorik man måste förstå liberalernas tal om att man måste ”skilja mellan muslimer och Islam”.

Med ett sådant resonemang ger logiken vid handen att det finns två sorters muslimer. Dels de som etiketterats som muslimer mot bakgrund av kulturell tillhörighet. Dessa muslimer är goda muslimer eftersom de inte kan omfattas av religionens fördärvlighet.

Vilket däremot den troende och således vad som måste uppfattas som den dåliga muslimen kan.

Då liberalernas kritikkk av Islam är så svavelosande kompakt så får den till följd atreligionensss anhängare eller bärare , muslimerna, både som kollektiv och som individer sotas ner av denna kritik.

Det finns nämligen en logik i att muslimer per definition också är anhängare av Islam.

Därför finns det ett behov hos liberalerna av innovationer som att sätta religiösa etiketter på icke religiösa människor i försvar för dessa människor då de inte omfattas av den religion man kritiserar. Då fyller dessa påhittade muslimer en funktion som retoriskt slagträ man kan slå i huvudet på de som dels beskyller religionkritikerna för att vara Islamofober, dels på dem som hävdar att religionkritiken svartmålar en betydande grupp av invandrarna.

Dessa muslimer kan inte omfattas i kritiken av Islam eftersom de egentligen inte är muslimer utan snarare sekulära ateister som inte ens tror på Gud. Men som gärna ”ringer mamma och säger grattis på Ramazan”.

Men även en liberal vet att det som sekulär ateist inte räcker med att tycka det är kul med jul för att definieras som katolik.

När man säger att Jesus inte är Guds son eftersom Gud inte finns och synnerligen inte skapade världen så omfattar dessa ord alla de som tror på Jesus som Guds son. Då kan man inte plocka fram en person som inte tror på Jesus och kalla honom för kristen och säga att man måste skilja mellan kristendomen och kristna.

Än mindre hålla honom som förebild för de flesta ”normala” kristna.

Religioner liksom politiska ideologier är mänskliga företeelser. Därför är kritik mot sådana företeelser också kritik mot människor. Då kan man inte blunda och ersätta dessa människor med substitut som inte är vare sig anhängare eller bärare av religionen och tro sig komma undan kritiken av människor.

Just människorna blir då stenen i skon för liberalerna.

”Religionkritik skulle inte störa en liberal, om det inte hade varit för sättet som islam och muslimer sammanblandades.” Dilsa Demirbag-Steen (Expressen 18/4 )

Att idka religionkritik är naturligtvis fullt legitimt. Men då hör det till hederligheten att också förstå att den kritiken omfattar människor. Det vill säga alla muslimer. Inte bara virrpannorna på Chop-Chop Square i Riad. Men synnerligen inte sekulära ateister som tycker det är kul med jul eller ramazan.

Tweet This Post

Julafton eller Midsommar gör inte Christer Sturmark – ordförande i Förbundet Humanisterna och ateist – till vare sig kristen eller hedning.

Ett [...]]]> I vårt land finns det ingen ärlig sin intelligens som skulle få för sig att kalla icke troende för troende. Förslagsvis kristna. Oavsett hur mycket kristen kulturmiljö. Tradition eller kristna ”matvanor” de må ha förtärt.

Julafton eller Midsommar gör inte Christer Sturmark – ordförande i Förbundet Humanisterna och ateist – till vare sig kristen eller hedning.

Ett undantag görs dock mot denna okontroversiella självklarhet. Det är liberalernas kategorisering av somliga icke troende medborgare som muslimer.

Något man använder samma argument som varför andra icke troende medborgare kan kattegoriseras som kristna. Nämligen kulturmiljö, tradition och ”matvanor”.

I en tid då de troendes religion, Islam, utmålas som ett hot från alltifrån yttrandefrihetsförespråkare till minaretsmotståndare så görs en betydande del av vår befolkning till ett retoriskt och politiskt slagträ.

Förespråkarna för denna föreställning gör sig till nyttiga idioter i händerna på allsköns virrpannor som Sverigedemokraterna till allehanda mörkretsmakter.

Av Håkan Sunar

Tweet This Post

Om den gamla damen inte längre törs gå utanför dörren efter alla [...]]]> Vad man nu än kan tänkas tycka om Sverigedemokraternas potentiella väljare så är de rimligtvis inte enfaldigare än att de vet vilket ursprung SD har och vad de står för. Varför det är tämligen kontraproduktivt att beskylla dem för att vara det dom är.

Om den gamla damen inte längre törs gå utanför dörren efter alla griller hon fått av kvälls- och numera även morgontidningarnas störtflod av så kallad kriminaljournalistik så gör man inte saken bättre av att – befogat eller obefogat – kalla henne för en dumskalle.

Ger man sig i kast med att ta sig an SD i en debatt så har man två skyldigheter. Dels att argumentera i sak och dels att vinna debatten.

Tisdagens Debatt i SVT (09-10-20) var lika pinsam som Lars Leijonborgs fiasko i debatten mot Pia Kjaersgaard från Dank fokeparti 2002.

Argumentation av typen ”SD har sina rötter i den nynazistiska rörelsen, Jimmy Åkesson sjunger nazistsånger, SD är ett invandrarfientligt parti” är, hur sanna dessa påstående än kan tänkas vara, dålig argumentation. Eftersom människor i allmänhet och SD:S sympatisörer i synnerhet redan är väl införstådda med detta.

Problemet är inte vilka Sverigedemokraterna är eller vad dom står för. Problemet är att de människor som kan tänkas rösta på dem, likt exemplet med damen som inte vågar gå ut, inte kommer att bli av med sina idéer för att man säger att Aftonbladet eller den andra tidningen är skittidningar. Därför är det bättre att sakligt argumentera och informera om hur det faktiskt förhåller sig med brottsligheten på gator och torg.

Detta förutsätter dock att man tar människors upplevda problem på allvar. Men där är vi inte än när det gäller främlingsfientligheten i Sverige.

Av Hakan Sunar

Tweet This Post

Den ekonomiska basen för en skola, friskola som Kommunal, utgörs av mängden elever och den skolpeng dessa genererar. [...]]]> Vad friskolornas förespråkare inte förstår, när de skapar den nya marknad som avknoppningen innebär, är att den marknadsorienterade skolan i grund och botten bygger på en tankelapsus som på sikt kommer att ta död på det egna systemet.

Den ekonomiska basen för en skola, friskola som Kommunal, utgörs av mängden elever och den skolpeng dessa genererar. Det kommer alltså att krävas en viss mängd elever för att upprätthålla en önskad standard på skolan. Den marknadsorienterade skola som nu håller på att skapas skapar därför en konkurrens om eleverna. Redan här ter det sig uppenbart att skolan kommer att bli tämligen ojämlik. Då har vi ännu inte tagit hänsyn till demografiska aspekter eller vinstintressen.

Den ökande konkurrensen innebär även att skolorna får lägga allt större summor på marknadsföring för att kunna bibehålla den ekonomiska basen. Allt eftersom konkurrensen hårdnar får man gräva allt djupare i fickorna för att överleva. Får man inga eller för få elever så kan man inte fortsätta med verksamheten.

Detta gäller friskolor i lika hög grad som offentligt ägda skolor eftersom båda tvingas spela på samma marknad.

Det säger sig självt att ett sådant system inte kan överleva på det sätt på vilket vi idag finansierar det.

Det har som argument för friskolan bland annat framförts det positiva med olika skolformer och pedagogiska inriktningar. Om detta har jag två kommentarer.

Jag har svårt att se sambandet med skolans form eller pedagogiska eller religiösa inriktning och ovan nämnda system att finansiera den på.

En bra skola behöver inte per automatik komma med ägandet, formen, religionen eller pedagogiken . Det handlar snarare om människorna än om idéerna och formerna. Det andra är snarare en förväntan. Precis som vi förväntar oss att kyrkan och präster ska vara goda eftersom religionen ju förespråkar kärlek. Vi känner alla de exempel som berättar om såväl prästers som kyrkans illdåd. Då som nu.

Hakan Sunar

Tweet This Post