Det är synd. För en mer kritisk granskning av vad människor faktiskt avser med det sagda skulle höja den intellektuella nivån på all debatt. Särskilt i de fall då avsikten med ett ord eller begrepp inte i första hand är dess verkliga innebörd utan snarare de förväntningar vi , förmodas, ha på det.
Ett exempel på ett sådant retoriskt grepp är förre arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins , för det politiska etablissemanget, popularisering av uttrycket ”jag konstaterar bara att…”. Vilket låter som ett förtäljande av ett objektivt sakförhållande. Vilket det naturligtvis inte är fråga om. Begreppets gängse innebörd är en konklusion av en faktiskt, mätbar och således kontrollerbar iakttagelse. Något som därigenom ger fog för det sagda. Det är vår förväntning på ett just sådant fog som Littorin vill påkalla.
Sådana retoriska knep kan ibland leda till rena missbruk av begrepp. Där begreppens betydelse i längden riskerar att urholkas. Ett sorgligt exempel på detta är missbruket av begreppet ”antisemitism”. Vi känner alla dess betydelse och innebörd. Det är fullkomligt begripligt att den som utpekas, eller misstänkligörs, för att vara antisemit diskvalificeras från all seriös diskussion. Vilket är avsikten då begreppet missbrukas som politiskt slagträ. Alltså då det saknas seriöst fog för påståenden i begreppets sanna innebörd. Men där våra förväntningar ska diskvalificera, eller åtminstone svartmåla, den eller de som omnämns. Ett frekvent missbruk riskerar därutöver att urholka begreppets verkliga innebörd och, i det här fallet, riskera att förvandla det till ett allmänt invektiv.
Ett aktuellt exempel på hur man med retoriska knep och missbruk av begrepp försöker vinna vårt förtroende går att finna i debatten om manlig omskärelse.
De som är emot omskärelse av pojkar stärker sina argument och motivering med ord som ”stympning”. Eller genom att referera till mänskliga rättigheter och barns rätt till kroppslig integritet och sådant vidare. Det säger sig självt. Den som här misstänks för, eller utpekas som, anhängare av ”stymmmpning” av barn och motståndare till mänskliga rättigheter och barns rätt till kroppslig integritet, naturligtvis kommer att diskvalificeras från all seriös debatt. Med en sådan retorik är det inte ens tal om någon debatt. Saken är, till synes, redan avgjord. Vilket är avsikten.
En okritisk acceptans av sådan retorik är naturligtvis inte bara förödande för det offentliga samtalat som därigeno avintellektueliseras. Det får också politiska konsekvenser då riksdagen stundtals fattar beslut med utgångspunkt från dylik debatt.
Att vifta med mänskliga rättigheter som argument är oerhört tacksamt. Då de flesta av oss bejakar dessa som både odiskutabla och absoluta. Det är således en oerhört stadig klippa att vila sin argumentation på. Men om man inte är tydlig med vad man faktiskt avser blir det en mer porös grund. Än mer porös då det visar sig att det, säkert oavsiktligen, avsedda inte alls visar sig vara absolut utan snarare, tävrtom, relativt.
För det är här inte vilka mänskliga rättigheter som helst som avses. Inte ens mänskliga rättigheter i största allmänhet. Så saknar till exempel rätten att leva/överleva relevans i frågan. Vad som avses är barns rätt till kroppslig integritet. En rätt, som vi alla vet, är högst relativ. Så klipper vi exempelvis bebisens naglar utan några som helst hänsyn till någonslags integritet. Eller, för de som intresserar sig för ireversibilitetsaspekten, kan en blindtarm avlägsnas i preventivt syfte i samband med en bukoperation på ett barn. Poängen med dessa två exempel gäller inte kropdelen, eler dess eventuella status, i fråga. Det är en illustration på att barns kroppsliga integritet är relativ. Vore den absolut skulle vi alltid tillmäta barnen rätten att bestämma över sina kroppar.
Påståendet att ett barns hår alltid växer ut igen är i grund och botten en motivering för att eventuellt kränka ett barns integritet. Ett barn kan känna sig oerhört kränkt av att bli klippt. Också motargumentet att ”hår inte är samma sak som förhud” kan tjäna som god illustration på denna ”rätts” relativitet. Det vill säga. ”Rätten” tillmäts då bara om motivet är tilltalande. Annars inte. Relativt således.
Att motiveringar som ”barnets bästa” (se barnkonventionen) ibland åberopas gör inte rätten till integritet mindre relativ. Det råder förövrigt delade meningar vad som ibland är barnets bästa. Som till exempel i frågan om vacinering av små barn. Återigen, med ”barnets bästa” reglerar vi bara barnets högst relativa rätt till kroppslig integritet.
Om en motivering är relativ får den, naturligtvis, inte samma tyngd och status som ett argument som uppfattas som absolut. Det är vår spontana förväntning på ”mänskliga rättigheter” – här, rent konkret, barns rätt till kroppslig integritet – som någonting absolut som författarna till artikeln i DN Debatt , i första hand, åberopar. Vi får således ingen debatt om vad som faktiskt avses. Istället läser vi, då fullt begripligt, kommentarer som ”hur kan kösnstymmpning av barn tillåtas i Sverige 2011?”
På samma sätt förhåller det sig med orden ”stymmmmpning” och ”invalidisering” Eller jämförelser med omskärelse av kvinnor. Det är referenser till någonting helt annat än vad saken faktiskt gäller.
Författarna till nämda artikel i DN Debatt gör sig förövrigt skyldiga till en märklig självmotsägelse. De är nämligen inte alls motståndare till ”stymmmpning” och ”invalidisering” – av vuxna. Vilket är ett påstående som inte bär trovärdighetens prägel. Det är i alla händelser svårt att föreställa sig att någon som kallar sig för humanist skulle vara för att vuxna exempelvis tilläts hugga av /stymmmpa en fot och därmed invalidisera sig. Än mindre med lagens medgivande och på skattebetalarnas bekostnad i den offentliga vården och vad som därutöver tillkommer i samhällskostnader.
Men den sortens stymmpning och – därmed – invalidisering är det naturligtvis inte fråga om. Det är inte heller avsikten med bruket av sådana ord i det här sammanhanget. Syftet är att demonisera omskärelse av pojkar. Det blir naturligtvis slagkraftigare om man i namn av mänskliga rättigheter vill förbjuda stymmpning av småpojkar. Det är ett språkbruk som talar mer till våra känslor än till vårt förstånd.
Om att det inte är fråga om vare sig smärta, stymmmpning eller invaliditet skriver Göran Rosenberg: ”I några tusen år har judar omskurit sina nyfödda pojkar på den åttonde dagen. Detta har såvitt vi vet inte förorsakat judiska män några fysiska eller psykiska handikapp, inte heller någon smärta – såvitt de själva minns [läs hela Rosenbergs text ]…”
Strax under ytan på debatten om manlig omskärelse pyr en annan debatt om religionens roll i samhället. Här nyttjas samma slags språkbruk, som ovan, med åberopande av ”oomkullrunkeliga” storheter som mänskliga rättigheter och sådant vidare.
Det visar på, också, en annan dimension av språkets betydelse. Orden är illustratörer av vår verklighetsuppfattning. Eller, snarare, de definierar och skapar vår uppfattning av verkligheten.
Så har till exempel den numera gängse uppfattningen av samhället som ett rum vi befolkar blivit rådande. Varför mycket i det offentliga samtalet har kommit att handla om olika sorters regleringar av rummet och dess regelverk. Det är en lättillgänglig och många gånger tilltalande, eller i varje fall, lättbegriplig liknelse. I rummet är alla/inte alla välkomna. I rummet tar vi av oss/behåller skorna på.
I ett sådant kontext blir uttalanden som att religionen inte hör hemma i det offentliga samhället – rummet – lätta att förstå och kanske till och med att ta till sig.
Men om vi beskriver samhället som summan av vad vi alla är blir sådana påståenden inte lika lättillgängliga. Det är i varje fall svårare att hävda att samhället med given självklarhet ska vara något annat än vad det är. Därmed inte sagt att allt i samhället är önskvärt (läs kriminalitet etcetera). Men debatten får med en sådan beskrivning av samhället en annan nyans och dimension.
Av H. Sunar
]]>
Den insikten hade inte varit anorlunda om terroristen sagt sig representera eller utföra sin illgärning i alla kvinnors namn. Få, särskillt inte den kvinliga befolkningen, hade känt sig manade att särskilt deklarera ett avstånds-tagande i egenskapen av att vara kvinnor. Någon misstanke om att landets kvinnor skulle hysa en närhet till terrorism finns inte ens på kartan.
Att ta avstånd från terrorism kan vi alla göra. Men då blir det en fråga om fördömande och en markering om att vi inte anser att terror är okej. Men inte för att distansiera oss från en misstanke eller förväntning om att det finns någon slags närhet mellan oss och terroristerna. Det är givet. Det är också skälet till att varken Demirbag-Sten eller någon annan får för sig att lyfta ett varnande finger om riskerna med att skuldbelägga kvinnor, judar eller brevbärare när en jihadist utför ett terrorattentat.
Men det finns en annan slags avståndstagande. Nämligen det slags av-stånd man tar, i egenskap av någoting, för att bestrida en misstanke eller förväntning eller fantasi eller – i värsta fall, en anklagelse om närhet till det ena eller andra.
Det är de misstankarna eller förväntningarna eller fördomarna eller beskyllningarna som får muslimer, i egenskap av att vara muslimer, att ta avstånd från jihadister. Det självklara i att muslimer har lika lite närhet till jihadister som socialdemokrater eller vänsterpartister har till RAF eller moderater till neo-nazister förstår vi.
Det är först när någon inte förstår det som ett upplysande finger ”sannolikt” gör ”nytta” genom att markera ett avståndstagande.
Det är inte illdådarens bevekelsegrund eller vad han säger sig representera som uppmanar till någons eller någras specifika avståndstagande. Det är allmänhetens, eller i varje fall någons eller någras, uppfattning om relationen mellan – sann eller falsk – avståndstagaren och det han tar avstånd ifrån som är avgörande för avståndstagandets relevans.
Att bedöma om det finns skäl för än den ena elle rän den andra att ta avstånd bbygger inte bara, eller i varje fall inte alltid, på fördomar, fantasier eller dåligt omdöme. Det handlar lika ofta om var och ens politiska uppfattning och omdöme.
Det finns onekligen de som är av uppfattningen att muslimer och jihadister visst har ett näraliggande förhållande. Att så är fallet vittnar inte minst de varningar om risken av att skuldbelägga muslimer.
Många av oss anser att SD ligger tillräckligt nära höger-extremister som Breivik på den politiska skalan att det finns skäl för SD att markera en position eller avståndstagande.
Den politiska träta som uppstår i frågor om vem eller vilka som borde eller inte borde ta avstånd från allsköns ofog handlar också om olika uppfattningar om den förmodade avståndstagarens relation till ilgärningen och mindre om det självklara i att vi alla, eller i varje fall de flesta av oss, borde fördöma illdåd.
I den meningen är det naturligtvis lika självklart för muslimer att fördöma islamistisk terror som vilken annan terror som helst. Eller , för den delen, för judar att fördöma den israeliska statens illgärningar lika gärna som RAF:s terror.
Men för att judar eller muslimer i egenskap av att vara just judar eller muslimer bör ta avstånd från israels respektive islamisters illdåd måste vi beskriva en relation. Den beskrivningen är i högsta grad politisk präglad.
Av Hakan Sunar
]]>Vi lever i en tid och i ett samhälle som i hög grad präglas av doktrinen ”åt var och en efter förmåga”. Men det räcker med att skrapa lite på ytan på denna idé för att förstå att det rymmer och betyder, eller i varje fall fått en betydelse, vida utöver föreställningen om att lön ska relateras till prestation. Hur och vem som förövrigt ska mäta den. Men sant är att idén medger att vi tillmäts någotslags värde baserat på vår förmåga, eller i varje fall förväntande förmåga.
Det kan också beskrivas så att ditt värde utmäts av din duglighet. Men exakt vad detta värde och förmåga eller duglighet består av eller förväntas bestå av är inte helt lätt att säga. Men jag skulle vilja påstå att det rådande samhällsklimatet ändå ger en god fingervisning om vartåt det pekar.
Den som är arbetslös är eller betraktas i någon mening som mindre duglig. Han har inte förmått. Detta ger honom ett mindre värde än den duglige, den som har ett arbete, den som förmått. Men värdet relateras i samhällsjälen inte – bara – i kronor och ören utan snarare i någotslags mänsklig värde.
De som inte deltar i produktionen är mindre värda än de som deltar. De är i värsta fall en belastning – ”de närande och de tärande”.
Alla de som inte förmått, som inte dugt till och som inte varit förtjänstfulla utsätts för negativ särbehandling av såväl statsmakten som medborgare.
Men det är inte något som endast drabbar eller omfattar arbetslösa. Det gäller i lika hög grad människor som har ett arbete som inte omges av den framgångsrike duglingens attribut. Att ljuga, försköna eller bygger upp myter om oss själva för att framhäva vår duglighet – som människa – är vare sig ovanligt eller obegripligt. Det är de förväntningar som attributen eller omskrivningar som ”jag befinner mig mellan två jobb” ger oss som – hoppas vi – ska tillmäta oss ett – högre – värde. Göra oss värde-fulla och ge oss ett existensberättigande. Eftersom vi – duger.
Vi anmodas jaga förtjänster. Kaxighet och vassa armbågar är vår tids dygder. Vi väjer alltmer sällan för varandra på trottoaren eller i tunnelbanan för att undvika friktion. Mötet på gångbanan blir en tuppfäktning där ett steg åt sidan blir till en underkastelse. För det finns ett annat sätt att skina än genom äkta glans. En matt lampa kommer att se stark ut i mörkret. Men den kommer inte att synar alls mot solen. Så vi trycker nedåt för att komma uppåt på duglighets och- förtjänststegen. Ju sämre jag får dig att framstå desto bättre är jag. I kraft av din oduglighet snarare än min duglighet.
I Inte nog med att ett vi blir mindre benägna att i ett sådant samhällsklimat förunna varandra framgång. Där växer också bitterheten hos alla de dugliga som inte ”fått vad de förtjänar”. Särskilt då människor, inte så mycket i kraft av kompetens eller prestation, sätts på piedestaler hyllas och värderas högt. Som om ”åt var och en efter förtjänst” här vore gällande. Det är attributen, piedestalen och den status vi tillmäter dessa som skapar förväntningar på någons förmåga. Vilken vi sedan anmodas värdera – högt.
Därför denna statuskåthet bland människorna.
Det är en tragedi då attribut och den status som följer därav förväntas återspegla människors värde. Som medaljer vi tilldelas och hänger på oss. Även en medioker skribent i en kvällstidning har ett beaktansvärt värde. Men det borde – i sanning – inte i första hand utmätas av den piedestal – tidningen – han sitter i. Utan snarare på dennes duglighet som människa.
”Åt var och en efter förtjänst” speglar i grund och botten en tragisk människosyn. Där var och en av oss betraktas och beaktas som vore vi mer eller mindre betydelsefulla delar av (samhälls)-maskinen. Det handlar inte bara om ekonomisk förtjänst för given prestation. Åtminstone går konsekvenserna av detta tankesätt vida därutöver.
H, Sunar
]]>trädde in i det offentliga samtalet så skull den i första hand drivas
av vänstern. En samling materialister som i samlad trupp marscherar ut
på Ladugårdslandet för att slå Marx och Engels i huvudet på en
kulturkonservativ och vidskeplig borgerlighet. Så kunde dansen ha gått.
Men så ser det inte ut – inte idag. Dagens religionkritiker på
allsköns ledar-, debatt- och kultursidor står i huvudsak till höger på
den politiska skalan. Det har förstås att göra med kritikens syfte och
ursprung.
Vänstern har förvisso förstått ursprunget. Nämligen ”kriget
mot terrorismen”. Ett krig mot någonting tämligen konturlöst men där
islam fått fungera som ram. Alltså betraktas religionkritiken då den i
första hand riktar sig mot islam som ett led i den amerikanska
krigföringen. Därvidlag tror sig vänstern också ha förstått syftet.
Att religionkritiken också – om än i mindre mån – omfattar
kristendomen ses mer som ett sätt att skaffa legitimitet för att det
verkligen är fråga om religionkritik och alls inte någonslags del av
amerikansk politik – i bästa fall – eller islamofobi - i värsta fall.
Den religionkritik som nu förs i det offentliga samtalet utgår i huvudsak från två typer av argumentation. Det ena hämtar sin näring från ett
slags vetenskapligt perspektiv där huvudargumentet i korta drag går ut
på att religionen endast är ett hopkok av sagor. – Gud är ingen skäggig
gubbe på ett moln omgiven av änglar. Vi har nämligen undersökt saken och kan
försäkra att så inte är fallet. Varpå man förpassar de religiösa
skrifterna till sagohörnan.
Det andra perspektivet bygger på argument om att religioner i mångt
och mycket förtrycker människor. Könstympning, förbud mot
preventivmedel, påbud om särskilda kläder etcetera.
De flesta som bedriver den här sortens religionkritik säger inte att
de har någonting emot religioner eller att människor är religiösa
eller vidskepliga. – Vill du tro på små gröna män från Mars, gör så. Men
du får inte tvinga din hustru att bära antenner på huvudet. Religionen
ska kort sagt vara envars privatsak. Men den får inte orsaka andra
människor något ont och den får lov stanna i hemmet.
Den politiska slutsats som religionkritikerna drar, och i vilken nämnda
argument mynnar ut i, är, som tidigare nämnts, att religionen ska vara en
privatsak som – vilket är det viktigaste – inte ska ha i samhället i
övrigt att göra. Alltså att religionen inte får ta plats i
samhällsapparaten och politiken. Ett yrkande som vid närmare
eftertanke faktiskt är någonting oerhört.
För vad betyder egentligen det? -Ja, vi kan inte lära barnen att det
bor små gröna män på Mars. säger någon. -Nej, och några
sharialagar ska vi inte ha i Sverige. säger en annan. Nej, det är det
nog få som tycker. Men det är just det. Det är också några få som
tycker just så. Javisst är de stollar. Men låt oss fundera lite kring
vad demokratin säger om stollar.
Den moderna demokratin består dels av en samling värden, dels en form. Värdena kan enklast summeras med vad vi vanligen menar med de ”universella rättigheterna”. Sådant som mänskliga fri- och rättigheter. Humanistiska värden. Som att vi ska visa respekt för människan och tillvarata och skydda hennes integritet etcetera. Formen är det ramverk som reglerar det förfarande vi anväder oss av för omsättning av folkviljan, delegerande av makt. Valsystemet kort sagt.
Demokrati är inte detsamma som att göra ”goda val” eller att fatta ”kloka” beslut. Det är en form som tillåter oss att fatta beslut inom ramen för de demokratiska värdena. Varav vi med det sistnämnda hyser en förhoppning om att besluten också ska tillvarata dessa värden. Något vi i den politiska vardagen, som bekant, har en högst varierad framgång med.
Religionkritikerna hävdar att religioner som politiska ideologier inte hör hemma på denna arena. Dels därför att – menar man – de inte stämmer överens med dess värden. Dels för att dess idér skulle vara av ondo. – Vi kan inte tillåta oss shamaner som ersättning för läkare inom vården.
Men det är ändå så att konsekvenser av religioner som politisk ideologi i likhet med vilken politisk ideologi som helst kan hamna varsomhelst på en skala från ren harmlöshet till katastrof. Härvidlag har religionen samma status som politiska ideologier.
Alla politiska ideologier, också den religiösa, måste ta sig igenom de demokratiska värdenas nålsöga. Något som ändå erkänner religionen en möjlighet att ta sig in på den politska arenan. För avstår man från antennbärar-tvång så handlar det bara om religionkritiker som inte känner sig bekväma med religiösa idér på samma sätt – och nivå – som liberaler och socialister inte känner sig bekväma med varandra.
Religiion är i lika hög grad som politiken en allmän mänsklig företeelse. En idé om hur våra liv och vårt samhälle bör vara. Därför ska alla politiska idér äga samma status. Åtminstone är det orättfäridgt att hävda att somliga idér – som du eller jag inte är bekväma med – ska förpassas från den tillåtna politiska arenan för att endast bli, få vara, en privatsak.
- Men hur blir det då med shamaner inom vården, undervisning om gröna små män på Mars etcetera? Vår demokrati är inget skydd för eller garant mot mänsklig dumhet. Men undvikandet av sådant eller vad som anses vara sådant hör hemma i den vardagliga politiska debatten. Förhoppningsvis blir det svårt att vinna gehör hos majoriteten för sådana beslut. Men skulle det itll äventyrs göra det så blir det en skada i samma stil eller i varje fall av samma status som allsköns beslut beskrivs vara av ondo av den oposition som motsätter sig dem. Allt annat vore som att försöka förbjuda riksdagens partier att fatta dumma beslut. Vem som förövrigt nu ska avgöra vad som är dumt.
Återigen, alla idér, också de religiösa, om hur våra liv och vårt samhälle ska se ut har samma status och samma rätt till att beredas plats i samhället. Religionen kan i den bemärkelsen inte förpassas till hemmets vrå.
]]>Således hävdar Fredrik Segerfeldt och andra att SAP hade för avsikt att förstatliga industrin i Sverige på 70-talet.
Det är inte bara en sanslös befängd idé. Det är också ett idiotförklarande av Ivar Kamprad.
SAP hade aldrig några ambitioner på att ifrågasätta det privata ägandet. Detta var inte bara väl känt av näringslivet för tiden. Det var också en förutsättning för de förbindelser SAP hade med näringslivet. Något som omöjligen kan ha varit okänt av Kamprad.
LO och SAP hade inte fört några samtal i frågan. När så förslaget presenterades 1975 höjer följdaktligen Palme på ögonbrynen av pur motvilja och förvåning. ”De gick längre än vad jag i min vildaste fantasi trott.” Förslaget var helt oacceptabel för partiledningen vars inställning till privat ägande sedan tidigare redan var både känt och grundmurat. Förslaget förpassades således till soptunnan. Året därpå, 1976, bosätter sig Kamrpad i Schweiz.
Löntagarfonderna blev dock realitet 1983 efter att borgarna i valen från 76 med Centerledaren Torbjörn Fäldin i spetsen gjort det till en huvudfråga. SAP var emellertid inte så entusiastiska.
1978 vänder dock SAP och förklarar på partikongressen att löntagarfonder ska införas. Trots detta är såväl partiledningen som Palme föga entusiastiska. Palme lär inför det verkställande utskottet ha sagt ”Det är ett helvete, men det är ett helvete vi måste igenom”
Den 21 december beslutar riksdagen att införa fonderna. I den föregående riksdagsdebatten fångade en fotograf ytterligare ett bevis på oviljan inom SAP:s ledning mot fonderna. Finansminister Kel-Olof Feldts dikt ”löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ändå hit…”
1983 års proposition skilde sig avsevärt från Meidners ursprunliga förslag.
Om detta kunde naturligtvis inte Kamprad 1976 veta något om. Men det belyser SAP:s ovilja att ifrågasätta det privata ägandet. Något som var känt redan innan Meidners förslag 75 eller Kamprads flytt.
Bortsett från att något förslag om vare sig konfiskering eller förstatligande av privat ägande inte står att finna i Meidner,Hedborg och Fonds förslag från 1975 – vilken Kamprad inför en sådan småsak som att flytta ett helt företag inte ens skulle ha bemödat sig om att ens ögna igenom – så är Meidners ord tomma hot.
Det förstod också näringslivet som annars hade lämnat skeppet inför hotet om att få sina företag konfiskerade. Att påstå att en enntrepenör som Ivar Kamprad skulle få för sig att SAP hade någonslags hemlig plan om att förstatliga industrin är i sanning att undervärdera hans förstånd.
Slutligen. Hans Rausing till vars Rudolf Meidners ord var riktade flyttade inte Tetra Pak från Sverige förän 1980. 5 år efter att Meidner presenterat sitt – av SAP ratade – förslag.
Den omarbetade versionen som lades fram av SAP – och gick igenom 1983 – innebar att ingen fond fick äga mer än 8% av företagets aktier. Fonderna var därtill skyldiga att bistå med riskapital till företagen. Finansieringen av fonderna skulle ske genom s.k vinstskatt & vinstdelningskatt. Här finns heller ingenting om vare sig konfiskering eller förstatligande av privata företag.
Betänker man att Hans Rausing och Ivar Kamprad är en av världens mest framgångsrika entreprenörer så bär det inte sannolikhetens prägel att de båda så fullständigt skulle ha tappad huvudet. De flyr landet utan att ens ha läst förslagen eller undersökt saken närmare med kollegorna inom näringslivet och med SAP.
Meidners hot ”Den typen av företag, de familjeägda, ska vi inte ha i det framtida Sverige” skulle alltså ha vägt tyngre än deras omdöma?
Det förefaller också märkligt att inför hotet om konfiskering och förstatligande av privat ägande inte blir ett formidabelt lämmeltåg ut ur landet.
Eller också var 8% för mycket för Rausings smak och de 20% det första förslaget föreslog för mycket för Kamprad. Utöver det höga skattetrycket i övrigt.
Av H. Sunar
]]>Friheten att yttra sig innebär således inte friheten att få yttra sig var som helst. Yttrandefriheten är heller ingen frisedel in till alla forum och arenor.
Det kommer inte stå någon Sakine Madon på yttrandefrihetens barikader om jag inte får min text publicerad i Expressen. Det är varken någonting mystiskt eller märkvärdigt med det.
Därför finns det ett inte alltför obefogat skäl att misstänka att somliga, som t.e.x juzst Sakine Madon, snarare ömmar för en viss slags yttranden, , till skillnad från t.e.x min text, ska priveligeras med någonglags frikort in till allsköns forum och arenor.
Kan Madon på ett trovärdigt sätt skingra den misstanken?
Det är ett djupt ohederligt och inkosekvent förfarande att använda yttrandefriheten som ett slagträ att slå i huvudet på alla de som, helt i sin fulla rätt och oavsett argument, nekar ett yttrande. Eller snarare, en särskild sorts yttrande på sin arena. Det ligger inte i yttrandefrihetens intresse att på ett sådant sätt skrämma människor till att underkasta sig något de inte har någon skyldighet att befatta sig med.
Om den kontroversielle konstnären vill skildra vilket skithål vår värld är genom att kladda avföring på väggarna så får han naturligtvis göra det. Men inte i mitt hem. Eller på mitt museum eller tv-studio om jag – oavsett argument – inte vill det. Den friheten har han inte. Men kladda får han bäst han vil. På en arena hos den som vill. Vill ingen är han alltjämt fri att göra det på sin egen. Yttrandefriheten kan ingen ta ifrån honom. Men någon skyldighet att ställa våra väggar till hans förfogande kan ingen tvinga på oss. Inte ens om man slår oss i huvudet med yttrandefrihetsklubban.
Av H Sunar
]]>Liberala debattörer som Dilsa Demirbag-Sten har gjort till ovana att sätta en religiös etikett på en grupp människor i debatten om och kring islam utan att åsyfta deras egenskap som religiösa. Dilsa DEmirbag-Sten talar istället om vad hon kallar för ”kulturella” och – mysteriöst nog – ”icke troende” muslimer. Det är alltså som att tala om arbetslösa i deras egenskap av något annat än just arbetslösa. För att försäkra sig om att ingen missförstår denna omvända ordning tilläger hon att dessa muslimer inte bara är muslimer – utan också golfspelare, tv-tittare, färäldrar m.m. Dessutom, som grädden på denna besynnerliga mos, tilläger hon ”vem orkar vara muslim hela tiden”.
På vilket sätt människors matvanor, musiksmak, tv-tittande eller vad det nu kan vara, skulle ha någon relevans i debatten kring islam är inte lätt att förstå. Än midre lättbegripligt är hur detta på något sätt skulle vara ett kriterium för att etiketteras som muslim.
Men märkligheterna tar inte slut här. Demirbag-Sten har vid åtskilliga tillfällen påpekat att det finns en skillnad mellan religion och utövare. Varför religionkritik inte skulle handla om människor utan endast om religionen. Också detta ett mycket märkligt betraktelsesätt. Man kan fråga sig vilken politisk bäring religionkritik har om den inte omfattas av människor. För det är vare sig någon teologisk eller, än mindre, en akademisk debatt Demirbag-Sten för. Hur ska vi förstå uttalanden som ”det finns lika många tolkningar av islam som det finns muslimer”? Hade inte Demirbag-Sten en tanke om att skilja religion från utövare? Vems eller vilkas tolkning av islam är förövrigt religionkritiken baserad på?
Insikten om att islam liksom alla religioner har sin egen tolkning och tillämpning hos olika individer och grupper är både riktig och klok. Men att icke troende tv-tittare med oklara matvanor skulle utgöra en grogrund för religionkritik är befängt. I det ljuset är Dilsa Demirbag-Stens önskan att skilja mellan islam och utövare begriplig.
Den uppmärksamme läsaren har säkert noterat ordet ”utövare” och dragit slutsatsen att Demirbag-Sten här syftar på troende muslimer. Det är naturligtvis en poäng att ta fasta på.
Hade Demirbag-Stens kritik mot islam begränsat sig till irrpannorna och kvinnoförtryckarna vore problemet ringa. Då förstår alla vad och vilka som åsyftas. Liksom kritik av Jimmie Åkesson inte på något sätt skulle sammanblandas med kritik mot svenskar. Men eftersom Demirbag-Stens religionfientlighet är kompakt så uppstår , om inte annat, ett pedagogiskt problem. Då uppfattas kritiken som gällande alla muslimer. Varför Demirbag-Sten gör en åtskillnad mellan vad vi skulle kunna kalla bra och dåliga muslimer. Där de goda muslimerna alls inte är några muslimer utan snarare icke troende tv-tittare med oklara matvanor. Således blir de återstående troende utövarna dåliga kvinnoförtryckare. Önskan att skilja utövare från religionen handlar därmed om att skilja de icke troende golfspelarna med oklar musiksmak från islam. Det är heller inte dessa som ligger till grund för någon religionkritik. De är ju icke troende. Medan de övrigas tolkningar av islam blir föremål för kritik.
En något säregen och akrobatisk pedagogik kan tyckas. Men också ett sätt att undvika anklagelser om islamafobi. Hur kan den som inget har något emot vare sig tv-tittande eller människors matvanor vara islamofob?
Varför det , återigen, blir fullt begripligt när Demirbag-Sten säger att ”Religionkritik skulle inte störa en liberal, om det inte hade varit för sättet som islam och muslimer sammanblandades.” (Expressen 18/4 )
Av H. Sunar
]]>Det är lätt att få för sig att förutfattade meningar är av ondo. Men så är det inte. Det är snarare sättet på vilket vi hanterar dem avgörandet faller.
Den förutfattade meningen är ett sätt för oss att hantera vår vardag. Den fungerar som en primitiv instinkt som förbereder oss på närmande, hot, flykt, trygghet och sådant vidare. Det är den som gör oss avslappnade och mottagliga för den välklädde, leende personen med normalt tonfall. Eller får oss att vara på vår vakt, redo för strid eller flykt då vi möter någon som ser ut som och beter sig som arketypen för den värsta busen. Dessa förutfattade meningar bygger på våra egna förestäällningar och erfarenheter och fantasier. Det är vare sig någonting mystiskt eller onormalt och det omfattar oss alla. Ingen är imun.
Men även om jag måhända när en förutfattad mening om unga, vackra sjuksköterskor med stora bröst som heter Lola, så finns det en gräns där föreställningen går över till insikt. Jag förstår att sjuksköterskan Lola inte är vad jag må ha för mig. Således kommer jag heller inte med några franska förslag. Liksom att den ovårdade mannen inte alls behöver vara den buse jag förberett mig på. Att omvärdera vårt förstå intryck baserat på förutfattade meningar, fantasier och/eller vanföreställningar är ett normalt och sunt beteende.
Men det är också här någonstans vi finner de problem som uppstår när den förutfattade meningen inte omvärderas och vår syn inte anpassas till den person eller verklighet vi faktiskt möter.När våra idér om den andre är starkare än vår vilja eller förmåga att ta till oss en verklighet. Då vi istället låter fantasin prägla våra intryck.
Att människor låter allsköns föreställningar prägla deras bild av andra människor behöver inte bara bero på dumhet eller osundhet.
Det handlar också om kunskap och vilja att förstå.
En förtivlad man kommer in till en myndighet för att söka hjälp. För att förtydliga att han lägger hela sitt hopp, sitt liv i myndighetspersonens händer, böjer han sig nästan tvärs över bordet och kommer nästan ansikte mot ansikte med denne. Ett sätt att, därifrån han kommer, visa att han lägger allt sitt hopp i den andres händer. Det fungerar naturligtvis inte alls i Sverige. Myndighetspersonen kommer att rygga tillbaka. Ett kroppspråk som är internationellt och förstås av alla. Till skillnad från det förra som är kulturellt betingat. Utan att de ens hunnit säga någonting till varandra har de redan fått en negativ ellr i varje fall försämrad bild av den andre. Denna händelse kommer förstärka den eventuellt negativa förutfattade mening de hade om varandra och därmed prägla deras fortsatta intryck.
Integration innebär att alla komponenter i en enhet anpassas till varandra. Det går inte att integrera en maskindel i en maskin som inte är motaglig. Både maskin och maskindel måste likt två pusselbitar kunna föras samman.
För att människor med olika livstilar, matvanor, musiksmak, sexuell läggning, åldrar, kön och allting och sådant vidare, ska kunna leva tillsammans, krävs att vi alla har större kunskap och föreståelse för varandra. Diskriminering av allsköns slag grundar sig i botten på en oförmåga att hantera förutfattade meningar. I den meningen är diskriminering också grunden till den integrationspolitik som förs. Den bygger på en föreställning om att mannen i exemplet ovan är den som ska lära sig att man inte gnuggar nästipp med främmande människor i Sverige. Det är de som invandrat som ska anpassas. Bortsett från att synsättet är diskriminerande så är det också ett tankefel. Han är här. Liksom många som honom. De gnuggar alla nästip. Det gnuggas således nästipp i Sverige. Varför nästippsgnuggande är en Svensk företeelse som också de inrikes födda svenskarna borde lära sig något om för att kunna ta sig fram i samma land och tillvaro som nästippsgnuggarna.
Vår nya integrationsminister Erik Ullenhag kommer dock enligt egen utsago anstränga sig åt att få in de utrikes födda på arbetsmarknaden. Det är förvisso gott. Men det är en arbetsmarknad där alltför många är sorligt okunniga om nästippsgnuggandes konst. Varför de problem som beskrevs ovan kommer att fortgå.
Av H. Sunar
]]>Apartheid blir inte bara följden av en sådan politik utan också en nödvändighet. En apartheid vi redan kan se i dagens Israel. Där icke judar i allmänhet och palestinier i synnerhet särbehandlas. Ett exempel på detta är lagförsslaget om att icke-judar ska avkrävas lojalitet.
Man kan fråga sig hur Abramowicz och svensk Israel-information (SII), som säger sig vilja ge en ”balanserad” bild av landet, ställer sig till alla de andra folkgrupper som bor där och vilken status de har och kommer att få i ett land som grundar sig på en särskild grupps exklusivitet i förhållande till staten – judarna.
Abramowiczs vilja att erkänna en särskilt ”judisk” demokrati ligger skrämmande nära den israeliska utrikesministern , ultra-nationalisten och bosättaren, Avigdor Liebermans utalande i FN om att utväxla de 20% av israels befolkning som är palestinier mot bosättarna på västbanken i en framtida fredsöverenskommelse. Den rimmar också oerhört väl med den förre premiärministern Ehud Olmerts utalande om att han aldrig kommer gå med på att flyktingarna ska få återvända. Eftersom en sådan mängd palestinier skulle ”swamp up the jewish state with arabs”.
Den ultra-nationalistiska ideologin saknar inte bara stöd av flertalet judar i världen utan också av många israeler. Något varken Abramowicz eller SII nämner i sin ”balanserade” bild av Israel.
Av H. Sunar
]]>Även liberaler förstår att friheten måste omgärdas av någon form av regelverk. Detta för att försäkra sig om att inte min frihet går ut över eller inskränker på din. En garant för att vi i våra göranden och låtanden också respekterar våra medmänniskor och deras frihet. Så långt är allt lätt att förstå och föga problematiskt eller mystiskt. Vi är alla överens.
Det är snarare i frågan om hur vi skall förhålla oss och forma vårt regelverk i skiljelinjen mellan individen och det allmänna som libaralismens anomali står att finna.
För en liberal står nämligen den individuella eller individens frihet alltid över det allmänna. I denes föreställningsvärld står individens och dennes frihet alltid i första rummet. Före kollektivets och därmed också före samhället.
Att kollektivet, det allmänna, samhället inte bara är själva förutsättningen utan också garanten för individens frihet tycks inte föresväva dem.
Detta vet vi eftersom om vi rycker undan eller underordnar själva garanten och förutsättningen – kollektivet, det allmänna, samhället – för individens fri- och rättigheter så drar vi även undan mattan för individen.
Våra lagar är inga ballonger svävande i ett limbo. Lagarna har och får sitt existensberättigande genom det allmänna, kollektivet, samhället. Dess främsta uppgift är att hålla samman samhället. Därför att det endast är i ett samhälle, en kollektiv gemenskap som de enskilda individerna kan åtnjuta ett liv som förhoppningsvis är något bättre än naturtillståndts anarki.
Den som vill sätta individen före kollektivet, det allmänna, samhället gör inte bara detsamma en otjänst. Den gör också vajre enskild individ i kollektivet en otjänst. Men framförallt. Den gör sig själv den största av otjänster.
Av H Sunar
]]>