Fortsätt läsa »]]> Lisa Abramowicz säger i en artikel i Newsmill att palestinagrupperna i Sverige (PGS) inte erkänner israels rätt att existera som en ”judisk demokrati”. Abramowicz förespråkar ett Israel för judarna. Märk väl skillnaden ”Israel åt israelerna” & ”Israel åt judarna”. Den slags nationalism som resten av världen efter andra världskrigets fasor lagt på den historiska soptippen. En nationalism som bygger på någon form av etnisk ”renhet”.

Apartheid blir inte bara följden av en sådan politik utan också en nödvändighet. En apartheid vi redan kan se i dagens Israel. Där icke judar i allmänhet och palestinier i synnerhet särbehandlas. Ett exempel på detta är lagförsslaget om att icke-judar ska avkrävas lojalitet.

Man kan fråga sig hur Abramowicz och svensk Israel-information (SII), som säger sig vilja ge en ”balanserad” bild av landet, ställer sig till alla de andra folkgrupper som bor där och vilken status de har och kommer att få i ett land som grundar sig på en särskild grupps exklusivitet i förhållande till staten – judarna.

Abramowiczs vilja att erkänna en särskilt ”judisk” demokrati ligger skrämmande nära den israeliska utrikesministern , ultra-nationalisten och bosättaren, Avigdor Liebermans utalande i FN om att utväxla de 20% av israels befolkning som är palestinier mot bosättarna på västbanken i en framtida fredsöverenskommelse. Den rimmar också oerhört väl med den förre premiärministern Ehud Olmerts utalande om att han aldrig kommer gå med på att flyktingarna ska få återvända. Eftersom en sådan mängd palestinier skulle ”swamp up the jewish state with arabs”.

Den ultra-nationalistiska ideologin saknar inte bara stöd av flertalet judar i världen utan också av många israeler. Något varken Abramowicz eller SII nämner i sin ”balanserade” bild av Israel.

Av H. Sunar

Dela på Facebook

Fortsätt läsa »]]> Idén om national-staten är en fullkomlig orimlighet. Att ge en grupp människor ett exklusivt förhållande till staten på – av nödvändighet – bekostnad av andra. I de blindas eller dövas land får man problem med alla hörande eller seende barn som föds. I varje fall om man vill upprätthålla nationen som blint, dövt, ariskt, svenskt eller judiskt. Därför är apartheid inte bara en konsekvens av nationalstaten utan också en nödvändighet. Man kan bedriva den som i forna Sydafrika eller i nutida Israel. Eller på ett mer sublimt sätt som i Sverige genom avgränsningar, klassificeringar, etiketteringar och undantagförhållningar och lagar.

Debatten om det som skiljer ut sig från det gängse svenska är ständig närvarande. Som den om niqab. En debatt som i grunden handlar om deffinitionen på nationalkaraktären och vad som skiljer ut den från andra.

Har man en gång bestämt sig för att etikettera något så blir man oundvikligen också nödgad att definiera, avgränsa och skilja ut det från annat.

En svensk kan vara och är en oerhörd mängd olika saker. Hon kan rymma flera identiteter, vara av allsköns etnisk bakgrund, social och kulturell bakgrund, allt i samma person. Men väljer man att göra svensken till fundament för nationen så tvingas man skilja ut henne från turken eller holländaren. Ett göra som i slutet av förra sekelskiftet kunde te sig något rimligare än idag. Då kunde man i någon mån tala om gemensamt språk, kultur, historia och traditioner som grund för nationalkaraktären. Så inte längre idag. I varje fall inte tillnärmelsevis i en sådan utsträckning att det kan utgöra en solid grund för definitionen av nationen.

Allt detta är dock bara ett problem om man envetet vill vidhålla nationalismens idé. Något det inte längre finns någon meningsfull grund för. Varken rationellt eller politiskt.

Det går alldeles utmärkt att bo i ett hyreshus tillsammans med flera andra människor av alla de slag utan att föreligga ett behov av enande etikettering. Därtill kommer fördelen med att varje ny invånare inte längre måste beaktas som ett potentiellt eller reellt problem.

Av Hakan Sunar

Dela på Facebook