Fortsätt läsa »]]> Lisa Abramowicz säger i en artikel i Newsmill att palestinagrupperna i Sverige (PGS) inte erkänner israels rätt att existera som en ”judisk demokrati”. Abramowicz förespråkar ett Israel för judarna. Märk väl skillnaden ”Israel åt israelerna” & ”Israel åt judarna”. Den slags nationalism som resten av världen efter andra världskrigets fasor lagt på den historiska soptippen. En nationalism som bygger på någon form av etnisk ”renhet”.

Apartheid blir inte bara följden av en sådan politik utan också en nödvändighet. En apartheid vi redan kan se i dagens Israel. Där icke judar i allmänhet och palestinier i synnerhet särbehandlas. Ett exempel på detta är lagförsslaget om att icke-judar ska avkrävas lojalitet.

Man kan fråga sig hur Abramowicz och svensk Israel-information (SII), som säger sig vilja ge en ”balanserad” bild av landet, ställer sig till alla de andra folkgrupper som bor där och vilken status de har och kommer att få i ett land som grundar sig på en särskild grupps exklusivitet i förhållande till staten – judarna.

Abramowiczs vilja att erkänna en särskilt ”judisk” demokrati ligger skrämmande nära den israeliska utrikesministern , ultra-nationalisten och bosättaren, Avigdor Liebermans utalande i FN om att utväxla de 20% av israels befolkning som är palestinier mot bosättarna på västbanken i en framtida fredsöverenskommelse. Den rimmar också oerhört väl med den förre premiärministern Ehud Olmerts utalande om att han aldrig kommer gå med på att flyktingarna ska få återvända. Eftersom en sådan mängd palestinier skulle ”swamp up the jewish state with arabs”.

Den ultra-nationalistiska ideologin saknar inte bara stöd av flertalet judar i världen utan också av många israeler. Något varken Abramowicz eller SII nämner i sin ”balanserade” bild av Israel.

Av H. Sunar

Dela på Facebook

Fortsätt läsa »]]> Idén om national-staten är en fullkomlig orimlighet. Att ge en grupp människor ett exklusivt förhållande till staten på – av nödvändighet – bekostnad av andra. I de blindas eller dövas land får man problem med alla hörande eller seende barn som föds. I varje fall om man vill upprätthålla nationen som blint, dövt, ariskt, svenskt eller judiskt. Därför är apartheid inte bara en konsekvens av nationalstaten utan också en nödvändighet. Man kan bedriva den som i forna Sydafrika eller i nutida Israel. Eller på ett mer sublimt sätt som i Sverige genom avgränsningar, klassificeringar, etiketteringar och undantagförhållningar och lagar.

Debatten om det som skiljer ut sig från det gängse svenska är ständig närvarande. Som den om niqab. En debatt som i grunden handlar om deffinitionen på nationalkaraktären och vad som skiljer ut den från andra.

Har man en gång bestämt sig för att etikettera något så blir man oundvikligen också nödgad att definiera, avgränsa och skilja ut det från annat.

En svensk kan vara och är en oerhörd mängd olika saker. Hon kan rymma flera identiteter, vara av allsköns etnisk bakgrund, social och kulturell bakgrund, allt i samma person. Men väljer man att göra svensken till fundament för nationen så tvingas man skilja ut henne från turken eller holländaren. Ett göra som i slutet av förra sekelskiftet kunde te sig något rimligare än idag. Då kunde man i någon mån tala om gemensamt språk, kultur, historia och traditioner som grund för nationalkaraktären. Så inte längre idag. I varje fall inte tillnärmelsevis i en sådan utsträckning att det kan utgöra en solid grund för definitionen av nationen.

Allt detta är dock bara ett problem om man envetet vill vidhålla nationalismens idé. Något det inte längre finns någon meningsfull grund för. Varken rationellt eller politiskt.

Det går alldeles utmärkt att bo i ett hyreshus tillsammans med flera andra människor av alla de slag utan att föreligga ett behov av enande etikettering. Därtill kommer fördelen med att varje ny invånare inte längre måste beaktas som ett potentiellt eller reellt problem.

Av Hakan Sunar

Dela på Facebook

Fortsätt läsa »]]> Bortsett från Israel så är det inget av EBU:s (European Broadcasting Union) medlemsländer som erkänt den Israeliska annekteringen av Jerusalem. Än mindre erkänt Jerusalem som Israels huvudstad. Inte heller FN erkänner den Israeliska annekteringen. Därtill har inget av FN:s medlemsländer – inte ens USA – förlagt sin ambassad i Jerusalem.

Trots detta tillåter EBU Israel att inte bara förlägga Eurovision Song Contest 1980 och 1999 i den av Israel ockuperade och annekterade staden. Utan även inför en mångmiljon publik är efter år lämna sina röster i tävlingen från Jerusalem.

I och med detta så bidrar EBU aktivt till att ge något slags inofficiellt erkännande och legitimitet av såväl ockupation som annektering. Samtidigt som man i värsta fall går den Israeliska regimens ärenden genom att på detta sätt bidra till villfarelsen att Jerusalem är en av världens (och EBU:s medlemsländer) erkänd Israelisk huvudstad. Eller i bästa fall endast agerar duktig idiot.

När Georgiens bidrag ”We don’t wanna put in” blev föremål för granskning av EBU så hänvisade man till följande utdrag från EBU:s regler ” inga texter, tal eller gester av politisk eller liknande art tillåts under Eurovision Song Contest”. Om ”put in” ansågs vara en indirekt och olämplig politisk anspelning hur ska man då förhålla sig till att Israel år efter år får lämna sina röster från Jerusalem? Och på vilket sätt är förläggandet av själva tävlingen i en ockuperad och annekterad stad inte något annat än ett politiskt uttalande?

Av Hakan Sunar

Dela på Facebook

Fortsätt läsa »]]> I dagens riksdagsdebatt (09-01-28) om Gaza anspelade både Alf Svensson (kd) och Birgitta Ohlsson (fp) på antisemitism. Man menar att den ökat som en följd av Gaza kriget. Medan man å ena sidan påpekar att steget mellan Israelkritik och antisemitism hos somliga ibland tyvärr är alltför kort så använder man sig själv å andra sidan just av antisemitismen som vapen mot Israelkritikerna.

Antisemitismen blir kort sagt ett politisk slagträ.

För det är just i sin funktion av slagträ som Alf Svensson tar ordet antisemitism i sin mun. Inte företeelsen som sådant. Varken Alf Svensson eller Birgitta Ohlsson ställde sig på humanismens barrikader och varnade för den ökande islamafobin i och med terrorattentaten mot New York och Washington DC 2001.

Naturligtvis kan inte världens muslimer hållas ansvariga för allsköns terror i turban. Liksom judar inte kan ställas till svars för den Israeliska regimens göranden och låtanden.

När man i dagarna världen över högtidlighåller åminnelsen av förintelsen ter det sig synnerligen vulgärt att använda antisemitismen som retoriskt och politiskt tillhygge.

Därmed inte sagt att antisemitism eller islamafobi inte existerar, hämtar näring och sprider sig ur allsköns konflikter. Men det är aldrig ett skäl för oss som inte är fulla av dessa vansinnigheter att i politiska – eller andra – syften använda oss av dessa företeelser som retorisk ammunition.

Dela på Facebook

Fortsätt läsa »]]> Appropå Barack Obamas installations.

”… and for those who seek to advance their aims by inducing terror and slaughtering innocents, we say to you now that our spirit is stronger and cannot be broken; you cannot outlast us, and we will defeat you.”

Att så här några dagar efter Gaza kriget tala om slakt av oskyldiga kan – om man vill – också ses som ett meddelande till den israeliska regeringen.

Problemet med Obamas tal och mycket av det han tidigare sagt är att det lämnar fältet fritt för allsköns tolkningar. Allt efter böjelse och förhoppning. Som till exempel hans utmalande om att han självklart skulle göra allt som står i hans makt för att förhindra att hans familjs hus blev utsatt för raketattacker. Att det inte var den diplomatiska linjen som vann tolkningsföreträde här vet vi alla. Även om det som bekant finns fler än ett sätt att se till att din granne inte finner skäl att skjuta på dig.

Det är som om Obama läst på ordentligt hos allsköns siare och orakel. Ett orakel ger profetior som är tämligen allmängiltiga och kan passa in på i stort sett vad som helst och vem som helst. Som att i valfritt horoskop läsa att du innan året är till ändå kommer att vara med om något som involverar talet två.

Det är i tvetydigheterna eller i floran av tolkningsmöjligheter som människorna kan få så många och skiftande förväntningar kopplade till honom.

Man kan tolka ovan nämnda text som ett meddelande till världen och israel om att nu har vi nått vägs ändå och att ”enough is enough”.
Att USA nu kommer att medverka till att ställa ansvariga israeler inför krigsförbrytartribunal, aktivt arbeta för att ockupationen skall upphöra och att  i sista hand med våld om så krävs se till att detta sker.

Men man kan även tolka det som ett stöd för den israeliska politiken. Ett uttalande om terror och slakt av oskyldiga som direkt riktat till Hamas. En fortsättning på George W Bush krig mot terrorismen. Här väcks i alla händelser förhoppningar och förväntningar i alla läger.

Sett ur det perspektivet så kommer Obama naturligtvis att misslyckas med att tillfredsställa människors förväntningar och förhoppningar. Det behöver visserligen inte göra honom till en dålig president eller hans gärning misslyckad.  Men det finns dock en risk för resignation då människor börjar förstå eller känna att om ”inte ens” Obama ordnar skivan, vem ska då göra det? Någon Obama II blir det inte.

Dela på Facebook

Fortsätt läsa »]]> Någon gång i mitten av 90-talet förekom en diskussion i döva kretsar kring en idé om att göra Öland eller Gottland till en statsbildning endast för döva. Det hela föll naturligtvis på sin egen orimlighet – vad skulle man göra med alla hörande barn som föddes etc? Men det är lätt att sätta skrattet i halsen då man relaterar detta till konsekvenserna för många nationalstatsbyggen.

Nationalstaten är en legitimeringsprincip för staten som hör samman med nationalismen. Här är sådant som etnicitet, gemensamt språk och historia samt nationella symboler av centralt värde. För nationalisten innebär således nationalstatsbyggande i bästa fall asimelering av till exempel minoriteter eller av sådant som inte speglar den nationalistiska identiteten. I värsta fall har det inneburit; förintelsen, tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper, apartheid och sådant vidare.

Debatten om nationalstatens vara eller icke vara går lätt i stå då den ofta missförstås som den modernaste formen av statsbildning – vilka stater är inte nationalstater anno 2008? – men också för att den så gott som uteslutande jämförs med sin historiska kontrapart; kungadömet av Guds nåde istället för sin moderna ; rättsstaten.

Rättsstaten grundar sig i detta sammanhang på medborgarskap snarare än etnicitet . I rättstaten har alla etniska grupper samma rättigheter, delaktighet i det politiska och ekonomiska livet. Och deras kultur värnas i samma utsträckning. Om ett statsbygge ska lyckas förutsätter det att det inte grundar sig på en enda etnicitets exklusiva förhållande till staten. Detta kan vålla problem i stater som grundats av en etnicitet – nationalstaten snarare än rättsstaten -, men där till exempel invandring förändrat demografin; till exempel hur ”svenskhet” förhåller sig till medborgarskap i Sverige respektive ett etniskt ursprung.

För undvikande av missförstånd så bör det understrykas att de flesta länder i någon mån snarare har karaktären av en rättsstat än en nationalstat. Sverige är – eller förväntas vara . en rättsstat.

I det valet är det snarare rättsstaten än nationalstaten vi borde slå vakt om. Man behöver inte gå långt för att som i fallet med Öland eller Gottland som stater för en exklusiv grupp för att inse nationalstatens orimlighet. Med ett undantag finns det heller ingen stat av sådan karaktär som världen sett på med blida ögon (Läs Tyskland för arier, Sydafrika för vita etc…). Undantaget heter Israel.

Strax efter det internationella toppmöte i den Amerikanska staden Amapolis i November förra året som var startskottet för ett nytt fredsinitiativ för Israel/Palestina konflikten intervjuades Israels premiärminister Ehud Omert i Israelisk TV. På frågan om hur han tänkte bemöta det palestinska kravet på flyktingarnas rätt till återvändande svarade han(enligt AFP); ”It will never happen. It would swamp up the Jewish state with Arabs.” Olmert deklarerar här sitt stöd för nationalstaten där en etnisk grupp skall ha en särställning I förhållande till staten. Konsekvensen av detta blir således att alla andra grupper kommer att stå i ett underlägset förhållande till samma stat. Att fenomen som apartheid och rasism då blir vanligt förekommande är därför inte förvånansvärt.

Både den amerikanske presidenten George W Bush och den tyska förbundskanslern Angela Merkel har nyligen uttalat sitt helhjärtade stöd för den Judiska staten. Men de är långt ifrån ensamma. Det är inte svårt att finna stöd för den Judiska staten i de ledande politiska skikten i världen. När Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt ger sitt stöd till Israel som en Judisk stat så är det ett stöd till en politik som i veckan tvingade 500 palestinska familjer från hus och grund i Tel-Aviv – de kunde inte visa att de ägde marken – till förmån för Judiska familjer – som från staten får dokument på att de kan börja äga marken. Etnisk rensning således. En logisk konsekvens av nationalismens idé.

Detta stöd tycks mig till synes mer bottna i något historiskt, psykologiskt snarare än som ett resultat av någon slags intellektuell tankeverksamhet.
För det förefaller tillnärmelsevis inte särskilt troligt att man skulle kunna uppbringa samma mangranna stöd för den Döva staten Öland eller ett Ariskt Tyskland.

Nationalstaten Israel byggs också på de förutsatser där historiens dom tidigare fallit hård; apartheid, tvångsförflytningar och förtryck av befolkningsgrupper, förintelsen, en etnicitets exklusiva förhållande till staten osv…

Theodor Herzls som av många betraktas som sionismens fader skriver i ett ofta citerat kapitel i slutet av sin bok Der Judenstaat (Judestaten, utgiven på tyska 1896) följande; ”Världen kommer att befrias genom vår befrielse”. Detta som en konsekvens och sedd mot bakgrund av den antisemitism som många gånger präglade det sena 1800-taletts spirande nationalism i framförallt central och Europa. Man kan tycka att som en reaktion mot detta borde Israel blivit en rättsstat snarare än en nationalstat.

Det är onekligen ett ödets kusliga ironi när navet i det Judiska folkets identitet handlar om förtryck, antisemitismen, pogromerna, förintelsen, förintelsen, förintelsen. Att då åter aktualisera Herzls ord och fråga sig vad det är för slags stat ett annat förtryckt folk, det Palestinska vill bygga åt sig?

Dela på Facebook