Fortsätt läsa »]]> Idén om national-staten är en fullkomlig orimlighet. Att ge en grupp människor ett exklusivt förhållande till staten på – av nödvändighet – bekostnad av andra. I de blindas eller dövas land får man problem med alla hörande eller seende barn som föds. I varje fall om man vill upprätthålla nationen som blint, dövt, ariskt, svenskt eller judiskt. Därför är apartheid inte bara en konsekvens av nationalstaten utan också en nödvändighet. Man kan bedriva den som i forna Sydafrika eller i nutida Israel. Eller på ett mer sublimt sätt som i Sverige genom avgränsningar, klassificeringar, etiketteringar och undantagförhållningar och lagar.

Debatten om det som skiljer ut sig från det gängse svenska är ständig närvarande. Som den om niqab. En debatt som i grunden handlar om deffinitionen på nationalkaraktären och vad som skiljer ut den från andra.

Har man en gång bestämt sig för att etikettera något så blir man oundvikligen också nödgad att definiera, avgränsa och skilja ut det från annat.

En svensk kan vara och är en oerhörd mängd olika saker. Hon kan rymma flera identiteter, vara av allsköns etnisk bakgrund, social och kulturell bakgrund, allt i samma person. Men väljer man att göra svensken till fundament för nationen så tvingas man skilja ut henne från turken eller holländaren. Ett göra som i slutet av förra sekelskiftet kunde te sig något rimligare än idag. Då kunde man i någon mån tala om gemensamt språk, kultur, historia och traditioner som grund för nationalkaraktären. Så inte längre idag. I varje fall inte tillnärmelsevis i en sådan utsträckning att det kan utgöra en solid grund för definitionen av nationen.

Allt detta är dock bara ett problem om man envetet vill vidhålla nationalismens idé. Något det inte längre finns någon meningsfull grund för. Varken rationellt eller politiskt.

Det går alldeles utmärkt att bo i ett hyreshus tillsammans med flera andra människor av alla de slag utan att föreligga ett behov av enande etikettering. Därtill kommer fördelen med att varje ny invånare inte längre måste beaktas som ett potentiellt eller reellt problem.

Av Hakan Sunar

Dela på Facebook

Fortsätt läsa »]]> Någon gång i mitten av 90-talet förekom en diskussion i döva kretsar kring en idé om att göra Öland eller Gottland till en statsbildning endast för döva. Det hela föll naturligtvis på sin egen orimlighet – vad skulle man göra med alla hörande barn som föddes etc? Men det är lätt att sätta skrattet i halsen då man relaterar detta till konsekvenserna för många nationalstatsbyggen.

Nationalstaten är en legitimeringsprincip för staten som hör samman med nationalismen. Här är sådant som etnicitet, gemensamt språk och historia samt nationella symboler av centralt värde. För nationalisten innebär således nationalstatsbyggande i bästa fall asimelering av till exempel minoriteter eller av sådant som inte speglar den nationalistiska identiteten. I värsta fall har det inneburit; förintelsen, tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper, apartheid och sådant vidare.

Debatten om nationalstatens vara eller icke vara går lätt i stå då den ofta missförstås som den modernaste formen av statsbildning – vilka stater är inte nationalstater anno 2008? – men också för att den så gott som uteslutande jämförs med sin historiska kontrapart; kungadömet av Guds nåde istället för sin moderna ; rättsstaten.

Rättsstaten grundar sig i detta sammanhang på medborgarskap snarare än etnicitet . I rättstaten har alla etniska grupper samma rättigheter, delaktighet i det politiska och ekonomiska livet. Och deras kultur värnas i samma utsträckning. Om ett statsbygge ska lyckas förutsätter det att det inte grundar sig på en enda etnicitets exklusiva förhållande till staten. Detta kan vålla problem i stater som grundats av en etnicitet – nationalstaten snarare än rättsstaten -, men där till exempel invandring förändrat demografin; till exempel hur ”svenskhet” förhåller sig till medborgarskap i Sverige respektive ett etniskt ursprung.

För undvikande av missförstånd så bör det understrykas att de flesta länder i någon mån snarare har karaktären av en rättsstat än en nationalstat. Sverige är – eller förväntas vara . en rättsstat.

I det valet är det snarare rättsstaten än nationalstaten vi borde slå vakt om. Man behöver inte gå långt för att som i fallet med Öland eller Gottland som stater för en exklusiv grupp för att inse nationalstatens orimlighet. Med ett undantag finns det heller ingen stat av sådan karaktär som världen sett på med blida ögon (Läs Tyskland för arier, Sydafrika för vita etc…). Undantaget heter Israel.

Strax efter det internationella toppmöte i den Amerikanska staden Amapolis i November förra året som var startskottet för ett nytt fredsinitiativ för Israel/Palestina konflikten intervjuades Israels premiärminister Ehud Omert i Israelisk TV. På frågan om hur han tänkte bemöta det palestinska kravet på flyktingarnas rätt till återvändande svarade han(enligt AFP); ”It will never happen. It would swamp up the Jewish state with Arabs.” Olmert deklarerar här sitt stöd för nationalstaten där en etnisk grupp skall ha en särställning I förhållande till staten. Konsekvensen av detta blir således att alla andra grupper kommer att stå i ett underlägset förhållande till samma stat. Att fenomen som apartheid och rasism då blir vanligt förekommande är därför inte förvånansvärt.

Både den amerikanske presidenten George W Bush och den tyska förbundskanslern Angela Merkel har nyligen uttalat sitt helhjärtade stöd för den Judiska staten. Men de är långt ifrån ensamma. Det är inte svårt att finna stöd för den Judiska staten i de ledande politiska skikten i världen. När Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt ger sitt stöd till Israel som en Judisk stat så är det ett stöd till en politik som i veckan tvingade 500 palestinska familjer från hus och grund i Tel-Aviv – de kunde inte visa att de ägde marken – till förmån för Judiska familjer – som från staten får dokument på att de kan börja äga marken. Etnisk rensning således. En logisk konsekvens av nationalismens idé.

Detta stöd tycks mig till synes mer bottna i något historiskt, psykologiskt snarare än som ett resultat av någon slags intellektuell tankeverksamhet.
För det förefaller tillnärmelsevis inte särskilt troligt att man skulle kunna uppbringa samma mangranna stöd för den Döva staten Öland eller ett Ariskt Tyskland.

Nationalstaten Israel byggs också på de förutsatser där historiens dom tidigare fallit hård; apartheid, tvångsförflytningar och förtryck av befolkningsgrupper, förintelsen, en etnicitets exklusiva förhållande till staten osv…

Theodor Herzls som av många betraktas som sionismens fader skriver i ett ofta citerat kapitel i slutet av sin bok Der Judenstaat (Judestaten, utgiven på tyska 1896) följande; ”Världen kommer att befrias genom vår befrielse”. Detta som en konsekvens och sedd mot bakgrund av den antisemitism som många gånger präglade det sena 1800-taletts spirande nationalism i framförallt central och Europa. Man kan tycka att som en reaktion mot detta borde Israel blivit en rättsstat snarare än en nationalstat.

Det är onekligen ett ödets kusliga ironi när navet i det Judiska folkets identitet handlar om förtryck, antisemitismen, pogromerna, förintelsen, förintelsen, förintelsen. Att då åter aktualisera Herzls ord och fråga sig vad det är för slags stat ett annat förtryckt folk, det Palestinska vill bygga åt sig?

Dela på Facebook