Fortsätt läsa »]]> ”Det är individer, inte koellektiv, som har rättigheter” hävdar liberalerna i debatten om huruvida religiösa människor eller grupper kan ställa krav på samhället.

Att liberalerna gärna hävdar individens rättigheter före kollektivet är väl känt. Mindre uppmärksammat är den lapsus denna föreställning bygger på.

De fri- och rättigheter man anspelar på beskärs redan från den stund vi lämnar naturtillståndet och accepterar det sociala kontraktet. Vi accepterar således dessa inskränkningar för att vi anser att de fördelar den samhälleliga gemenskapen erbjuder oss är värd det. Därmed förstår vi också att våra individuella fri- och rättigheter gagnas bäst då vi uppgår i ett kollektiv.

För att samhället skall kunna erbjuda oss den trygghet som naturtillståndet inte gör – fred, stabilitet, lag och ordning och sådant vidare – så måste det inordnas ett regelverk – lagen. Den är avsedd att vara generell och gälla allmänna företeelser och verksamheter. Men lagen reglerar inte bara det allmänna. Den reglerar också individens fri- och rättigheter. Dock inte på det sätt som liberalerna gärna hänfaller åt i sin retorik – mot det allmänna. Utan snarare i det allmänna.

Det är när vi som en del av samhällskroppen eller i kollektiv form som det almännas bästa kan tillvaratas. Det är också genom allmänviljan som individens fri- och rättigheter kan erhållas. Allmänviljan skall dock inte förstås som summan av alla enskilda individers vilja.

Även om kollektivet består av individer är det som kollektiv det allmänna tar form.

Då de individuella – och enligt ovan reglerade – fri- och rättigheterna inte bara endast kan tillvaratas genom det almänna omfattar också dessa fri- och rättigheter detsamma. Därav kan varje enskild del av samhället åberopa dessa fri- och rättigheter.

De som vill begränsa det almännas – och därmed även individens – fri- och rättigheter till att inte längre omfatta hela samhällskollektivet bryter således samhällskontraktet.

Dela på Facebook

Fortsätt läsa »]]> Idén om national-staten är en fullkomlig orimlighet. Att ge en grupp människor ett exklusivt förhållande till staten på – av nödvändighet – bekostnad av andra. I de blindas eller dövas land får man problem med alla hörande eller seende barn som föds. I varje fall om man vill upprätthålla nationen som blint, dövt, ariskt, svenskt eller judiskt. Därför är apartheid inte bara en konsekvens av nationalstaten utan också en nödvändighet. Man kan bedriva den som i forna Sydafrika eller i nutida Israel. Eller på ett mer sublimt sätt som i Sverige genom avgränsningar, klassificeringar, etiketteringar och undantagförhållningar och lagar.

Debatten om det som skiljer ut sig från det gängse svenska är ständig närvarande. Som den om niqab. En debatt som i grunden handlar om deffinitionen på nationalkaraktären och vad som skiljer ut den från andra.

Har man en gång bestämt sig för att etikettera något så blir man oundvikligen också nödgad att definiera, avgränsa och skilja ut det från annat.

En svensk kan vara och är en oerhörd mängd olika saker. Hon kan rymma flera identiteter, vara av allsköns etnisk bakgrund, social och kulturell bakgrund, allt i samma person. Men väljer man att göra svensken till fundament för nationen så tvingas man skilja ut henne från turken eller holländaren. Ett göra som i slutet av förra sekelskiftet kunde te sig något rimligare än idag. Då kunde man i någon mån tala om gemensamt språk, kultur, historia och traditioner som grund för nationalkaraktären. Så inte längre idag. I varje fall inte tillnärmelsevis i en sådan utsträckning att det kan utgöra en solid grund för definitionen av nationen.

Allt detta är dock bara ett problem om man envetet vill vidhålla nationalismens idé. Något det inte längre finns någon meningsfull grund för. Varken rationellt eller politiskt.

Det går alldeles utmärkt att bo i ett hyreshus tillsammans med flera andra människor av alla de slag utan att föreligga ett behov av enande etikettering. Därtill kommer fördelen med att varje ny invånare inte längre måste beaktas som ett potentiellt eller reellt problem.

Av Hakan Sunar

Dela på Facebook