Fortsätt läsa »]]> När Taimour Abdulwahab sprängde sig själv till döds på en gågata i centrala Stockholm i december 2010 höjdes många röster och varnade för riskerna med att kolektivt skuldbelägga muslimer. ” Låt oss inte falla i fällan och åberopa kollektiv skuld. Om vi gör det kommer de att skörda ännu en seger.” Skriver Dilsa Demirbag-Sten i Expressen. En insikt som bottnar i det rimliga antagandet att muslimer – i egenskap av att vara muslimer – inte har något med terrorism att göra. En slutsats dragen alldeless oavsett vad terroristen själv säger sig representera.

Den insikten hade inte varit anorlunda om terroristen sagt sig representera eller utföra sin illgärning i alla kvinnors namn. Få, särskillt inte den kvinliga befolkningen, hade känt sig manade att särskilt deklarera ett avstånds-tagande i egenskapen av att vara kvinnor. Någon misstanke om att landets kvinnor skulle hysa en närhet till terrorism finns inte ens på kartan.

Att ta avstånd från terrorism kan vi alla göra. Men då blir det en fråga om fördömande och en markering om att vi inte anser att terror är okej. Men inte för att distansiera oss från en misstanke eller förväntning om att det finns någon slags närhet mellan oss och terroristerna. Det är givet. Det är också skälet till att varken Demirbag-Sten eller någon annan får för sig att lyfta ett varnande finger om riskerna med att skuldbelägga kvinnor, judar eller brevbärare när en jihadist utför ett terrorattentat.

Men det finns en annan slags avståndstagande. Nämligen det slags av-stånd man tar, i egenskap av någoting, för att bestrida en misstanke eller förväntning eller fantasi eller – i värsta fall, en anklagelse om närhet till det ena eller andra.

Det är de misstankarna eller förväntningarna eller fördomarna eller beskyllningarna som får muslimer, i egenskap av att vara muslimer, att ta avstånd från jihadister. Det självklara i att muslimer har lika lite närhet till jihadister som socialdemokrater eller vänsterpartister har till RAF eller moderater till neo-nazister förstår vi.

Det är först när någon inte förstår det som ett upplysande finger ”sannolikt” gör ”nytta” genom att markera ett avståndstagande.

Det är inte illdådarens bevekelsegrund eller vad han säger sig representera som uppmanar till någons eller någras specifika avståndstagande. Det är allmänhetens, eller i varje fall någons eller någras, uppfattning om relationen mellan – sann eller falsk – avståndstagaren och det han tar avstånd ifrån som är avgörande för avståndstagandets relevans.

Att bedöma om det finns skäl för än den ena elle rän den andra att ta avstånd bbygger inte bara, eller i varje fall inte alltid, på fördomar, fantasier eller dåligt omdöme. Det handlar lika ofta om var och ens politiska uppfattning och omdöme.

Det finns onekligen de som är av uppfattningen att muslimer och jihadister visst har ett näraliggande förhållande. Att så är fallet vittnar inte minst de varningar om risken av att skuldbelägga muslimer.

Många av oss anser att SD ligger tillräckligt nära höger-extremister som Breivik på den politiska skalan att det finns skäl för SD att markera en position eller avståndstagande.

Den politiska träta som uppstår i frågor om vem eller vilka som borde eller inte borde ta avstånd från allsköns ofog handlar också om olika uppfattningar om den förmodade avståndstagarens relation till ilgärningen och mindre om det självklara i att vi alla, eller i varje fall de flesta av oss, borde fördöma illdåd.

I den meningen är det naturligtvis lika självklart för muslimer att fördöma islamistisk terror som vilken annan terror som helst. Eller , för den delen, för judar att fördöma den israeliska statens illgärningar lika gärna som RAF:s terror.

Men för att judar eller muslimer i egenskap av att vara just judar eller muslimer bör ta avstånd från israels respektive islamisters illdåd måste vi beskriva en relation. Den beskrivningen är i högsta grad politisk präglad.

Av Hakan Sunar

Dela på Facebook

Fortsätt läsa »]]> I vårt land finns det ingen ärlig sin intelligens som skulle få för sig att kalla icke troende för troende. Förslagsvis kristna. Oavsett hur mycket kristen kulturmiljö. Tradition eller kristna ”matvanor” de må ha förtärt.

Julafton eller Midsommar gör inte Christer Sturmark – ordförande i Förbundet Humanisterna och ateist – till vare sig kristen eller hedning.

Ett undantag görs dock mot denna okontroversiella självklarhet. Det är liberalernas kategorisering av somliga icke troende medborgare som muslimer.

Något man använder samma argument som varför andra icke troende medborgare kan kattegoriseras som kristna. Nämligen kulturmiljö, tradition och ”matvanor”.

I en tid då de troendes religion, Islam, utmålas som ett hot från alltifrån yttrandefrihetsförespråkare till minaretsmotståndare så görs en betydande del av vår befolkning till ett retoriskt och politiskt slagträ.

Förespråkarna för denna föreställning gör sig till nyttiga idioter i händerna på allsköns virrpannor som Sverigedemokraterna till allehanda mörkretsmakter.

Av Håkan Sunar

Dela på Facebook

Fortsätt läsa »]]> Vad man nu än kan tänkas tycka om Sverigedemokraternas potentiella väljare så är de rimligtvis inte enfaldigare än att de vet vilket ursprung SD har och vad de står för. Varför det är tämligen kontraproduktivt att beskylla dem för att vara det dom är.

Om den gamla damen inte längre törs gå utanför dörren efter alla griller hon fått av kvälls- och numera även morgontidningarnas störtflod av så kallad kriminaljournalistik så gör man inte saken bättre av att – befogat eller obefogat – kalla henne för en dumskalle.

Ger man sig i kast med att ta sig an SD i en debatt så har man två skyldigheter. Dels att argumentera i sak och dels att vinna debatten.

Tisdagens Debatt i SVT (09-10-20) var lika pinsam som Lars Leijonborgs fiasko i debatten mot Pia Kjaersgaard från Dank fokeparti 2002.

Argumentation av typen ”SD har sina rötter i den nynazistiska rörelsen, Jimmy Åkesson sjunger nazistsånger, SD är ett invandrarfientligt parti” är, hur sanna dessa påstående än kan tänkas vara, dålig argumentation. Eftersom människor i allmänhet och SD:S sympatisörer i synnerhet redan är väl införstådda med detta.

Problemet är inte vilka Sverigedemokraterna är eller vad dom står för. Problemet är att de människor som kan tänkas rösta på dem, likt exemplet med damen som inte vågar gå ut, inte kommer att bli av med sina idéer för att man säger att Aftonbladet eller den andra tidningen är skittidningar. Därför är det bättre att sakligt argumentera och informera om hur det faktiskt förhåller sig med brottsligheten på gator och torg.

Detta förutsätter dock att man tar människors upplevda problem på allvar. Men där är vi inte än när det gäller främlingsfientligheten i Sverige.

Av Hakan Sunar

Dela på Facebook